Tunga känslor men snart hemma

Ibland undrar jag om den där karman jag tror på verkligen är gynnande. För den verkar kicka mig i arslet. Igår när vi hade avresedag steg jag upp innan Madde och lät henne få sovmorgon eftersom det alltid är hon som kör första sträckan, och oftast även längsta. Jag kravlade upp och söta Rex följde mig till hägnet, och ville även vakta mig inne i hägnet, där en lös utehund inte är särskilt uppskattad. Började med att säga god morgon åt de kommunala, och längst in i en av burarna låg en kille som inte såg pigg ut, så jag föste undan alla andra och gick in. Vovven där inne andades ytligt och rossligt och var biten hela vägen in till skallen och det låg blod lite här och där. Så jag lyfte upp honom och gick ut. Han bara tittade på mig och suckade och jag tänkte att nu dör han i min famn. Så jag stod helt sonika kvar med honom i famnen och lät honom vila huvudet mot mig. Men han kämpade på så jag tog in honom i operationsrummet och hämtade en säng och en filt och bäddade ner honom med täcke över sig och satt hos honom och tvättade rent alla sår. Vissa behövde dock sys, så jag gick och hämtade Raluca som sydde ihop honom. Hon flyttade över säng och filtar till en inhägnad inomhus och sa att han kommer bli bra. Det kändes dock inte så när man tittade på hans ögon. Han ville liksom inte mer, men jag litade på det och gick och tittade till honom en gång var tionde minut. Sedan var det dags att lasta hundar och sen att säga hej då till alla som var kvar. Jag knallade in till min lilla kille. Han var död. Hans död tog nästan hårdast av alla. Dels för att jag hittade honom själv och den blicken han gav mig. Dels för att han inte var död när jag kom utan dog med oss där. Jag har inte jättesvårt för själva döden eftersom för många av dem är den med största sannolikhet en befrielse. Det jag har svårt för är när de dör ensamma. Att ingen sitter hos dem. Det tar sönder mitt hjärta. Lastningen tog kanske dryga 45 minuter efter att Ares varit ute på springtur i omnejden och andra verkligen inte ville ha adaptilhalsband på sig, och då dog han under den tiden. Ensam. Utan namn. Att dessutom märka det när man redan håller på att börja storböla när man går runt och säger hej då är fan tortyr med versaler. Usch gånger hundra.


Somliga hundar är svårare att säga hej då till än andra. Smiley II är en sådan. Dels kanske för att jag har hans namne hemma i Sverige och saknar honom så fruktansvärt mycket, och dels för det här var andra gången vi tog alla hans kompisar ur hans inhägnad men han fick vara kvar. Det ger mig en klump i halsen att bara skriva. Även om han ju inte ser det så. Pipi är också väldigt svår. Hon har suttit i hägnet så länge jag vart aktiv, och hon är fortfarande en så extremt glad och social hund som bara vill krypa in i famnen på en och samtidigt studsa runt av glädje när man kommer in till henne. Att hon inte är adopterad är för mig en gåta. Det var svårt att åka från Tassa som egentligen skulle åkt med oss nu. Och alla som blir ensamma i sina inhägnader. Jag vet att de flyttar ihop med nån ny i samma stund som vi åker, men det är just känslan att kompisarna får åka, men inte dem.


Men det har såklart inte bara varit sorg. Gruvbesöket väntade ju Madde morgonen efter. Slapp jag? Nä! Jag övertalades såklart att följa med, och satte mig surt i bilen. Åkturen dit var väldigt intressant. 130 på vägar med kratrar i och med energisk rumänsk folkmusik på hög volym. Efter det var man minsann inte rädd att firas 125 meter ner under jordytan. Jag som då sa att jag var rädd för sånt och därför inte ville åka gick mest runt och sa ”cool” ju längre ner vi kom. Madde däremot stod och tryckte sig mot hörnet i hissen med gladväggar och började hyperventilera när vi rodde båt 125 meter ner i jorden i en sjö där som var otroligt salt. Vi fick en guidad tur och fick med oss två olika saltprover från gruvan hem trots alla stora skyltar att man inte fick ta med salt från gruvan. Det coolaste av allt är att det är ett behandlingsställe för astmatiker, så de åker dit och sitter 4 timmar om dagen i två veckor eftersom det är så bra luft. Så där längst ner fanns bowlingbana, minigolf, biljard- och pingisbord, filmhörna och lekplats. Väldigt häftigt. De slapp då att ta medicin. Där fanns massor av barn som sprang runt och som satt och kollade på film. Hemfärden gick om möjligen ännu fortare än ditfärden och jag fick sista biten på film. Väl tillbaka rantade jag ut med vovvar som inte skulle med oss hem nu, och det var helt underbart. Man skulle bara ha ändlöst med tid till varje hund. Mina små hiphopvalpar fick utvärderingar skrivna och lite nya foton på sig. Sedan fick vi packa in bilen och fara till Dora för att hämta och lämna hundar och låna Alins såg för att tillverka Ares bur. Med oss på resan fick vi också Japp som skulle med hem till Maria C och där vi skulle hämta Cochie. Japp var inte glad åt sin första bilresa utan blev åksjuk (många blir det och sen går det fint resten av tiden.). Saken var att han hade fått käk precis innan så buren var full med bajs och kräks när vi kom in, och då blev han ju dessutom så glad att svansen gick som en propeller i detta… Kan berätta att när vi kom hem med hundarna vid 22 på kvällen låg jag på alla fyra i den buren med pannlampa på skallen alldeles för länge. Dock kunde vi inte åka hem till Maria eftersom hon befann sig hos våra förra veterinärer Peter och Adina på fest, men hon hade med Cochie dit så vi fick åka dit och byta vovve. Där hade de öppningsfest för nya mottagningen och eftersom båda Madde och jag träffat dem innan blev vi såklart inbjudna. Alla var uppklädda och fina och där kom vi i skitiga jobbkläder och luktade allt annat än hallon. Förlåt Sverige, men du har nog fått dåligt rykte på grund av oss. Vi fick i alla fall både käk och dricka där vilket var väldigt uppskattat då det som vanligt inte funnits riktigt med tid för det under dagen. Väl tillbaka i Turda fick vi bära in våra nya kompisar i kolmörker eftersom det inte finns någon el i hägnet. Så vi sprang där med pannlampa och såg bara en massa lysande ögon och hörde öronbedövande skällande över vårt intrång som de inneboende inte var vana vid vid den tidpunkten. När vi började städa ur bilen kom Lisen och hälsade på. Hon visade sig med andra ord vara en hejare på att klättra, så hon fick byta plats till ett eget rum. Dock såg jag under morgonen att hon fick besök av en liten råtta. Dock inte samma som jag hittade under min säng, för den var död. Morgonen efter när jag stod och städade Japps burbotten med vattenslangen kom lilla Sarah travande mot mig. Jag bar in henne igen och hann precis återta vattenslangsjobbet när hon åter kom, glad i hågen. Då fick även hon ett eget rum eftersom hon tog sig genom rutorna i gallret. Tur att hundarna inte är rymningsbenägna.


