Monday, March 04, 2013

Fortsättning på gårdagen

En liten fortsättning kanske ska ske från gårdagens inlägg. Om du är intresserad och vill förstå allt råder jag dig att läsa det först. Sedan kan du ta och se det här lilla klippet.

Sedan kan du läsa vidare här.


Ja, vad ska man säga efter att man sett del ett i "granskningen"? Det är helt enkelt skrämmande att se seriösa journalister ha en längtan att sätta dit en särskild förening och att totalt missa uppgiften att vara objektiva. Dock återstår det ju att se i morgondagens fortsättning huruvida sanningen faktiskt är den som sätts främst. Finns det kanske en möjlighet att granska just de adoptörer som nu valt att uttala sig? För hos mig väcker hela inslaget väldigt mycket känslor och frågor.

Först av allt vill jag säga att alla gör misstag, det finns tyvärr inte någon felfri organisation, varken i Sverige, eller utomlands. När de personer som i det här inslaget var med i organisationen fanns det en hel del "barnsjukdomar", som det gör på nya ställen. Det som snarare ska ifrågasättas är ju om man gör något åt det här eller inte. De har inte sett de förbättringar som skett i organisationen. Maria avlivade såvitt jag vet sin hund på grund av en tumör. Sådana kan även uppkomma på svenska hundar. De kan även leda till stora beteendeförändringar och det dröjer ju tills tumören nått en viss storlek innan man kan upptäcka den. Tumörer är inte smittsamma och drabbar hundar i hela världen. Maria väljer ju dock själv att poängtera att hunden var aggressiv och berättar hur hon åkt och hämtat sin hund. I mina ögon biter hon sig i foten här. Om hon nu är väldigt hundvan borde hon väl märkt hundens svåra problem när hon var nere i Rumänien. Hon väljer alltså själv att trots sin kunskap och vetskap adoptera honom, och där anser i alla fall jag att vi måste kunna ta ansvar som vuxna människor. Fyra hundar inom loppet av ett år när hon ändå varit nere och sett de förhållanden som hon själv ställer sig negativ om tycker jag snarare skvallrar om att någon intern och personlig konflikt kom emellan snarare än att den handlar om hundarna och organisationen. Behövde hon annars först en hemsk resa och sedan fyra hundar innan hon kom på att hon avråder folk att adoptera? De tre andra hundarna då? Hade hon valt att de också skulle stannat kvar, eller duger de? Då är ju ändå majoriteten av hennes adoptioner lyckade.

För att sedan gå vidare till Eva. Hon får en hund med anpassningsproblem och berättar hur hennes hund nu är omkring året gammal. En hund med sådana problem vid sådan ålder lider uppenbarligen av ett starkt trauma eller någon form av störning som satt sig i hjärnan. Med andra ord är det två teorier som precis lika gärna kunde inträffat i Sverige. Och nej, i mina ögon är hon inte särskilt populär nu när hon rakt ut menar att jag, som positiv adoptör, är medlem i en sekt. Tro mig Eva, och övriga med bristande kunskap: detta är INTE ett sektbeteende. Detta är människor som brinner för hundar, som är glada och nöjda med sina fantastiska fyrbentingar. Personligen adopterade jag en extremt skygg hund. För visst, hundar som får utstå daglig misshandel blir skygga. Det händer i Sverige och det händer i Rumänien, och där hade det uppenbarligen hänt min hund dagligen. Han var dock klart och tydligt listad som en "specialhund", alltså en hund med särskilda behov. Med andra ord visste jag om att det här inte var en "vanlig valp" som inte skulle behöva någon särskild behandling. Jag åkte ner och träffade honom innan jag bestämde mig, och nu har jag en hund som gör framsteg varje dag, och som nu är glad och trygg och helt fantastisk. Att det skulle innebära någon inbördes beundran för min del? Nej, det kan jag inte påstå. Vi stöttar och råder och hjälper varandra. Vi ger varandra cred när våra hundar gör framsteg, för så gör människor som faktiskt kan unna andra människor glädje och framgång. Att man väljer att kalla det sekt är en skrämmande utveckling. Självklart har jag del i min hunds framsteg, men det gör inte att jag tror att inte någon annan hade klarat det precis lika bra. Hade jag lyssnat på människor som Maria och Eva hade jag gått miste om min bästa vän. Jag hade inte fått mötas av ett stort leende (Ja, min hund ler) och en propellersvans varje gång jag kommer innanför dörren. Han är det bästa som hänt mig. På detta hade jag gått miste om att lära känna en hel hög fantastiska människor och hundar. Och då vill jag också poängtera att jag och min hund nu har hundkompisar som är adopterade från andra organisationer i Rumänien, från Spanien, från Portugal och från Irland. Alla dessa hundar är fantastiska djur och de två från Irland som jag känner bäst är hundar som jag utan tvekan hade låtit mina barn, om jag haft några, lära sig hantera hundar med. De är kolugna och otroligt mentalt stabila.
Glöm inte: hundar är djur som lever i nuet, och de absolut flesta hundar går att återanpassa till ett normalt liv om de hamnar hos rätt ägare.

