Snabba svängar, ambulanser och snörace

Det pratas så mycket om hur människor skiter i varandra nu för tiden. Hur ingen bryr sig och hur kalla vi blivit. Idag tycker jag ändå att vi fick en trevlig överraskning om motsatsen. Jag, Agge och pojkarna skulle gå och åka stjärtlapp (Ja, vi insåg att vi båda ville åka pulka eller liknande nu när det finns snö, och hittade varsin stjärtlapp billigt.) nu vid niosnåret ikväll. Vi hade inte promenerat mer än typ tre minuter när vi såg något stort svart ligga på trottoaren framför oss. Pasha skällde till och en bil stannade och backade bak till det svarta byltet. Samtidigt kommer ett grabbgäng ner från en sidogata. Det svarta på marken visade sig vara en kvinna som var medvetslös. Hon låg med ansiktet ner i marken och rörde inte en fena. Någon undrade om vi skulle ringa ambulans och jag sa att vi självklart skulle göra det. Agge sa att vi måste kolla puls, så jag slängde över Smiley till henne, en kille hade redan hunnit före med telefonen och ringde SOS. Jag satte mig bredvid henne och plötsligt vaknade hon till liv. Jag frågade henne om hon hade någon sjukdom, om hon hade ont, om hon hade druckit och massa annat. Tyvärr verkade hon rätt berusad, vilket hon också erkände. Hon hade också väldigt ont i höften och lite i huvudet. Jag försökte komma på ett sätt att få henne att inte ligga i snön och bli blöt och kall, men detta var en ganska bastant kvinna och dessutom visste jag inte om hon var skadad. Killen med telefonen fick svara på massa frågor och efter mycket om och men fick vi beviljat en ambulans (cirka hundra meter från sjukhuset). Jag frågade om hon mindes vad som hänt, om hon svimmat av fallet eller svimmat först och ramlat av det, men hon mindes inte.

Tillslut fick vi upp kvinnan till sittande, och jag kollade genom hennes huvud som var helt och ingen fara med. Hon var som sagt väldigt tung och ja, lutade sig helt mot min arm så jag bad någon att hjälpa till och hålla i och genast var en av killarna bredvid mig och hjälpte till att hålla henne uppe. Hon gillade hundar så Pasha kollade lite vad vi höll på med men Smiley var en smula reserverad, ändock inte rädd, trots alla människor, mörker och att kvinnan luktade rätt rejält med alkohol. Hon var dock med rätt okej men klagade mycket på höftsmärtor. Efter vad som kändes som jävligt lång tid kom en ambulans i alla fall, och kvinnan berättade hur hon hade ont i höften, inte ett smack om att hon legat medvetslös, smällt i skallen och att ingen visste hur länge hon legat i snön, så vi fyllde i lite luckor. Med gemensamma krafter fick vi upp kvinnan på båren även om hon blev lite motsträvig då. Ambulanskvinnan som kom var nog rätt trött på berusade människor och kallade kvinnan Elisabeth tre gånger trots att det inte var hennes namn. Kvinnan tackade oss så mycket för hjälpen. Där hade det ändå kommit människor som brydde sig från tre olika håll, och alla hjälptes åt, vilket ger mig lite hopp till mänskligheten

Jag, Agge och hundarna började gå igen och kom till vårt mål efter tio minuter, ett dagis vid en skogsglänta där det finns en låååååång och brant backe. Vi åkte massor av gånger och skrek av skratt. Agge var hundra gånger bättre än jag och åkte hur långt som helst medan jag nånstans halvvägs fick snurr, började åka baklänges, stjärtlappen fastnade och jag fortsatte åka på arslet tills jag rullade runt några varv i ett snömoln. Killarna sprang efter och tyckte antagligen att vi var helt körda i huvudet. Mycket av tiden låg vi ner på marken och vred oss av skratt. Hela jag var vit av snö när vi skulle gå eftersom det sprutade så mycket när man åkte. Vi tävlade och eftersom Agge vann krävde jag att vi skulle byta stjärtlapp (då gick det bättre, men jag förlorade ändå.), för att sedan mena att hon fuskade med ansatsen. Ja, jag imiterade helt enkelt pappa Rudolfs dåliga förlorar-beteende i Sunes jul. Jag är väl helt enkelt mer baktung att den delen vill åka först. Inte vet jag. Hade vi haft snowracers hade jag vunnit utan tvekan. Det är jag säker på!

När vi var på väg hem sen, genomblöta av svett och snö, med middagen halvvägs upp igen efter allt springande och allmänt fnissiga slog det mig hur saker kan skifta snabbt. Ena minuten sitter vi med en avsvimmad kvinna och ringer ambulans och andra minuten far vi ner för pulkabackar i hundranittio som om vi aldrig passerat tio års ålder. Tycker förvisso det är rätt härligt att det är så.