Innan jag gick upp till hägnet under gårdagsmorgonen spenderade jag lite tid med Pluto och han fick lite frukostskinka att käka vilket uppskattades, plus att Rex och Wolfie fick lite tid på tu man hand. Min privata vakthund Rex kommer jag också sakna otroligt mycket. Chefen erbjöd mig att ta hem honom, men det skulle nog inte vara optimalt just nu tyvärr. Obegränsat med tid och plats så skulle jag inte tveka för x antal hundar där.


Nu är vi dock på väg och har nått Österrike. Hundarna har skött sig ypperligt även om virrpannan Ares lyckades med bragden att slita sönder en kedja och komma lös. Dock är han ju inte rymningsbenägen så han kom ju galopperande emot oss med tungan ute och gos i blick. Nu får han trängas med Alice i hennes bur medan vi rastar de andra hundarna så han är ur vägen. Binda honom utanför är inget alternativ men eftersom han tar upp så mycket plats i gången kan han inte sitta inhägnad när vi står still och ska rasta eftersom då får vi inte ut hälften av de andra vovvarna. När jag körde vid tre inatt trodde jag plötsligt att jag fick möte på min körbana och blev skiträdd då jag såg ett par gula ljussken komma närmare. Dock visade det sig vara mina egna och att jag körde in i en vägg av dimma. Det brukar vara en jäkla dimma i Österrike om nätterna, men det här har jag aldrig vart med om. Jag klarade en halvtimme innan jag fick stanna, helt utmattad. Två timmar sov jag innan Madde sen tog över och började köra. Så nu är det sol och hur fint väder som helst och Madde kör, så jag ska nog hoppa bak och knoppa lite. 

varma kanslor och hyckleri

Första dagen då vi är tillbaka hemma innan klockan 22. Inte illa. Rex fattade inte vinken att han skulle vara tyst inatt och Madde var en smula vrång när vi vaknade. Så vi får se hur natten blir.

Strålande sol mötte oss idag igen, och jag inledde dagen med att socialisera med lilla beniga och skygga vovven från hägnet. Idag mötte han mig i grinden med viftande svans, så jag släppte ut honom så han fick springa lite och han åt kyckling ur handen på mig! Otroliga framsteg. Nu när jag var där på kvällen fick jag klappa honom när han åt upp min kvällsmat/lunch och sedan stod han kvar även när han ätit färdigt. Killen går från klarhet till klarhet.

Händiga Madde satte igång att fixa bilen ordentligt som att skruva fast reservhjul, fixa ny spolarvätska och lite annat smått och gott som jag tycker är dötråkigt men hon gillar medan jag knallade upp till hägnet. Snälla Rex gick framför för att skydda mig från de andra byggnadernas vakthundar. Till saken hör att Rex är två äpplen hög och vakthundarna skulle kunna sluka honom på två sekunder. Han vet antagligen att de är på andra sidan gallret, men han verkar gilla att leka tuff och beskyddande. Tjejerna från igår som vi kastrerade var piggare och verkade må bra. Så skönt! För min del var det bara att fortsätta med seleutprovningen. Efter att ha försökt prova ut sele på Ares var jag så svettig att både jacka och långärmad rykte. Det är en kille som inte gillar att vara stilla. Fast, med så långa ben som aldrig får sträcka ut ordentligt förstår jag honom. Jag släppte ut honom och hans två kompisar Alice och Viktor så de alla fick springa lite medan jag plockade dem en och en för att prova sele.

Därefter påbörjade jag delen som jag egentligen tycker är viktigast här: ge alla dem som inte ska hem lite egen tid. Så jag började med att plocka ut vovvarna en och en, fota dem och skriva ner lite om dem, för att sedan sätta mig på backen med dem i solen och prata och gosa. Det märktes att vissa av dem i princip är födda i vår byggnad och att de aldrig vart ute i solen: stor nyfikenhet blandat med lite rädsla var de känslor som främst uppvisades. Charlie började hela utgången med att lyfta på benet inne i en kardborrbuske och sen blev det gny och haltning då hela sidan var full av kardborrar och även under två tassar. Det är sådär mysigt när man måste ta i kardborrarna så hårt att de borrar sig in i ens egna fingrar för att få loss dem. Tyvärr hann jag inte med alls så många som jag ville eftersom klockan plötsligt var kvart i tolv och vi skulle möta Brinda klockan tolv för att fara ut till TFP och se deras nya hägn och lämna donationer.

