Pass på

Det här med pass är ju rätt roligt när man tänker efter. En period ska man kunna identifieras via öron så de ska synas, en period ska man glo rakt fram, och en period får man vika ner sin krage.

Mitt första pass fick jag när jag var elva. Vi hade tagit hem en fotograf för att fixa allas kort, utom brorsans för han hade nytagna från plugget. Jag hade en marinblå polotröja (vilket även morsan hade), luggen kammad i stående snedlugg och hårdsprayad med Jills Hårspray (morsan tyckte att den från L'oreal som jag ville ha var för dyr) och eftersom detta var året innan jag fick tandställning är det främst två framtänder som syns. Det passet fick stämplar från Teneriffa, and that's all.

Passet efter blev betydligt mer stämplat. Tyvärr minns jag inte bilden så väl alls, men tror att passet och körkortet fick hålla tillgodo med samma (Körkortet tappade jag dessutom ansvarslöst på Hultsfredsfestivalen när jag var 20 och var tvungen att med magsår beställa ett nytt innan jag två år senare hittade det i en ficka till en regnjacka ihop med en nyckelknippa som varit borta ÄNNU längre och innehöll en skåpsnyckel från plugget som jag ju betalt en ny och nu då inte kunde lämna tillbaka eftersom jag ju tagit studenten.), och då var det med ett öra synligt och i mitt tycke en ganska simmig blick. Det passet innehöll ett work- and holliday-visum till Australien och stämplar från Spanien, Australien, Thailand, Singepore, Egypten och England. Jag åkte även till Schweiz med det passet och några träningsläger till Holland.

För fem år sedan stod jag och surade på polisstationen i Eskilstuna. Jag ville INTE ha ett nytt pass och börja om, eftersom jag då skulle se så extremt oberest ut. Det regnade dessutom den dagen och jag hade cyklat ner vilket gjorde att det hår jag tuperat och lagt till rätta hemma nu såg mer ut som någon form av fågelbo hos en fågel som icke var pedant. Jag stirrar en smula härjat in i kameran och ser verkligen yrkeskriminell ut eftersom även sminket flyttat en våning ner om man studerar fotot noga. I det passet fick jag ett visum till Kina. Det gäller bara för EN inresa vilket vi kom på två dagar efter min ankomst dit när vi lite hastigt och lustigt skulle ta en tur till Hong Kong. På flygplatsen insåg vi panikslaget att jag ju inte kunde åka för då skulle jag inte komma in i landet igen. Kusinen med make och barn fick åka medan jag fick ta en taxi hem som försökte droppa mig vid det ryska ambassadhuset mitt i Beijing. Tack och lov låg vårt ambassadhus på andra sidan gatan så jag kunde peka, och det innebar en sväng på femton minuter för att komma dit på grund av den trevliga trafiken. Väl "hemma" igen gick jag vilse tre gånger i jakt på ett ställe där jag kunde äta och det slutade med att jag beställde hem mat i tre dagar tills släkten kom hem igen.

Det passet fick även ta några turer till Rumänien och några till Irland. Det kan antagligen ha befunnit sig på fler ställen också, eller ja, alla genomfartsländer till Rumänien och Irland såklart så Ungern, Österrike, Tyskland, Danmark, Holland och England. Jag tänkte ju att det passet skulle hänka på ännu en gång till Irland, men när jag av någon underlig anledning satte mig på golvet vid lådan där passet ligger i en feberdimma nu för några dagar sedan insåg jag att det hade gått ut den 17 februari. Eftersom min avresa till Irland ska ske på onsdag så var det ju bara att hastigt och lustigt boka tid för passbeställning på polishuset i Stockholm, trots alla miljoner flunsabaciller och febersvettningar. Egentligen undrar jag om det kunde ses som någon form av terrorism (och DÄR censurerades raskt min blogg i 114 länder), om man går in i ett knökfullt polishus med extremt smittsam influensa. Måste ju vara samma sak som att skicka sars via posten. Jag satte mig dock så långt från alla andra jag kunde komma och andades inte mot kvinnan bakom disken. Den här gången fick man minsann lämna fingeravtryck också, och en halv sekund hann jag glädja mig att det inte var tummen som skulle tryckas av eftersom den har ett j-format ärr genom sig. Glädjen blev dock kortvarig eftersom jag ju slant lite med en kniv för snart två år sedan och därmed också har ett klädsamt ärr genom pekfingret.

