Saturday, June 28, 2014

Livet i en bubbla

Just nu lever jag i en fotbollsbubbla. Och hundbubbla. Den sistnämnda är dock konstant har jag märkt. Någonstans tror jag att folk vill sy ihop truten på mig när det kommer till hundsnack så som jag vill göra när det kommer till barn, hur tidigt de går/kryper/sitter, hur färgen på deras kräks/bajs är och hur otroligt fina/smarta deras barn är. I slutändan är ju min hund ändå finast och smartast och bäst på alla sätt och vis.

Men nu är det som sagt en fotbollsbubbla igen och jag märker hur det rycker lite i de gamla fotbollsnerverna. Förra helgen fick jag lite utlopp för det: en otroligt kaxig liten elvaåring (läs Agges systerson) utmanade mig i början av året (om det inte var i julas) i straffläggning eftersom han var helt övertygad om att han skulle vinna. Om grabben inte vore så kaxig hade jag nog kaaaaanske låtit honom vinna. Nu kunde jag dock inte det. Jag har dessutom många gånger fått höra att jag är kaxig, men jag har ALDRIG varit en sån person som hävdat innan match/tävlingar att jag ska slå motståndaren lätt och så vidare eftersom det hade varit så pinsamt att stå för om jag fått stryk. Nu agerade jag istället vuxen och bara log och sa "vi får väl se" när jag fick höra hur stort jag skulle förlora. Jag var till och med ädel och föreslog ett pris, vilket blev 200 gram mjölkchoklad. Mitt problem i det hela var dock inte att rädda straffarna utan att lägga dem. Jag kan lätt fortfarande hålla fast mitt gamla lags motto: Bättre hårt än bra. Jag kan skjuta hårt, och långt, men sikta kan ju vara lite knepigare. Dock var det ingen större fara. Jag vann med 4-2 av fem möjliga straffar och delade min vinst med den lilla kaxmörten. Kaxigheten satt dock kvar så vi får väl göra det till en tradition att spöa honom en gång per år.

Dock är det mest VM som gör att fotbollsnerverna har hamnat i spasmläge, särskilt när givna slutspelslag åker ut och underdogs tar plats. Nyss satt vi och tittade på åttondelsfinalen mellan Brasilien och Chile. Det var en fruktansvärd upplevelse och man fick ju magsår när det gick till straffavgörande. Just där och då saknade jag fotbollen och straffarna väldigt mycket. Jag älskade verkligen straffläggningar, och det var så roligt att nu åter sitta och leka besserwisser i tv-soffan medan slutkörda spelare som lirat i 120 minuter och nu skulle hålla nerverna i schack antagligen helst ville avlida nere på planen. Jag sa till Agge att Brasiliens målis helt klart är mer stabil i detta än Chiles. Detta är utan att ha någon som helst bakgrund om någon av dem. Man ser bara sådant. Man ser när en målvakt kommer se till att majoriteten av straffarna inte kommer resultera i nätrassel. Så såg Brasiliens målis ut, trots att han grät innan straffläggningen drog igång. Man ser även när en målvakt absolut inte känner sig bekväm i situationen, när hen önskar sig långt bort och helst skulle vilja ligga i fosterställning under en filt med tummen i munnen. Så såg Chiles målis ut. Brassarnas målis spelade säkert. Han tog ett steg framåt precis innan straffen slogs och gjorde sig därmed dubbelt så stor än han egentligen var (och visar dessutom att han behärskar situationen genom att bryta mot reglerna med en hundradels sekund) och får därmed också är på tå och når längre när han är på väg framåt än om han står på linjen och bara rör sig i sidled. Chiles målis la sig åt vänster varje gång. För tidigt dessutom. Hade någon av straffläggarna stannat upp precis innan skottögonblicket hade de haft öppet mål då Chilemålisen redan legat i backen då.

Detta analyserande och närskådande av målisar får mig att sakna att målvakta så hemskt mycket själv. Dock skulle det vara en dum idé just nu eftersom jag antagligen skulle bryta både lårbenshals och näsben samt sträcka vänster vad, nacke och halvt vrida mina axlar ur led, och i det skicket lär man ju inte stoppa särskilt många bollar. Men jag vill! Istället väljer jag nog att fortsätta analysera målisar, spöa folk som är mer än hälften så gamla som jag och drömma mig tillbaka till roliga straffavgöranden och motståndarpsykningar. Försöker jag mig på att psyka någon nu skulle det förmodligen resultera i ett hugg i näsan med tanke på att sannolikheten att det vore en hund jag försökte psyka skulle vara tämligen stor.

Nu gjorde Colombia 1-0 i åttondelsfinalen och mina hypoteser om vinnare i matcherna ser ut att fortsätta hålla sig intakt (med en match spelad och 28 minuter in i match nummer två... av åtta möjliga.). Bubblan förväntas att inte spricka förrän om två veckor. Drygt.

Vilka minnen...

0 Comments:

Post a Comment

<< Home