När vi ankom till TFP förstod vi varför Brinda inte ville att vi skulle komma förrän på torsdagen så marken och leran hunnit torka. Tre vägar fick vi försöka ta oss fram på utan att lyckas på grund av leran innan vi tillslut sladdade iväg över ett fält och fick stanna cirkus hundra meter från hägnet. Det är ju inte direkt långt bort, men när man ska bära alla donationer kändes det som en mil. Känns som man gått ner några kilo i svett idag. Hägnet var imponerande från utsidan då hundarna där hade hus, en okej inhägnad storleksmässigt, torra ytor att ligga på plus lite gräs att få känna under tassarna. Vissa av dem gick ute löst på den stora inhägnaden runt hägnet och de hundarna gick det verkligen ingen nöd på. Tråkigt nog är det ju aldrig samma sak inomhus då det inte finns resurser till rinnande vatten, värme och ljus. Där var mörkt, kallt och skitigt och det var väldigt svårt att kunna få upp grindarna in till hundarna att det nog inte sker så ofta att de får besök. De är dock väl omhändertagna och får mat så de blir mätta. Ändå är det horribelt att se dem. Jag fotade varje burs nummer och sen varje hund i buren så de kan visas för adoption. Slutligen kom även de fattiga pojkarna som vuxit upp på barnhem och nu gick i skolan och jobbade efter skolan i hägnet. De blev överlyckliga av donationerna och vi fick översatt åt oss att de ville pussa oss och krama oss och var otroligt glada. Det var så fint att se. Och jadå, vi tog kort även på dem. En av killarna ska flytta in i baracken som vi innan hade stående vid hundhotellet. Nio kvadrat och ingen el, men ett hem. Så vi ska försöka greja lite möbler och sånt åt honom tänkte vi. Det var i alla fall ett givande besök på det stora hela och man fick en go känsla i magen av att vara där. Trots att förhållandena inte är de bästa så bryr sig dem som jobbar där om hundarna otroligt mycket.

Väl tillbaka igen skulle vi socialisera med hundarna tänkte vi, och började med dem i hägnet bakom huset. De har en otroligt bra yta att röra sig på när de kommer lösa och jag önskar att ”våra” hundar kunde ha samma möjlighet. Sedan var tanken att vi skulle bege oss upp till hägnet, men då ville chefen här ha en liten ”diskussion” med oss. Innehållet lämpar sig inte här, men det är hyckleri och ögontjäneri på så hög nivå att man vill kräkas, och han måste tro att vi är dumma blondiner från Sverige utan nåt innanför pannbenet. Men det är bara att hålla masken och nicka och svara sånt han vill höra. Så kan vi sedan koka ihop när vi är klara. Det hela slutade med att han så gärna ville visa oss saltgruvan som finns här som alla pratar om. Jag vill verkligen inte besöka nån gruva! Jag vill vara med hundarna. Dock är det tur att Madde är lite sugen på att se den och därmed bibehåller våra goda kontakter med människorna här, så hon får utforska saltgruvan imån och har inget emot om jag låter bli att följa med. Tack! Nu ska vi koka med andra ord, utan att ha hunnit besöka hundarna för kvällen då det nu är mörkt ute. Poop också!

Operationer po lopande band

Ibland framstår jag nog som dum. Idag till exempel. Vi har ju två extremt havande tikar här, varav den ena skulle valpa inom en vecka max. Nu äntligen, efter att vi ifrågasatt en del var det dags att kastrera dem. Då skulle ju såklart även valparna ut. Jag fick frågan om jag ville vara med under ingreppen och assistera vilket jag självklart ville och sa ”cool”. Sedan informerade Madde mig lite torrt om att de där valparna skulle inte ut till livet… Då var det inte så ”cool” längre. Hela grejen blev bisarr på något vis. För overklig för att kunna ta in. Jag fick en operationsrock, vi spritade och steriliserade alla verktyg och sövde lilltjejen. Vi snittade och jag fick hålla sårhakar, peta ner förband i öppningen, flytta på vävnader och massa sådant. Och lära mig en massa genom att se och lyfta njure, mjälte och blåsa och allt. Sedan kom då den där otrevliga delen: dra ut en påse med foster från varje äggledare. Sammanlagt fem valpar låg där. Båda försökte undvika att se eller röra på de små sakerna som faktiskt rörde sig där inne. Men, vi var tvungna att komma åt med tråden under så det var bara att lyfta, knyta, strypa blodtillförsel och sätta fast klämmor. Sedan sker sterilisering och abortering i ett. Vi lyfte helt sonika bort påsen, och ja, vart den hamnade vill ni inte veta. Jag fick sy ihop henne igen, innan vi bäddade in henne i täcken och la på kuddar för uppvaknande och påbörjade nästa. Där fanns det sju valpar och mitt i allt så var vävnaden för tunn och tråden skar igenom och allt åkte ner i magen igen. Det vill säga: den blodtillförsel vi ville strypa låg nu öppen i magen. Inte bra. Jag fick höra att enligt böckerna är det då kört när öppningen i princip ligger intill njuren, vilken den nu gjorde. Dock måste jag säga att jag aldrig blivit så imponerad av någons prestation så som veterinären nu. Vi snackar att vi opererar på ett litet bord, som ej är höj- och sänkbart, med snören som håller isär benen, och ingen el, vilket innebär ingen belysning. Madde fick springa och hämta pannlampan i lägenheten, och vi påbörjade operation ”hitta blödning”. Vilket vi gjorde rätt fort, men sen, att få ihop det innebar att vår veterinär fick stå med händerna inne i magen på vovven och sy utan att se. Hon räddade livet på vovven på ett sätt som varit svårt för vilken veterinär som helst med bra utrustning. Då var det liksom så pass stressigt med livhanken att jag stod och droppade adrenalin rakt ner i snittet. Den här vovven fick dropp och lite extra k-vitamin innan hon placerades också hon på kudde och inlindad i filt. Ännu ringer de smärtsamma klagoljuden från vovvarna när de höll på att vakna upp och hade ont. Förhoppningsvis mår de bättre nu, vilket vi inte kan kolla då det är låst och kolsvart där uppe där det inte finns nån el. 