Nåväl. Det här passfotot kommer jag ju för alltid minnas som det som togs med feber och flunsa, och japp, jag ser precis lika yrkeskriminell ut fortfarande. Lite mer platt hår och x antal fler kilon i fejan, annars är bilden snarlik den förra. Särskilt slående är de olika stora ögonen som också får mig att se ut som jag är både kriminell och är hög på heroin. Jag borde antagligen vara tacksam mot alla de länder som släpper in mig.

Hur man faktiskt orkar

I samband med att tv-serien SOS Djur har börjat sändas har nu frågorna börjat dyka upp igen. De där frågorna som många ställer: "Hur orkar du? Jag skulle inte klara se allt!". De undrar hur jag står ut och hur jag är funtad som jobbar med sjuka djur, på ett djursjukhus, på arbetstid, och sedan på detta kör djurambulans och åker till Irland och Rumänien för att hjälpa gatuhundar. Sjuka djur och misär. Ibland får jag känslan av att människor tycker jag är en smula känslokall när de säger så, men för det mesta vet jag ju att så inte är fallet.

Svaret är egentligen ganska enkelt: jag klarar inte att INTE göra något. Jag klarar inte av att veta att det finns sjuka djur och djur som mår för jävligt på gatan medan jag inte lyfter ett finger. Självklart känner jag med djuren, och deras ägare också för den delen... för det mesta. Det gör antagligen lika ont i mig som i de flesta andra av att se ett djur lida. Ärligt talat är det nog det enda jag inte klarar av att se. På filmer och tv och affischer måste jag titta bort. Där kan jag ju inte göra något, och då blir det för jobbigt att stå ut med. Jag vet att jag inte kan rädda alla Rumäniens eller Irlands gatuhundar, men dem jag springer på kan jag i alla fall ge en liten liten gnutta kärlek eller positiv upplevelse. Vi kör många redan döda djur i ambulansen, men då vet jag att de i alla fall får ett värdigt avslut. Ibland kör vi djur som dör I ambulansen, under färden, och då vet jag att de i alla fall inte var ensamma sin sista stund. Vissa djur dör när de kommit in till oss på sjukhuset, då finns vetskapen att vi gjorde vad vi kunde, och att det faktiskt inte alltid är djurets bästa att rädda dem och hålla dem vid liv. Ensam kan jag inte rädda ett enda skadat eller sjukt djur. Men jag måste få vara delaktig i att förbättra tillvaron för utsatta djur, annars skulle jag inte orka med mig själv.

För ungefär två veckor sedan satte jag mig inne på vår infektionsavdelning på jobbet hos en hund för att ge antibiotika. Eftersom att smittorisken är hög där har alla djur egna små "rum" och en sluss mellan sin "bur" och dörren ut till korridoren. När jag satte mig ner hörde jag hur hunden i rummet bredvid inte riktigt lät som den skulle. En hund av de raser som redan har ganska svårt med sina andningsvägar, och kan låta både väldigt mycket och skumt, särskilt när de blir stressade, vilket ju lätt händer när man blir lämnad på ett djursjukhus. Just den här hunden lät dock på något sätt "fel", och mycket riktigt så var den helt blå när vi kom in, och tratten var full av skum. Vi rusade in med honom på IVA och där fick han hjälp att komma igång igen. Någon timme senare mötte jag kvällsveterinärerna som frågade om det var jag som hittat honom och när jag bekräftade det fick jag och kollegan beröm för att vi agerat som vi gjorde och att ett par minuter till så hade hunden varit död. Egentligen handlade det enbart om tur- jag befann mig på rätt plats vid rätt tillfälle för att kunna uppmärksamma det här, men samtidigt kände jag en sådan otrolig lycka att det för en gångs skull var så, att det hade gjort att hunden klarade sig. Sådant får mig att orka. Hundar som knallar ut pigga och friska till sina ägare i väntrummet. Katter som börjar äta för egen maskin efter att ha matvägrat i flera dagar. Nervösa nyblivna hundägare som gråter av lycka när man kommer körande från Irland med just deras lilla nykomling och mest av allt: de överlyckliga hundarna som bara slänger sig på rygg framför deras fötter och vill ha magkli. Visst är det mycket misär, död och sorg, men det finns inget som slår att jobba med djur. Den energi jag får av att ha djur omkring mig går inte att jämföra med någon annan energi (möjligtvis när man blivit straffhjälte i en cupfinal och räddat en massa bollar, men den är mer kortvarig :)).

Det här blev typ en form av upprepning av föregående inlägg jag skrev, så har du inte läst det är det bara att sätta igång. Sedan kan du ju läsa vidare alla andra inlägg, för herregud, bloggen fyller faktiskt snart TIO år.

 Gatuhundskärlek

Ambulanskärlek