R.I.P och en spark på smalbenet

Då hände det igen. Jag pratade med en person i min bekantskapskrets och vi kom in hur det skulle vara om ens barn dog, och hen sa att det inte gick att föreställa sig den hemska tanken, att hen inte skulle överleva om nånting skulle hända dess barn. Jag höll med, och sa att jag inte ens kan tänka på den dag som jag kommer sitta här utan min Smiley (eller för den delen utan Lesedi hemma hos mamma). Personen jag pratade med tittade på mig som något katten släpat in (väldigt stark katt), och menade på att det minsann "hörs att du då inte har barn". Mitt svar på det var att det hördes att hen inte har djur. Likadant skedde för ett tag sedan då debattchefen på en ganska stor nyhetssajt hörde av sig och ville ha en artikel om VAD- Vård Av Djur. Människor, eller faktiskt män, blev som vansinniga och menade på att jag var helt dum i huvudet och så vidare och att de minsann ville vara hemma med sin MC eller få ersättning från jobbet då det var jakt och de ville jaga eftersom jag tyckte att man skulle kunna vara hemma med sin "hobby" när den var sjuk. Till slut gick jag inte in och läste nya kommentarer på artikeln. Hur mycket jag än var saklig, koncis, lugn och staplade argument på varandra i hopp om en vettig diskussion var främst motargumenten att jag var dum i huvudet och lite andra väl valda ord. Jag kunde inte få fram att min hund inte är min hobby. Det är en familjemedlem.

Jag hoppas, och tror, att de flesta med djur faktiskt kan sätta sig in i den sorg som uppstår just när ett djur gått bort. Självklart inte alla eftersom det finns så många olika sorters djurägare som det finns djur- för vissa är de "bara" ett djur, och för andra är de en familjemedlem. Dock känns det inte riktigt lika okej att sörja ett djur. Man får skämmas lite till slut och någonstans tycker man sig känna av attityden att "Nu får du rycka upp dig igen. Det var bara ett djur.". Som jag skrev i början så kan jag inte tänka på den dag jag inte har Smiley här, och därför kan jag inte heller skriva om hur jag skulle reagera. Däremot har jag en väldigt färsk story med mig som jag däremot känner att jag vill skriva om, för den har påverkat mig så extremt mycket. Eftersom jag jobbar på ett sjukhus har jag tystnadsplikt, men jag har frågat husse om jag får berätta, och han får givetvis också en länk till det här inlägget, och han har gett sitt godkännande, så här kommer den:

Strax efter jul fick vi in en hund som hette Zaza. En stor hund som vi inte riktigt blev kloka på var felet låg, men en del i det var en väldigt skadad tass. Hon blev inlagd hos oss och väldigt tidigt blev jag den som gjorde såromläggning på henne varje dag. Hon haltade väldigt när hon gick, men vi la envist om tassen varje dag. Första helgen när husse kom och hälsade på blev han tårögd av glädje när han såg att hans hund faktiskt kunde använda sin tass när hon gick. Varje omläggning var en lång, och ganska smärtsam procedur, men hon låg så snällt platt på sidan på undersökningsbordet medan jag tvättade, torkade, la på olika salvor och kompresser och geler och bandagerade om. Vi behövde inte ens hållhjälp. Enda gångerna hon gjorde ansatser att vilja lämna bordet var om någon gick förbi med mat. Självklart var det inte bara jag som hade hand om henne. Jag jobbade ju inte jämt och kunde lägga om tassen, och hon hade några veterinärer som alltid var nere och kollade tassen, undersökte och försökte hitta lösningar på vad vi kunde göra, men det var jag som fick huvudansvaret för omläggningarna och som skötte rastning och omvårdnad om henne när jag var där.

Zaza låg inne några veckor hos oss, med dagligt bandagebyte av tassen och sedan blev hon "dagpatient", husse kom och lämnade henne innan jobbet varje morgon och hämtade henne varje kväll. Vår rutin blev att när jag kom till jobbet på morgonen hämtade jag telefonen som går till hundavdelningen och när den ringde efter att jag hunnit rasta en hund på avdelningen gick jag ut och hämtade Zaza för att ta in henne till sin box. Jobbade jag eftermiddag så var det istället jag som lämnade ut henne när hon skulle gå hem. Vi hade stenkoll på varandra och runt en halvtimme/timme innan husse kom varje dag blev hon uttråkad hos oss och ville hem och satte sig och glodde i väggen och ylade. Några undrade förskräckt om hon mådde sämre, men jag sa bara att hon var klar med oss för den dagen. Varje dag vid hämtning eller lämning satte jag mig på huk ute i väntrummet med Zaza och pratade med husse. Slutade man då klappa henne under en kort stund fick man sig en smocka av hennes tass. Hon var en stor och en smula stapplig dam, men hon hade humor och bus i blicken.