Därefter blev det en åktur till Cluj där vi skulle hjälpa till med att plocka bort stygn, ge advantics och drontal, samt chippa. Hjälpa till var nog synd att säga. Ibland är rumäner väldigt omständliga och, ja, ostrukturerade, så saker sker inte direkt i hundranittio. Vi frågade därför bara om vilka hundar som skulle ha vad och skred till verket. Madde höll hundar och jag plockade stygn och så petade vi i piller och hällde advantics i nackarna innan vi slutligen satte chip i nacken på de hundar som behövde. Vi har många gånger under denna resa funderat på hur det skulle funkat om vi inte åkt ner så tidigt som vi gjort. Hur alla donationer skulle hunnit lämnas, hundar skulle hunnit hämtas och lämnas, papper fixas, hundar fixas och så vidare. Än har jag alla utvärderingar kvar att skriva. Vi ska besöka TFP imorgon och lämna de donationerna vi har mest av så vi äntligen kan börja göra i ordning bilen för alla vovvar som ska åka hem. Vi ska gå igenom samtligas chip och pass och prova ut selar till alla som ska resa. På detta vill jag hemskt gärna hinna ta ut alla de som inte ska åka åtminstone en gång. 

Nu har jag slutat räkna hur många döda hundar som jag sett här. Fick ut vår lilla kille idag som är så skygg och full med liggsår och som tog ut som halvdöd från kommunala. Han har bara suttit i sitt hundhus och darrat innan, men nu, när man öppnade grinden så han fick komma ut på ett större område och springa viftade faktiskt den lilla beniga och köttsåriga svansen en del och han travade haltande runt. Oavsett hur vi ifrågasätter metoder här och människornas intentioner så tycker vår veterinär i alla fall om djur och hon gör ett fantastiskt jobb med alla rädda hundar som kommer hit. De skyggaste av dem alla älskar henne, vilket värmer otroligt att se. I hennes sällskap blir det också lättare för en annan att bli accepterad och på så sätt kan man skriva utvärderingar på dem som behöver det, även om man inte har tid att lägga en massa extra minuter för att bonda. Det får liksom prioriteras med dem som ska åka som vi ju ska ta ut och rasta flera gånger. De måste känna sig trygga med oss, och det är där vi får ha fokus. Tyvärr. Man vill ha lika mycket fokus på alla, men den tiden kommer aldrig finnas, för hundarna tar aldrig slut. Midnatt igen vilket gör att bloggen publiceras under morgonen eftersom jag inte tänker knalla ut i kolmörkret, in till det svinkalla kontoret och sätta mig med en dator som är tröttare än Madde är på morgonen, det vill säga långsam as hell, för då kommer jag inte i säng förrän klockan ett. Får se om hundarna lärt sig av gårdagsnatten då Madde ledsnade på att de blivit så lata att de ligger utanför vår dörr och skäller på förbipasserande att Rex helt sonika blev utslängd, och istället håller snattran inatt. Hoppas kan man ju.

Lycka varvas med smarta och sorg

Det blir nog varannan dag som bloggandet får plats. De andra dagarna orkar man inte ens tänka ordet blogg. Gårdagen var faktiskt en relativt bra dag här ändå. Jag la upp en bild på en liten kille med underbett på facebook. Där kunde man inte se så mycket av honom, men det här var en grabb som hade päls ner till marken, och inte bara päls. Det var mer stora kockor av tovor, värre än dreads, på några ställen hittade vi olika gräsfrön begravda djupt inne. Omöjligt att kamma och det gick inte ens att raka av det. I förbandsväskan hittade vi dock en rätt okej sax, så det var bara att sätta igång att klippa. Och det var minsann inte klippande som av vanligt hår utan mer en mix av sågande, råstyrka och klipp. Efter en timme hade vi två hundar såg det ut som. En som var en hög med päls och en som stod och viftade på svansen. Den största kockan jag fick bort var lika stor som min handflata! Vilken förvandling. Under alla tovor dolde sig en glad liten kille som nu inte visste några gränser av lycka. Han hoppade omkring och såg så stolt ut, och plötsligt kunde han lyfta på benen när han skulle kissa, så det gjorde han elva gånger på raken. Det var otroligt glädjande att se. 

Sedan tog jag mig an den roliga uppgiften att mäta och väga alla de hundar som inte får följa med nu. Runt 25-30 stycken. Madde grejade i ordning i bilen och jag började i buren med Smiley II. Den hunden kan inte gilla mig (även om han alltid viftar på svansen, hoppar och buffar när man kommer.), eftersom förra gången smet han ut och när jag fick tag på honom (förvisso ett snabbt grepp över nackskinnet som inte var så uppskattat) kissade han på mig, och nu när jag skulle knalla in till honom och hans kompisar hoppade han mot grinden. Tjong sa det i Icas panna när den mötte grindhörnet med en smäll. Tack och lov gick det hål på en gång så det inte blev nån stor och pulserande bula. Nu är det ett litet jack bara, men gör förbenat ont och är en smula gult. Grinden var väl inte särskilt ren alls, och det är inte läge att avsluta nåt man håller på med för att gå och rengöra småsår. Man får ju ändå flera. Sammanlagt lyfte jag väl runt 450 kilo hund, och det kändes i ryggen vill jag lova. Särskilt eftersom jag och Madde spenderat halva natten med att äntligen sortera klart och lägga upp alla kläder snyggt inför utgivning och sedan morgonen efter få höra att vi måste packa ihop allt igen (trots att vi ju självklart frågat om vi kunde använda det rummet) eftersom de skulle ha möte där. Kånka 600 kilo kläder för fjärde gången. Man blir lite lätt muppig i hjärnan då. 

Färden gick sedan till Dora för att kolla storleken på de hundar som vi ska hämta hos henne och prova ut selar till dem. Jag fastnade åter för den gamla grå grabben från kommunala hägnet som nu sitter hos Alin på hundpensionatet. Han satt bara och la tassen i mitt knä och njöt när man klappade på honom. Om man bara hade ett större ställe att bo på, lite mer pengar och massa mer tid. Hjälp vad många hundar jag skulle ha då.

