Sunday, September 07, 2014

Matematiska behov i ambulansyrket

Ibland kräver livet lite uppfinningsrikedom, och lite tur, och lite... ja, klurighet. Detta yttrar sig särskilt när man kör djurambulansen. Igår exempelvis. Vi fick ett larm om en havstrut. Det är en rödlistad fågel vilket betyder att den är på gränsen till utrotningshotad och därmed vill man kämpa lite ytterligare för att de ska kunna överleva. Dock har denna fågel en väldigt vass och böjd näbbspets och när den känner sig hotad siktar denna spets in sig på motståndarens ögon. Därmed bör man verkligen inte böja sig över dem. Här hade vi väldigt uppfinningsrika uppringare. De hade spärrat av sin strand med kompostgaller för att hålla kanadagässen borta, och nu när de hade en skadad havstrut på besök så lockade frun i huset havstruten med nyköpt strömmingfilé medan maken följde efter med kompostgallret så de tillslut bildade en fyrkantig bur med ett stycke havstrut innanför. Sedan tog de sista biten och la som ett tak över. För oss var det bara att lirka in en hov där under och lägga över fågeln för att sedan ta tag i fågeln runt om den och lyfta upp den, tråckla in den i en bur och stänga locket. Det hela gick snabbt och hur lätt som helst och både jag och Agge pustade ut över att slippa härja runt och jaga en fågel som är simkunnig med gårdagen färskt i minnet. Då jagade jag runt i vattnet med en fleecefilt medan Agge försökte lura anden att inte simma utåt. Det sket sig rejält och vi fick tillslut se oss besegrade och eftersom anden var både snabb och simmade utan på ett lätt sätt så ansåg vi att det inte gick någon större nöd på den. Ovan nämnda havstrut verkade dock inte ha gillat min körning eftersom hela buren innehöll fågelbaks och uppspydd strömming när vi kom fram.

Sedan fick vi ytterligare ett larm om en död katt. Uppringaren hade vänt, stannat vid en busshållplats, kört fram till katten och mätt sträckan. Tyvärr har vi inte den möjligheten med vår gps, och detta var nästan midnatt, kolsvart ute och längs med motorvägen. Med andra ord inte möjlighet att köra och spana direkt. Då fick den där uppfinningsrikedomen komma fram. Motorvägen hade hastighetsbegränsning 110 km/h. Med andra ord hinner man 11 km på sex minuter. Man hinner då 5,5 km på tre minuter och 2,75 på en och en halv minut. Om man då helt enkelt drar iväg upp till hundra tio så fort man kan bör man vara på ganska rätt ställe efter en och en halv minut eftersom vår bil inte accelererar så fort. Agge fick klocka och jag trampade på gasen. Efter 1 minut och 30 sekunder körde jag in till vägrenen, klev ur bilen, plockade upp katten och körde igen. Man vill inte gärna stå still på motorvägen mitt i natten. Ska jag vara helt ärlig är jag ypperligt nöjd med den uträkningen, och att jag dessutom hade kommit på att man kunde göra så eftersom jag samtidigt var så trött att jag ville avlida och hade så varit sedan 15-tiden. Vi hade dessutom då rullat på larm non stop i fem timmar och var ganska slitna båda två.

Tidigare under dagen hade vi stått på Hundstallets Öppet hus och pratat med folk så man fick träningsvärk i käkarna. Det är så otroligt roligt att så många är intresserade av vårt jobb och vi ständigt får fler och fler medlemmar. Det är något som verkligen behövs, särskilt när man nyss är hemkommen från en Rumänienresa där man åter sett misär av sällan skådat slag. Då känner man lite hopp om mänskligheten igen. Rumänienresan är dock värt ett eget inlägg, och vi får väl se när det finns ork för det. Nu tänker jag sno åt mig lite välbehövlig sömn.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home