Körde söderut igen

Nu har det varit lite tyst i bloggen igen. Jag har nämligen tagit en av de där resorna som jag gör lite då och då till Rumänien. Min kära co-driver (eller ja, det är ett stående skämt eftersom hon kanske kör 70% av tiden och jag 30% så är det ju jag som är co-drivern) Madde skulle hämta hem sina två hundar som väntade på henne där. När vi ändå for tänkte vi att det ju var lika bra att dra med sig lite donationer ner. Så vi samlade på oss lite, och så lite till, och plötsligt var ett helt källarförråd hemma hos mig fyllt. Sedan har vi ett garage borta i Eskilstuna, och Madde hade bilen fullpackad av donerade filtar. Med andra ord fick inte allt plats eftersom vi denna gång körde en personbil. Cirkus 200 kilo käk, ett stort gäng filtar och en massa leksaker fick plats, ja, plus ett gäng energidrycker, skivor och choklad också tryckte vi in i bilen.

Vi hade tänkt åka söndag kväll eller kanske måndagsmorgon, men helt plötsligt skulle jag på kurs hela kommande helg vilket innebar att jag var tvungen att ta tåget från Göteborg ner till Skåne för att direkt förflytta mig till tysklandsfärjan för att vi skulle komma iväg så tidigt som möjligt. Annars hade vi inte fått tillräckligt många dagar nere i Rumänien. Dock var det väl inte den absolut bästa helgen att gå upp tidigt och åka färja i sex timmar. Vi hade nämligen haft vår årliga schalgerhelg i Göteborg och intagit x antal drinkar med skumpa på toppen och kommit hem vid halv fyra på morgonen. Dock var Madde väl medveten om att jag inte tänkte sätta mig bakom ratten förrän söndagen övergått till måndag. Det var nog ganska exakt där nånstans som jag inledde körandet också. Av någon anledning kör jag nästan alltid på nätterna och i gryningen. Vi stod inte stilla nånting utan körde hela tiden och kom ner på 1,5 dygn.

Vår tanke var att bo på hotell, men eftersom vi gjort oss ganska hemmastadda nere på plats kom det naturligtvis inte på tal hos dem vi känner där nere så vi inkvarterades i en kompis hus och fick dela boende med hundar och katter i mängder, vilket kändes betydligt mer som oss än att tralla in på hotell i våra hundkläder. Tisdagen inleddes med en morgonpromenad i bergen med lösa hundar som lyckligt skuttade omkring. Inte heller något vi brukar uppleva på våra resor. Vi hade två hela dygn på oss på plats och besökte kommunala hägn både i Cluj och Turda, samt tre privata hägn plus det vi bodde vid. Vi hann även med att lämna donationer till fattiga människor och tre hemlösa småkillar på 6-8 år sken upp som små solar av att få varsin leksaksrymdfärja och fyra fattiga barn i bergen blev överlyckliga av varsin liten leksaksbubbla (bilen alltså) de kunde härja rundor med. För första gången kunde vi dessutom hinna med att ta en sväng i köpcentret utan att känna att vi hade nåt att stressa till.

Leksakerna roade inte bara barnen

Fantastisk utsikt i Transylvaniens berg

De där små stackars gatuhundarna som Madde plockat ut hade visst käkat upp hela sin dyra hyra sedan i oktober i foder. Det var två tunnor som mötte oss i med vaggande gång. Kvällen innan hemresan for vi inom veterinären för en besiktning, och stämpel i passet som ska ske inom 24 timmar innan avresa. Vi passade även på att väga dem. En tunna på 40 kilo och en på 20. Den ena lilla grabben klippte vi dock bort cirkus ett kilo överskottspäls, men ändå.

Som vanligt var Rumänien en hel del misär, och väldigt mycket skit och lögner, vilket det alltid är. Tyvärr finns det människor som inte är rumäner som bidrar till lögnerna, och det är alltid tråkigt när människor inte kan jobba enkom för en sak: hundarna, utan istället måste framföra lögner. Vad det beror på i det här fallet vet jag inte, och jag bryr mig inte så mycket heller, utan försöker att helt enkelt släppa det och istället fokusera på att hundarna ska få ett drägligare liv. Det gäller att lära sig att hantera att det är en annan kultur i Rumänien och att allt styrs av pengar. I ett land där fattigdom och korruption dominerar blir det tyvärr lätt så. Man kan få fyra olika versioner av samma story och det är inte många som drar sig för att ljuga om det gynnar dem. Vi vet vilket öde som möter de flesta gatuhundar där, men det förnekas in i det sista. Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva allt det här. Vad det handlar om, vad som händer och så vidare, men just nu finns inte den energin i mig. Dels är det nästintill omöjligt att förstå om man inte varit på plats, om man inte med egna ögon sett vad som sker. Jag har även alltid sagt att jag inte klarar av att inte åka dit, jag måste och jag vill, för det är sådana mängder med underbar energi hundarna där sprider, men när man sedan kommer hem dimper sedan verkligheten ner i knäet på en, och det tar ett tag att samla ihop sig igen.

 Misären ja... En hund på kommunala hägnet i Cluj.

De två tunnorna: Onyx och Lufsen

Precis som jag skrev innan är det dock inte bara misär. Jag älskar de här resorna. En stor del är att jag och Madde har för jäkla kul ihop, vilket inte heller går att förklara eftersom vi spenderar all tid ihop och är ohyggligt taskiga mot varandra. Hade någon hört oss som förstår språket där nere hade de verkligen undrat om vi hatar varandra, vilket vi säger att vi gör när de frågar, och har hysteriskt roligt åt det. Vi träffar även massa underbara människor, men främst underbara hundar. Det är bara så: hundarna är fantastiska, och jag kommer alltid jobba med gatuhundar på ett eller annat sätt. Det sätt de anpassar sig, överlever och dessutom inte hatar mänskligheten är otroligt förundrande.

Hon den där som stått ut med mig sex gånger i Rumänien

Den snarkande lilla gris som ligger bredvid mig i soffan nu till exempel, en gatuhund, han har varit rädd för allt, blivit utsatt för hemska saker och även påverkats en hel del här hemma vilket har lett till samtal från polisen till en matte som har polisskräck, ett intrång på en båtklubb, en ålning under telegrafen på gärdet och ett besök på Tekniska museet, bara som exempel. Ändå älskar han så många människor, blev helt överväldigad när han ser dem han gillar och hoppar omkring som en studsboll. Han borde inte det egentligen. Han borde tugga på oss alla. Kanske är det för att han är en hund, och hundar förlåter, är lojala och underbara. Eller så går hissen bara inte hela vägen upp och han har belönats med teflonminne. Jag älskar honom över allt annat i vilket fall. 

Hissen ja...