Idag har jag provat ut selar på vovvarna som ska åka hem som är här hos oss och gått och fotat och pratat med alla de kommunala som vi har här. 

Under gårdagen träffade vi på de småttingarna som kommit från Baia Mare, ett kommunalt hägn 15 mil bort. De var söta och sällskapliga, men magra och vettskrämda då de hamnat i buren bredvid två rätt ljudliga schäfrar. Dock flyttades de raskt när vi påpekade detta. Personligen tycker jag dock det är vansinne att hämta hundar så långt bort ifrån när vi har kommunala hundar som också bara har de 14 dagarna på sig i inhägnad att få en adoptör annars avlivas dem. Ska man kastrera och utbilda får man nog ta area efter area. Minska gatuhundarna i Turda där vi är, och i Cluj där vi har samarbetspartners som är grannstad till Turda. Alla hundarna som sitter på ”vårt” hägn (alltså det som vi delar hägn med) är snälla, om än många rädda. De skulle behöva en chans. Får hägnet också ett rykte om att det kan adoptera hundar utomlands kan man få fler dagar på sig än de 14 som finns nu. Att spara in bensinen på den bilresan till staden 15 mil bort hade kunnat ge 100 kilo hundmat till ett privat hägn här. Donera mat till de kommunala hägnen här är meningslöst. Det går inte till hundarna, utan säljs och pengarna åker ner i fickor på de ansvariga där. 

Idag tog vi därför alla godsaker vi fått donerade, alltså inte mat, utan tuggben och liknande, och åkte till det kommunala hägnen i Cluj. Helvetet på jorden. Jag hade beslutat att alla hundar skulle få lite tid var. Tyvärr räckte inte tiden. Vi var nog där i dryga två timmar och jag hann bara med 80 boxar på den tiden. Det var 20 jag inte hann med, och då var dessutom allt godis slut. Jag får en stor klump i halsen av att tänka på de där 20. Många hundar uppskattade inte alls mitt besök i boxen utan kröp ihop i ett hörn så långt bort de kunde. Man ser rätt fort vilka man kan övertala att komma fram genom att ge ett par extra minuter och vilka som faktiskt mår bäst av att du går in lugnt och stilla, pratar mjukt, lämnar lite godisbitar med långsamma rörelser och sedan går ut igen. Det finns någon form av amstaffblandning där, stor som attans, som skäller så fradgan sprutar ur munnen när man går förbi. Inte direkt välkomnande, och jag kan inte tänka mig att nån vart inne hos henne sen hon kom till hägnet. Så jag gick in. En viftande bakdel med smygande rörelser kröp fram till mig när jag väl var inne och vräkte i sig det jag hade med mig. När hon var färdigäten kom hon på att hon ju hade en besökare i boxen och var inte lika bekväm längre, men jag satt kvar så länge att även min osäkerhet över hennes förändrade beteende lagt sig och sen gick jag ut. Då kom de anställda dragande på en hund som antagligen fått nån spruta eller liknande. Den ena höll i den här hundfångarpinnen med strypsnara i ena änden och den andra höll i svansen och så släpade de hunden längs med betongen. Helvetet på jorden ja. 

Vi har även insett att vi delar ställe med en man som inte är för kastreringar. Han berättade glatt hur han hittat två tikar på gatan, ovetande att de var gravida. Igår upptäckte jag att en ung tik som går här också är på tjocken och i morse satt två hundar fast i varandra så som de gör efter parning. Vi har med andra ord okastrerade hanar och tikar som sitter i det ”privata” hägnet (Åtta inhägnader) bakom vårt bostadshus, och ägs av mannen här. Fyra hundar med andra ord som kommer få valpar inom kort. Ni kan ju bara ana vad som kommer hända med de valparna. Vår vakthund är också okastrerad och gör vår andra vakthund på tjocken två gånger per år. Vi jobbar för att minska gatuhundarna och han ser till att hundarna förökar sig. Vansinne och hyckleri, men inte mycket vi kan uttala oss om här på plats då snubben inte talar ett ord engelska och är en ögontjänare av stora mått. 

Kvällen spenderade vi på valpjakt då Doras småttingar hittat en väg ut ur sin inhägnad. Tyvärr finns ingen belysning där så vi sprang runt i kolmörker och när vi fångat sista valpen som jag går med i famnen stiger jag såklart ner i ett hål och stukar till foten. Den andra än den jag stukade fyra dagar innan vi skulle hit. Så nu är jag lagom blå, precis som vanligt i Rumänien, och ska kanske ta och käka lite nu innan Madde slukar allt. Eller ger det till vovvarna. Vi är rätt duktiga på det också.

Avlidna hundar som verklighet

Ungefär som jag trodde så blev det inte tid att blogga varje dag, och nu är jag egentligen inte på humör heller, men mitt sätt att ventilera är att skriva så nu gör jag det istället. Vill du inte ta del av hjärtskärande stories, så bör du sluta läsa nu.

Morgonen började finfint. Vi gav våra två ”hushundar” käk och vatten och lite morgongos. De sover numera utanför vår dörr så vi har ställt dit två plastbäddar med en skumgummimadrass och filtar i båda och en av dem myser verkligen ner sig rejält där med en nöjd suck. Vovvarna som står här ute i ett hägn hade inte fått mat eller vatten då det inte var någon personal här så vi gav dem också, kollade till våra smällfeta blivande mammor så de inte valpat under natten och jag spenderade tid med en liten rädd och otroligt skygg kille som måste socialiseras rejält innan han kommer hem medan Madde gick runt och rengjorde skålar eftersom det sker relativt sporadiskt här. Eftersom det skedde en olycka med en av hundarna här under gårdagen (mer om det senare), ville vi gå upp till hägnet och kolla till henne. Då var klockan redan halv tio. Sagt och gjort knallar vi dit.

