Smiley on da run

Asså, shit pommes. Ja, Smiley- too cool for school här. Var tvungen att sno morsans blogg lite för att berätta om gårdagens eskapader (varna er andra coola doggs där ute vad det finns för varningstecken och sånt).

Jag borde anat oråd redan i fredags kväll. Morsan började kränga på mig en stor, gul jäkla människo-tisha. Självklart var den ju som en säck på min extremsmidiga och snygga kropp och jag undrade vad i alla gatuhundars soprester hon höll på med. Sedan krängde hon av den och började rita på den, på igen, nöjda tillrop och sen åkte saxen fram och vi vet ju alla att en morsa med en sax ska man inte lita på så jag gick och la mig inne på toagolvet. Där fick hon. Morsan är ju dock en envis jäkel och tvingade ut mig, och då hade hon minsann smusslat med min sele också! Inte nog med den där gula säcken. Nu hade den dessutom två blåa horn på ryggen som satt fast på min sele. Morsan sa att jag skulle tut-tuta för nu var jag en ambulans och att jag skulle "springa såååå duktigt imån!". Vem fasen springer i en säck med två plastmuggar på ryggen? Inte coolaste doggen i Stockholm i alla fall.

Dagen efter blev vi väckta i ottan trots att det var lördag och med andra ord den dagen man ska få ligga läääääänge i soffan med sin matskål och bara softa och bli kliad på magen. Brorsan blev avlämnad hos Torres för nån "play date" medan jag och morsan åkte vidare i bilen mot nåt som hon kallade Hundlöpet. "Sweet, massa snygga löptikar", tänkte jag (Ja! Jag vet att jag oftast tycker grabbsen är snyggare, men va fasen, jag är väldigt open minded!). Tji fick jag minsann, inte en enda löptik i sikte när jag väl fick hoppa ur bilen. Istället en massa andra dogs, och hög musik och massa människor och underliga dofter och.... hoppsan, var visst tvungen att bajsa där mitt bland allt det. Nöden har ingen lag.

Vi knallar bort till mitt favvoställe: morsans ambulansbil. Alltid när vi är på sådana här galna upptåg och den är med får jag ligga i buren där, väl skyddad från alla läskiga typer... hrm, nej, jag menar såklart att alla andra är väl skyddade från mig och min blodtörst. Fick jag hoppa in då? Nej, inte det heller. Istället kränger morsan på mig den pinsamma outfiten från kvällen innan som hon är så pinsamt nöjd med. Mitt bland alla snygga doggs! Den här dagen hade hittills inte bjudit på mycket positiva inslag. Eftersom jag är typ smartaste av de smarta fattade jag ju direkt att när morsan blev halvhysterisk första gången jag skakade mig eftersom "sirenerna ramlar ju aaaav!" så fortsatte jag naturligtvis att skaka tills de där fjantiga sakerna på ryggen i alla fall plockades bort. Synd bara att mängder av människor envisats med att dra fram sina kameror när jag gick förbi. Även om jag fattar att det är för att jag är så snygg kunde jag ju ändå sluppit bli fångad där och då. Säcken slapp jag inte hur jag än försökte, utan istället satt morsan och försökte vika in och fästa den på alla möjliga ställen med små hårnålar. Jag fick stå med alla fyra tassarna i marken när jag kissade!! Höjden av förnedring liksom.

Allt klär ju en skönhet, men det här är ju löjligt

Är vi lika eller, jag och tut-tut-bilen?

Morsan drar sedan bort mig till stället där det är en massa hundar och där en läskig snubbe går runt med en mikrofon och låter så där otrevligt pigg och glad som man absolut inte ska göra innan klockan lunch en lördag. Dock träffar jag min polare Valle där och det var ju roligt, men han trodde uppenbarligen att jag plötsligt förvandlats till en brud (ger mig fan på att det var klänningen som lurade honom), och skulle plötsligt jucka på mig. Då fick han minsann veta att han levde. Han var lika glad ändå. Konstig grabb det där.

Mitt i allt det där hör jag snubben säga nåt om djurambulansen och morsan säger "det är ju vi" och drar iväg mig från Valle och börjar SPRINGA! Alltså, min morsa, springa, och jag sitter fast i henne, iförd säck. På detta sprang det en massa folk med sina doggsar bakom oss och det luktade skumt här och där, på olika sidor av vägen, så jag sprang såklart fram och tillbaka så morsan fick snurra runt tre varv innan hon sa att jag fick bestämma mig. Hämnden är ljuv! Så vi kutade vidare, självklart tittade jag mer på våra förföljare bakom så jag höll på att stifta närmare bekantskap med en lyktstolpe. Hade jag inte varit så jäkla snabb som jag är hade jag sett ut som en mops i nyllet nu. Mitt i allt hojtar plötsligt morsan "Aaaah! Mina brallor!" och stannar, så alla bakom oss hinner ikapp! Då har visst hennes en miljon tryckknappar på sidan i brallan gått upp och hon springer där och visar sina rosa underbrallor. Ja, människor har inte bara ett, utan två par. Så går det när man envisas att springa i kläder.

Vi sprang vidare och jag tyckte att morsan började låta döende när hon andades och var dessutom sprutröd i ansiktet, så för hennes skull stannade jag och bajsade igen. Det var typ tredje lasset för dagen så nu hade morsan inga påsar kvar. Jag stannade liksom för att morsan skulle bli lite mindre röd i fejan, men istället blev det typ mer. Skitkonstigt. Men efter det gick vi lite. Sedan kom vi visst till några som kände morsan så då skulle hon plötsligt springa igen. Att hon inte kan bestämma sig, för sen skulle hon gå igen, men då hade jag börjat tycka det var ganska kul att springa så då försökte jag dra igång henne. När en tax passerade blev jag sur och drog ännu mer. Någon som har så korta ben att magen släpar i övergångsställen ska fasen inte springa förbi coolaste Smiley. Tack och lov märkte väl morsan det så vi sprang lite till och plötsligt var vi vid den där läskiga snubben med mikrofonen igen. Morsan fick medalj och en påse. Hello liksom, where is my price?! Dock fanns det visst grejer i påsen som var till mig. Morsan tog upp något som hon ylade lyckligt "åh, choklad!" om, men det visade sig vara tuggodis till mig. Nu fick jag äntligen ligga i ambulansen och tugga på allt. Dessutom fick jag sen lite massage vilket ju var extremt välbehövligt för en elitidrottare som jag. Vi måste ju liksom ta hand om kroppen och inte bli stela. Morsan var visst väldigt nöjd med mig för jag fick en tuggis till sen innan vi åkte och hämtade brorsan som inte alls fattade att jag minsann gjort mitt livs lopp och behövde vila.

Jorå... där kom vi minsann rännande.

Så, till alla er doggs out there: hundlöpet betyder inte massa snygga väldoftande brudar och drar din människa fram massa konstiga kläder och säger att du ska tut-tuta så morra högt och lägg dig demonstrativt i ett hörn!
Peace out!/Smiley