Höjden av otacksamhet!

Mitt i dessa fotbollstider måste ju även hundarna ut. Eftersom Pasha varit skadad försöker vi få honom att bada så ofta som möjligt då det ska vara bra för hans leder att jobba med lite motstånd men ändå i vatten. Så sagt och gjort idag åkte vi till Långholmen. Det är en ö mitt i stan eller vad man ska kalla det, halvö kanske, vad vet jag. Där är i alla fall halva ön/halvön/stället frirastområde och där finns även tillhörande hundstrand som är helt underbar och killarna kan kuta upp och ner i vattnet och hämta pinnar och busa. Den lilla vägen ner till stranden är dessutom en återvändsgränd där vägen tar slut med stranden så det är inte massa människor som passerar precis vid stranden. Perfekt.

Sedan kommer vi ju till de där små pojkarna då. Pasha är en smula bolltokig. Till och med väldigt bolltokig. I alla fall när det kommer till små bollar som tennisbollar eller liknande. Eftersom jag har relativt fri tillgång av sistnämnda på jobbet så har han en gedigen samling av dessa. Dock är det ju de "sällsynta" bollarna som blir favoriter, så nu hade vi med oss en ganska kompakt gummiboll som Pasha rent ut sagt älskar. Han struntar i alla andra bollar och springer ut i vattnet efter den så långt att han nästan måste börja simma (när det kommer till pinnar eller andra bollar så sträcker han sig låååååångt ut i vattnet, och när baktassarna tappar fotfästet mot bottnen ger han upp och vänder. Därför finns det ganska många ensamma pinnar och tennisbollar som flyter runt i Stockholms vatten.). Idag var inget undantag och han roade sig med att springa uppför en klippa, "tappa" bollen så den rullar ner i vattnet, och därefter jaga efter och hämta den.

Sedan kom då stunden då det faktiskt är dags att gå hem. I ett telefonsamtal hade jag fått höra att i stans norra del hade det verkligen pissregnat för en liten stund sedan och molnen som närmade sig skvallrade om att de hade just pissregn som innehåll. DÅ tappar Pasha sin boll så den åker ner under skyddsstängslet som står uppe på klippan eftersom det är brant ner till vattnet där bakom och så rullar bollen ner i vattnet. PANIK! Pasha står och kollar efter sin älskade boll och vankar av och an framför staketet. I samma stund börjar det droppa lite från himlen.

"Min boll?! Var är min boll??"

Jahapp, det var inte så mycket mer att göra än att leta rätt på en lång pinne och sedan klättra längs med staketet på utsidan för att sedan kasa ner lite mot vattenbrynet på blöta klippor och med en gren från ett litet bebisträd som motstånd och nåt att hålla i. Därifrån når jag nästan bollen med min pinne om jag verkligen sträcker mig och börjar peta den mot land.

Plötsligt kommer en sightseeingbåt som antagligen undrar vad i helsike jag sysslar med, och som dessutom bidrar med fina svallvågor som resulterar i att bollen åker längre ut. Jag svär och lutar mig in mot klippan igen. Då får jag en blöt nos i örat och inser att båda hundarna knallat under staketet och nu står som två behjälpliga herrar redo att ingripa.

Med lite tålamod börjar bollen klucka in mot klippan igen och när jag fått in den dit tröttnar jag, tar av skor och strumpor och glider ner på de blöta klipporna för att landa på några tångbeklädda stenar och därifrån kunna peta in bollen tillräckligt nära för att nå den med händerna!

Bollen är räddad och det är en överlycklig Pasha som får tillbaka sin favvogrej.

Tre minuter senare knallar vi dyngsura (eftersom att det nu inte droppar från himlen längre utan formligen vräker ner) uppför stigen som ledde ner till stranden och jag slänger en blick mot Pasha. Hans mun är TOM. Hunduschlingen har släppt bollen på stranden och gått vidare helt oberörd, som om den vore en helt vanlig pinne som man både kunde ha och mista. Snacka om att vinna VM i otacksamhet. 

"Ja, jag känner då inte honom!"