På utsidan av vårt hägn, som vi ju delar med ett kommunalt, sitter det kommunala hundar på ena sidan och våra sitter på andra. Både ute och inne. De kommunala hundarna sitter fruktansvärt tätt i burarna, och vi har fått order om att inte gå in då de kan vara aggressiva. Dock känner jag att jag oftast kan avläsa hundar relativt okej, och det finns inte en enda aggressiv hund varken på vår sida eller den kommunala. Skygga och rädda ja, men inte arga. Madde går runt på vår sida (där även två inhägnader är kommunala) och jag går på den kommunala. Vi möts sedan halvvägs. - Vi har en död hund här, säger jag. - Här också, svarar Madde.

I en av de fullsmockade burarna på kommunala sidan där jag gick har jag hittat en svart, mellanstor hund liggande i en väldigt konstig vinkel, blod rinner från magen och huvudet är vridet på ett sätt att man genast ser att den är död. På Maddes sida hade vi en hund som vi redan igår såg att den inte skulle överleva natten. Han låg ner på sidan, flämtade och det rann var från hans nedre regioner. Vi fick dock höra att han ju äter och kanske svarar på behandling. Det var dock inte svårt att se att den där hunden aldrig skulle svara på nån behandling. Nu hade han antagligen redan dött under gårdagskvällen eftersom det var en väldigt stel kropp. Då solen står på rätt rejält på morgonen där var det inte heller någon mysig doft runt honom och just den inhägnaden hade inget hundhus att gå in i (Det har ingen av de kommunala. De har en lastpall att ligga på. Sju åtta stycken på en pall.). Resten av hundarna. Både våra och de kommunala, stod och flåsade i värmen, både hungriga och törstiga. I ett sådant läge vill man bara vända och gå, och glömma det man sett. Naturligtvis går ju inte det, så det var ju bara att sätta igång. Först tog vi den jag hittade och bar ut, för där fanns det färsk bloddoft vilket medförde slagsmå, vilket man helst vill undvika. Den andra hunden hade ”bara” en burkompis, så vi la en filt över hennes döda kompis och sen började vi dela ut mat. Hundra hungriga och törstiga hundar tar ett tag att utfodra på två pers. Eftersom ingen varit där sedan gårdagen och då blev det antagligen inte städat, var nu burarna dessutom fulla av bajs, så det blev rätt mycket bajs som flyttades över till oss. Vi fick även flytta på några valpar som satt i en träinhägnad där en av dem lyckats rymma under natten, och när jag lyfte i honom rymde han igen. En valp vill man inte ha springande lös utanför hägn med kommunala hundar. Kan bli ett ganska lätt byte om man säger så. Vi flyttade helt enkelt över hela gänget till en ”vuxeninhägnad” inomhus och lyckan när de fick springa fritt där visste inga gränser. Lite bättre än 1X1 meters ”kartong”.

Hunden som satt med den döda hunden satt dock och darrade i ett hörn, så vi kunde inte gärna ha det så utan Madde tog ett krafttag och lyfte ut även den i en filt. Själv stod jag inte ut med hur det såg ut för den andra hunden och gick och hämtade en donerad plastbädd och la en tjock och mjuk filt till den kvarvarande stackaren som stod och tittade olyckligt efter sin kompis. Att inte jobba på en söndag verkar gälla här, vilket då också innefattar att hundar får stå och vänta utan mat och vatten och med döda kompisar i sin bur.

Hur man fixar det här? Man stänger av. Annars går det inte. Det går inte att se alla hundar stå där, helt bortglömda för att människorna som tar hand om dem ska ha en ledig dag, och att se döda hundar ligga med tom blick och en vetskap att det där kunde ha undvikits. Att sitta för många hundar i en bur utan skydd mot sol, vind, vatten och kyla och inte ha tillgång till vatten och mat är fan mer djurplågeri än att låta dem gå på gatan. Att låta en hund ligga och dö i plågor är med mer djurplågeri än att avliva. Men avliva gör man inte här. Inte sjuka hundar iaf. Man avlivar de friska på gatan, eller alla om just det hägnet blivit utvalt och hundarna inte fått en adoptör inom 14 dagar. Logiken vet inga gränser mina damer och herrar. Det här kommer antagligen att slå till när vi kommit hem till Sverige igen. När man sätter sig ner och andas ut och slappnar av. Då kommer känslorna. Här finns det inte tid och plats för det. Hundarna behöver oss starka och på benen.

Gårdagen var också hektisk. Vi delade upp och sorterade donationer för att lägga upp på stora bord här i olika storlekar och sorter och fått tag på en rumän här som kan fixa så det får komma hit fattiga familjer och få kläder till sig och sina barn. Och ni som donerat till särskilda personer här, var inte oroliga. Vi har flera säckar undanlagda till dem också, så de kommer bli nöjda. Vi fick massor av kläder den här gången. Sedan var det dags att äntligen gå och träffa våra vovvar. Vi busade till det lite och släppte ut dem lösa bur för bur så de fick sträcka lite på benen. Ares exempelvis som är en stor grabb älgade lyckligt fram och tillbaka, och det var så härligt att se honom få möjligheten att sträcka ut ordentligt.

Dock hittade vi ju då en liten vovve med ett köttsår i ljumsken. Vi fick raskt tag på en veterinär och jag fick assistera och när hon hörde att jag var utbildad i hundsjukvård fick jag även ge injektioner och sy ett par stygn under övervakning. Det var hur spännande som helst och väldigt givande att få chansen att prova. Såret syddes ihop ordentligt, och idag mötte oss en glad liten pigg tjej med en viftande svans. Det var helt underbart att se. Vi hade lovat att åka till Dora och lämna donationer och komma ett tag efter lunch, men en oplanerad operation går ju inte på fem sekunder så vi kom iväg väldigt sent, men nu är alla donationer till Dora på plats och hon blev otroligt glad och tacksam. Vi träffade även alla vovvar där, som ju har ett fantastiskt liv om man jämför med dem här och i kommunala. Jag förälskade mig i en mager gammal herre från det kommunala som var en smula skygg men sen satt nära nära med tassen i min famn hela tiden. Har både bilder och film på detta, men som sagt: bilder och liknande verkar få vänta är jag rädd.