Hela jobbet lärde ju känna henne: de i receptionen när hon kom och gick varje dag, de inne på vård där jag jobbar som träffade henne varje dag. De uppe på op som fick träffa henne när hon var tvungen att sövas någon gång för en riktig omläggning av tassen. Alla visste vem hon var, och mina kollegor kallade mig skrattandes för Zazas extramatte. Jag var väldigt nöjd med det om jag ska vara ärlig. För så mycket som husse menade att Zaza tyckte om mig, så mycket tyckte jag om Zaza. Hon var en underbar personlighet som hela tiden var hungrig och när jag satte ner burkmat hos henne doppade hon ner hela nosen i det så hon hela tiden gick runt med lite torkad mat på nosen som jag hela tiden försökte tvätta bort till hennes stora förtret. Hon hade ju sparat det till mellis. När jag satt inne hos henne och gav henne massage kunde hon ibland bli så avslappnad att hon la ner huvudet och blundade... och fes. Högt, ljudligt och med mördande odör. Då var det bara att fly fältet. Hon lärde sig heller aldrig att bära tratt, utan kapade hela tiden mina knäveck och alla dörrkarmar med tratten. Nu snackar vi en tjej som varit hos oss i minst 8 veckor vid det laget.

Tassen var ett kapitel för sig och  vi kämpade på med olika taktiker i omläggningen när det inte ville läka. Jag tyckte att den processen verkade bli jobbigare för henne och vi funderade över om det fanns något som kunde förbättra. Jag fick tips om nåt flytande silver av en kompis och dagen innan jag åkte till Irland satt jag och googlade detta, och skulle kolla upp det med veterinärerna när jag kom tillbaka hem. Jag åkte i onsdags eftermiddag efter jobbet, och jag lovade Zaza att vi skulle fira hennes tioårsdag nu i måndags när jag kom tillbaka. Hon fyllde nämligen på lördagen. Zaza hade inga problem att lämna husse på morgonen. Hon visste att han skulle komma tillbaka på eftermiddagen och att hon skulle få pysslas om, och dessutom få mat, hos oss. Så när jag hämtade henne var det bara att hänga på hennes tempo in i köket, som man måste passera för att komma till hennes box, och sen var det ju inte lika roligt att gå vidare därifrån, särskilt om någon stod där och gjorde i ordning mat åt någon annan. Efter att Ica snott en liten bit kyckling och gett henne gick det oftast bra att gå vidare.

I torsdags befann jag mig på Irland och jag och Madde hade åkt runt till massa hägn och träffat hundar och kommer hem dödströtta på kvällen och jag kopplar upp mig på fejan. Där har min kollega Malin, som också haft mycket med Zaza att göra, skrivit ett pm. Zaza hade avlidit i sin box under morgonen. Hela sjukhuset var i sorg och vår avdelning hade minnesstund för Zaza och hennes husse uppe i vårt fikarum. Rummet bara snurrade omkring mig. Avlidit? Bara sådär? Nä, det kunde ju inte stämma. Inte mysbruden Zaza. Vi skulle ju fira hennes födelsedag och få hennes tass bra. Malin berättade hur hon och en av veterinärerna bara hade storgråtit hela dagen. Att det var den värsta dagen på jobbet nånsin. Jag ville bara åka dit. Jag ville se Zaza, jag ville vara där, säga nåt till hennes husse. Jag ville få säga hej då. För Zazas husse var hon hans allt. Viktigast i världen. Hon var för honom vad Smiley är för mig. När jag tänkte på det kändes det som att hjärtat skulle gå sönder. Jag själv mådde illa av ledsamhet men jag visste ju att det bara var en bråkdel av det som hennes husse kände.

Första dagen tillbaka på jobbet kunde jag inte vara ute på hundavdelningen, jag kunde inte gå förbi utan att få en klump i halsen. Jag höll till inne på infektion och det var full rulle hela dagen. Igår var det också full fart och jag har försökt låta bli att tänka. Idag däremot fick vi in en hund som hamnade i boxen mitt emot Zazas. Den behövde kylning av ett ben i intervaller om fem minuter, så jag blev sittande där ett tag. Jag satt mitt emot den tomma boxen där det inte skulle vara tomt. Ärligt talat höll jag på att fullständigt bryta ihop.

Så den som säger till mig att hunden är en hobby riskerar att få en spark på smalbenet. Hobby är fotboll, fotografering, motorsport och så vidare. Familjen är ingen hobby, det är livet. Zaza var inte min familjemedlem, men hon var en hund som snodde en del av mitt hjärta och hon kommer alltid behålla det. Hennes väg över regnbågsbron var väldigt snabb och det som värmer är att nu slipper hon ha ont och få tassen omlagd varje dag och hon slipper spara sitt mellis på nosen eftersom hon nu serveras mat i vilken mängd hon än vill ha.

R.I.P Zaza. Du gjorde ett otroligt intryck på så många av oss.

Liten Zaza, med egen flytväst och allt