Wednesday, January 01, 2014

Kalla mig gärna partypooper, björnhona, eller helt enkelt förnuftig djurvän.

Det har efterfrågats ett blogginlägg om hur gårdagen faktiskt gick för Smiley och hans gäng igår, och självklart gör vi våra läsare till viljes. Jag önskar att jag kunde skriva att det gick över förväntan, att det gick lysande.Tyvärr tänker jag ju inte ljuga i bloggen. Dock slog vi inte förra årets 27 timmar utan att kissa. Under förmiddagen åkte vi ut till hundöarna för att våra vovvar skulle få springa lite och förhoppningsvis förskonas lite med smällare eftersom knugen och drottningen antagligen inte uppskattar för mycket smällar ute på tomten. Det hela förflöt på fint, vovvarna hade skoj och vi spenderade några timmar där ute. Hemma runt klockan ett på dagen.

Kvällen skulle spenderas ute i Kungsängen i ett hus där det sades att källaren var ljudisolerad från smällare, så tio personer och åtta hundar samlades i villan, efter att vi råkat köra en "smärre" omväg på ett par mil där vi plötsligt tyckte att Kalhäll låg vääääldigt långt borta. Innan vi hoppade in i bilen promenerade vi givetvis lite med hundarna, men det var helt meningslöst. Det gav bara mer panik och absolut inget kissande där inte. Hundarna fick sedan vara i källaren medan alla tvåbentingar satt uppe och intog middag. Undertecknad tyckte inte alls att det var roligt så en och en halv timme innan tolvslaget gjorde vi ett sista försök att gå ut. Vi hann kanske vara ute i 20 sekunder innan det small till och min hund for som en oljad blixt mot dörren med mig hängande efter. Nästa hund kom raskt efter då det small strax igen. Stackars Pasha tyckte inte alls om när hans två musketörer försvann in och då blev det också ett raskt tågande mot dörren.

Resten av kvällen spenderar vi hundägare nere i källaren med våra vovvar och har musik på hög volym samt bilspel på tv:n som lät som fan för att dölja eventuella smällar. Vid tolvslaget försvann Smiley som en oljad blixt in under ett litet bord. Dock dög visst inte det som skydd och några sekunder senare försvann han in under närmsta säng. Detta trots både adaptilspray och räddningsdroppar intaget. Jag kan ju inte lägga mig på golvet och börja ömka med honom och tänkte att om han nu känner sig trygg där så är det där han får vara. Så vi satt där i lite över en timme. De andra hundarna reagerade faktiskt bättre än förväntat även om ingen verkade vara direkt nöjd, men Smiley låg envist kvar och jag satt i sängen med ett hjärta som värkte för min lilla skräckslagna kille.

Till slut verkade i alla fall fyrverkerierna falnat och vi beslöt att vi skulle försöka börja bege oss hemåt. Alla hundarna var pigga på detta... utom Smiley som fortfarande låg kvar under sängen i källaren. Jag fick helt enkelt gå ner, dra ut sängen och dra fram Smiley medan han spjärnade emot så mycket att hans klor gjorde djupa  märken i trägolvet. In i bilen var ju inga större problem, men sen när vi skulle ur bilen för att komma in fick jag åter släpa ut honom. Man känner sig som någon som drar sitt djur till slakt. Jag tror faktiskt det är så han känner. Väl hemma fick vi sedan sova med musik på hög volym hela natten. Sömnen blir väl sisådär av det så vid halv sju klättrade jag ner från sängen och stängde av. Tystnaden höll sig i säkert tio sekunder innan det kom en rejäl smäll så tv:n fick åka på och fram mot elva på förmiddagen kunde Smiley komma ut och kissa för första gången. Åter igen åkte vi bort till knugens hoods så vovvarna fick slänga ur sig all energi och Smiley var en glad kille igen. DET var däremot en förbättring från förra året då jag fick tvinga ut den lilla killen i flera dagar.

För två timmar sen sa vi att vi skulle ta en snabbpromenad, alltså en som tar cirkus tio minuter, för att få en förhoppningsvis positiv erfarenhet igen att vi kan gå ut i tystnad. Jodå, vi hann gå i fem och vända innan det small igen, och jag hade en hund som i princip låg i kopplet hela vägen hem. Hade det varit halt hade jag antagligen farit efter som en liten vante trots Smileys knappa 20 kilo. Man blir stark när man får dödsångest, och jag ville bara vråla rakt ut på dessa jävla helvetes skitidioter som inte kan klockan. Ska de prompt hålla på med de här skitgrejerna kan man väl lära sig att det sker vid tolvslaget på nyårsafton. Jag blir så jävla arg! Vi kan skydda våra hundar just vid tolv, men man kan inte hålla sig inne, med lugnande och volymer på max i två veckor. Det är liksom ohållbart.

Facebook har idag svämmat över av efterlysningar av hundar som försvunnit under gårdagen och sprungit iväg i panik. Lycka till att fånga in en panikslagen hund säger jag bara. Ni som håller på och skjuter av det dessa mängder smällare och raketer: vill ni bränna era pengar för att ni har så himla mycket av dem, go ahead, men snälla, försök göra det när det faktiskt är "schemalagt". Resterande tid är det faktiskt olagligt, och jag kommer inte tveka en sekund att ringa polisen om jag vet var smällandet kommer ifrån. Inte en enda. Och då är jag ändå inte kompis med polisen. Jag hoppas verkligen att alla fyrverkerimänniskor har haft roligt och att de tycker det är värt alla djurs dödsångest, flykter och antagligen flertalet dödsfall också. Happy new year morons! (Jag vet hur man stavar till "kungen", men det vet inte han, och jag är inte bara arg, men mesta delen av tiden, just nu, när jag tänker på det. Smiley har legat tätt intill mig stor del av dagen och det är väldigt mysigt också.)



Pojkarna klädde i alla fall upp sig inför det nya året.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home