Jag är inte säker på att vi kom i säng innan midnatt, men jag tror det. Man somnar ju inte direkt på två sekunder heller eftersom kroppen skriker av missnöje av allt bärande och kånkande, och i huvudet virvlar det massa tankar. Trots detta är det ju sömn man främst behöver. Men det får också komma i efterhand. Nu ska vi dock fara iväg och lämna donationer till Maria C och hälsa på hennes vovvar. Där har de också det bra, och det är skönt som omväxling att lägga lite tid där. Undertecknad tyckte inte heller det räckte med ryggont, ledont, axel- och nackont, en stukad fot och skallebank utan fick och klämde tummen i en grind. Allting går som smort och ändå åker man ner hit frivilligt för sjätte gången. Mamma, råkade du tappa mig på huvudet som bebis?

Kvinnor kan!

Herregud, vilka dagar säger jag bara. I onsdags morse ringde klockan innan sex och det var dags att masa sig upp för att packa ihop det sista, packa in donationerna och fara mot Rumänien. Det hela började lysande med att vi redan i Stockholm hamnade bakom en bilolycka och kom ut ur stan sisådär en och en halv timme försenade. Dock hade vår realistiska ådra trätt in och vi hade gett oss själva rätt gott om tid, så på slutet hade vi fått ner förseningen till en halvtimme, som sen blev en timme igen med alla rödljus i Malmö. Men alla personer som skulle lämna donationer stod snällt och väntade och hade minsann inga sura miner, utan istället fick vi med oss massa grejer att tugga på vilket var otroligt uppskattat när man bara sitter i bilen och ska hålla sig vaken. Som vanligt var Autobahn ett enda stort vägarbete med körbanor där tre filer skulle bli fyra. För att köra hästbuss på den bredden var det en spännande uppgift. Undertecknad hade kramp i armarna efter fyra timmar. Så vi körde och körde och körde- Danmark, Tyskland (ett jävla långt land!), Österrike och Ungern innan vi i morse tuffade in i Rumänien. Eller om det nu var förmiddag. Frukosten fick bli pommes och friterad kyckling, vilket kändes sådär frukostigt… Vi åkte direkt till kommunala hägnet eftersom vi skulle titta på en hund, och som vanligt går hjärtat i tusen bitar där. Hundarna var magrare än vanligt och de som inte ryggade tillbaka när man kom in kröp direkt in i famnen på en och ville stanna där för alltid. Mitt hjärta går sönder över de här små rädda krakarna. De som behöver en chans till. Dem som inte kommer få någon adoptör där eftersom varje gång det tittar in en människa backar de i skräck. De glada, söta, små och sociala hundarna har större chans än de lite större och räddare. Mitt fokus vill vara där. Ge dem mat, social träning och kärlek så kan de bli precis lika fina sällskapshundar som någon annan. Min vovve var en sådan rädd och mager krake, och jag skulle inte byta ut honom för alla hundar i världen. Den egna och personliga åsikt jag har är en önskan att människor adopterar via oss men från kommunala. De är i störst behov. På de andra ställena vi har lever hundarna i alla fall i en dräglig tillvaro. Vi fick sedan höra att vi inte kunde komma in i lägenheten förrän 16-17 och eftersom det var ett rumänskt löfte insåg vi att vi inte behövde vara på plats för att bli insläppta förrän tidigast 17, för innan dess skulle det inte vara någon där. Båda jag och Madde var snurriga av hunger och trötthet och for till stans köpcenter för att få lite mat i magen och kommunicera med Sverige att vi var framme. Undertecknad fick sedan hålla sig i kanten på kundvagnen när vi gick och handlade lite grejer som behövdes. Tack och lov körde Madde och jag kunde sitta bredvid och yra den timmen vi hade att köra innan vi var ”hemma”. Vi anlände prick klockan 17 och blev insläppta runt 17.30 då snubben dök upp. Ungefär som vi trodde med andra ord. In med våra grejer och sen däckade vi i sängen i en timme. Mycket välbehövlig timme. Därefter tog vi tag i att släpa in alla donationer för att påbörja sortering. Kan väl säga att vi släpat runt 800 kg var om man ska räkna till och från bilen. De tre senaste timmarna har vi sedan suttit och sorterat allt. Nu finns det två rejäla säckar kläder till två äldre tonårspojkar som jobbar åt en av våra samarbetspartners och två rejäla säckar åt en fattig kvinna på samma ställe. Även många säckar filtar och täcken och liknande har åkt ner i stora säckar till det hägnet. Det är helt otroligt vad generösa alla som donerat har varit och allt kommer vara till stor nytta. Dock har vi halva rummet kvar att sortera, men nu, strax efter 22 på kvällen sa våra ryggar stopp. Vi är helt slut. Dock fixade vi tva sangar med madrass och filtar i till de tva smattingarna som lever har utanfor vart hagn. De har redan myst ner sig rejalt. Så, nu blev det varsitt paket nudlar och snart blir det nog sängen. Jag ska försöka blogga så mycket det går under resan, men det blir en smula omständligt då jag bloggar från min dator, lägger över på usb, lägger in på andra datorn här som har internet men inga å, ä och ö och därefter in i bloggen. Får se med om jag lyckas lägga länkarna på fejjan eftersom datorn här inte vill släppa in mig. De tror väl jag är nån svenskregistrerad, rumänsk spion med en ond plan att ta över världen med hjälp av alla gatuhundar. Hm, det vore kanske nåt att ha i åtanke. Tyvarr verkar det inte direkt funka att lagga ut bilder, sa ni far noja er med text sa lange.

