Saturday, March 22, 2014

Visst fan, jag har höjdskräck också!

- En kaja har fastnat med benet mellan två brädor på en lada högst upp vid taknocken. Vi kan inte få ner den!
Ja, alla olika larm får man höra när man har jouren för Svenska Djurambulansen. Självklart satte vi oss i bilen och for iväg. På vägen funderade vi lite på hur vi skulle lyckas med att ta loss den stackars kajan. Det var ju en tvåvåningslada, och kajan satt fast på utsidan. Satt benet på insidan?

Väl framme visade det sig verkligen att det inte var någon lätt match som stod framför oss. Vi fick assistans av mannen vars fru ringde oss och frugan kom med kaffe under arbetets gång, och även om ingen av oss dricker kaffe var det en väldigt fin gest. Vi hittade en stege bakom en båt och påbörjade olika former av uppklättring bland pelare, damm och brädlappar. Tillslut hittade vi en liten lucka bland bråten och jag kom upp halvvägs på stegen genom att klättra på undersidan och sedan klättra över en bjälke för att fortsätta uppåt. Vi hittade en långlina och jag drog den två varv runt midjan, kastade över linan över takbjälken högst upp och ner till Agge och mannen som stod nedanför och höll i stegen. Tyvärr visade det sig att precis på insidan av väggen där fågeln satt fast satt det uppspikat en låda, antagligen ihålig och därmed ett fågelbo de små flygfäna kunde nå från utsidan och då också från den som kajan troligtvis skulle ut när den fastnade. Det fanns inte en chans att få ner lådan och därmed var det också omöjligt att få loss fågeln från den vägen. På vägen ner från stegen visade det sig att fler fåglar haft otur i den ladan. En rovfågel hade flugit från insidan och stuckit huvudet genom plankorna för att nå något på utsidan. Där hade han fastnat och svultit ihjäl. På insidan av ladan hängde kroppen och på utsidan var huvudet.

Bland plankor och bråte


Nu var dock vårt fokus på den fågel som fortfarande levde, och vi beslöt oss för att testa utsidan trots att dörren var väldigt hög och därmed svårt att få upp en stege. Med hjälp av lite plankor vars längd hjälpte oss att peta upp stegen och sedan var det bara att knuffa den uppåt tills den nästan nådde den strandsatta kajan. Agge och mannen fick stå längst ner och lägga sin tyngd på stegen för att hålla den stabil medan jag klättrade mot himlen. Väl uppe insåg jag att jag inte kunde nå den stackaren, utan fick klättra ner och hämta redskap. Upp en gång till för att slås av nästa insikt: trots att jag tog i allt vad jag kunde kunde jag inte rubba fågelns fossing. Ner igen för att hämta något att bända isär brädorna med och upp igen med en stor skruvmejsel. Upp igen och bände brädor, vilket inte räckte då fågeln satt högre upp än vad bändningen nådde. Dessutom ser jag då att det inte är kajans fot jag försökt få loss utan en fågel som antagligen mött samma öde, men inte haft turen att få hjälp ner. En ensam fot utan ägare med andra ord. Det fick mig att andas ut lite, för då hade kajans ben inte vridits 200 grader. Dock satt ju fortfarande kajan lika fast, och det var bara att klättra ner igen och leka kreativ: samma pinne som behövdes vid andra uppklättringen, i kombination med skruvmejseln vid tredje rundan tillsammans med en drös silvertejp. Jag tejpade fast skruvmejseln högst upp på pinnen, klättrade upp, nådde med skruvmejseln nästan upp till kajan med hjälp av pinnen, stack där in mejseln, bände bort plankan med lite svettdroppar i pannan och vips var kajan loss och kröp snabbt som en liten mus in i boet. Hela denna procedur hade nog bara tagit cirkus två timmar.


"Hallå? Lilla kaja?"

 Man tager vad man haver

Vi hade samråd med viltvården att om benet var skadat kunde hen ändå klara sig utan veterinärvård. Så högt nådde nämligen inte stegen och kajan var inte alls sugen på att komma ut och prata med oss, men vi ansåg att oavsett hur kajan nu mådde var det helt klart bättre än att hänga ute på en husvägg och svälta ihjäl. Vi hoppas i alla fall att lillfågeln nu är ute och flyger, eller ligger inne i sitt bo och tar igen sig. Det var nämligen något vi behövde efter att vi kommit hem. Mina armar är fortfarande helt degiga av mjölksyra och kramp och händerna värker av utstickande skruvar och grejer, men det är SÅ värt det. Nu förtjänar vi lite choklad i soffan. Kanske en film. Dock inte Hitchcocks Fåglarna kanske...

0 Comments:

Post a Comment

<< Home