On the road again

Nu är det dags igen. Det som jag brinner för. Imorgon far jag och kompisen Madde ner till Rumänien med bil för att hjälpa gatuhundarna och sen köra hem de hundar som är bokade och har ägare som sitter hemma och väntar med spänning. På vägen ner har vi en drös stopp i landet där vi hämtar upp donationer som folk givmilt samlat ihop åt oss (hundarna). Det är täcken, filtar, kläder till de som jobbar med hundarna, tuggben, koppel, selar, kuddar och så vidare. När man tänker efter är det helt fantastiskt vad människor faktiskt är hjälpsamma och givmilda. Många har sagt till mig att de aldrig skulle stå ut med att se all skit som pågår nere i Rumänien. Jag kan förstå det. Nu med nya lagen om massavlivning av hundar som gör att du faktiskt stöter på hundar som ligger utan huvud längs med vägkanten eller en hund med inälvorna på utsidan i ett dike kan tillvaron där vara väldigt påfrestande. Att gå till det kommunala hägnet har jag ju tidigare skrivit om är det värsta jag vet, men samtidigt är det dit jag helst av allt vill åka ändå. Jag håller alltid på att bryta ihop alldeles när jag vandrar omkring därinne och sätter mig inne hos hundarna, men det känns ändå SÅ viktigt. Bara ett par timmar efter har de hundarna säkert glömt att jag var där, och är inte lyckligare då än innan vårt besök, men kanske de minuterna man spenderar med dem så mår de bra. När man tålmodigt sitter i ett hörn, lite bortvänd på huk för att inte skrämmas och pratar mjukt med hundarna som till slut vågar sig fram och efter någon minut helst vill krypa in i dig för att få så mycket närhet och värme som möjligt, DÅ känner jag i alla fall att mitt besök har förgyllt lite av deras tid. Varje sådant möte är ett akut hot mot hjärtats intakta form. Ändå måste jag dit. Det är viktigt, och jag får panik av att sitta hemma framför datorn och bara se och höra om all skit som pågår, hur djur avlivar på de mest brutala sätt och hur de behandlas värre än sopor. Jag klarar inte av att inte göra något då. Andra klarar inte av att se det. Vi är så olika och jag försöker förklara för dem som säger att de inte fattar hur jag står ut att jag inte ser några andra alternativ längre. Vi kan inte blunda för det som sker, för mig är det en tyst acceptans till att det händer. MEN, även om man inte orkar se, så är det så många människor som orkar göra annat: syr täcken till hundarna, donerar pengar och saker, åker och möter upp oss med donationer, är faddrar åt hundarna, sprider information om adoptioner. Många lägger ner mycket tid och energi på att hjälpa till utan att för den delen åka ner, och deras insats är precis lika viktig som vår. Utan de som adopterar och donerar hade vi inte kunnat åka. Så är det bara.

Vi ska åter vara borta i två veckor, och jag ser så mycket fram mot att åka. Denna gången spenderar vi ju längre tid från Sverige än förra resan och innan dess har Smiley åkt med ner, eller helt enkelt inte funnits i mitt liv. Jag har aldrig lämnat honom så länge som nu. I och för sig lämnar jag ju en respektive också vilket är jobbigt, men där finns telefon, sms, viber, skype, fejan, ja, you name it. Vi kan ha kontakt under tiden. Smiley har liksom blivit en förlängning av mig. Vi kom in i varandras liv när det behövdes som mest och vi behöver varandra (jag försöker i alla fall övertyga mig själv att den lilla skiten behöver mig när han sticker i väg genom skogen med extremt selektiv hörsel som nästintill ter sig till dövhet för allt som inkluderar människoröster.) på något sätt som är svårt att förklara. Nu ska jag vara ifrån honom i två veckor. Det gör också ont i hjärtat. Enbart av helt egoistiska skäl. Smiley ska vara hos en vän som sätter hundarna först i allt. De får sova i sängen, de får långa promenader varje dag och dessutom bakar hon egna, ekologiska hundkex som självklart vovvarna får provsmaka, så Smiley har helt enkelt en lyxtillvaro när jag är borta. Dock tror jag han har förståelse att jag måste åka. Det finns så många där nere som behöver hjälp. Anledningen till att vi stannar så länge denna gången är att vi ska kunna åka runt till så många hägn som möjligt för att dela ut donationer och hjälpa till. Hittills är det nog sju eller åtta olika ställen vi ska hinna med, och eftersom de inte direkt ligger grannar med varandra hinner man bara med ett ställe per dag. Dessutom ska vi ju hinna greja med de hundarna som finns där vi bor och som ska med oss hem. Känna av deras personligheter, bonda, läsa av chip, kolla genom passen, prova ut selar, mäta för att placera rätt i transporten, märka upp burar och ja, lite annat smått och gott. Sist vi var där hade vi arbetstider 7-23 ungefär. Det var ganska lagom och kroppen var ganska sliten när man kom hem. Denna gång har jag sett till att jag har pengar undanlagda till en timme massage dagen efter hemkomst. Massören i fråga brukar slita sitt hår då, vilket alltid är en smula roande att se.

Sen kan man ju också undra hur normalt funtad man är när man tar sina lediga dagar till att åka ner till ett land där man sliter arslet av sig, går runt och luktar hundskit konstant och hinner äta när man sitter i sitter i bilen för att åka nånstans, puttrar dit och hem i en hästlastbil plus kommer hem i skick som en 90-årig gruvarbetare när andra åker flyg till sol, vilar, dricker drinkar och blir snygga. Nåja, jag har aldrig påstått mig vara normal, men jag kan också berätta att en solsemester är underbar och jag älskar det, men den energi och kärlek man får från de hundar man möter där slår ingen solsemester på långa vägar. Hur underligt det låter är de här veckorna mina batteriladdarperioder. Där fångar jag min energi och får göra det jag tycker absolut bäst om. Nej, inte lukta hundskit alltså, utan sitta hos en skräckslagen hund och visa den att alla människor är inte utdelare av slag och sparkar och på så sätt vinna ett förtroende och få dela ut lite klappar och pussar. Det är oslagbart.