Och slutligen: det är lätt att klicka hem en gullig hund på nätet? Tja, är det någon som sett alla annonser på blocket.se? Skulle det på något sätt vara svårare? Jag tror ju bestämt att du riskerar att få en mer stabil hund om du "klickar hem den på nätet" via exempelvis Dinas Ark, än om du väljer en söt amstaff på sex månader vars ägare plötsligt har "blivit allergiska", "fått ändrade familjesituationer" eller liknande. De annonserna finns i mängder på just nämnda blocket.se och skvallrar helt klart om människor som tagit sig vatten över huvudet med en "cool" hund som sedan faktiskt behöver mycket omsorg och uppfostran. Så ett sådant uttalande känns bara löjligt att ta upp. I en utopi skulle man kunna ta del av allt en blivande hundägare sysslat med tidigare, och personligen tycker jag man skulle införa körkort på hund. MEN, det gäller både svenska och utländska hundar. Det är för lätt att köpa hund i dag eftersom det inte finns andra alternativ eller hårdare regler. Någonstans måste vi dock inse att vi är vuxna människor som är villiga att ta ansvar för våra handlingar. Eller ska vi börja tro att folk sitter och impulsklickar hem en hund för den är söt? Av adoptionsorganisationer får man i alla fall kollas upp hur ens liv ser ut och hunden följs även upp efter hemkomst.

Vi som jobbar med organisationen har mött så mycket hat och hårda ord på våra sajter nu. Någonstans kan jag inte förstå hur människor finner energi till det. Det är som att jag skulle gå in på Sverigedemokraternas och skriva om hur horribla jag tycker de är. Skulle det göra någon skillnad? Antagligen inte ett skit. Istället kanske man kan göra något konstruktivt med all sin ilska. För någonstans kommer den ifrån, men jag tror inte den hamnar där den hör hemma. Jag skakar åter på huvudet åt all denna förödande okunskap och vår bristande vilja att ta ansvar.

Sunday, March 03, 2013

Upplevelser och trötthet över okunskap

Min upplevelse som volontär i Rumänien
Rumänien är ett land som tyvärr inte tar hand om sina djur på det sätt man skulle önska. Många människor behandlar säkert sina djur väl, men när man exempelvis berättar att vi försäkrar våra husdjur här i Sverige tittar de bara på en med stora ögon. Jag har personligen stött på väldigt många människor som är otroligt anti att vi plockar in före detta gatuhundar till Sverige, med ord att vi ”drar hit psykiskt labila hundar med sjukdomar och parasiter”. Jag kan inte annat än kalla detta okunskap. Okunskap till den milda grad! I Rumänien har jag besökt vårt hägn, där vi har hundarna innan de kommer hem, hägn till samarbetspartners till oss samt det kommunala hägnet. Jag har under senaste halvåret varit i Rumänien tre gånger och sammanlagt har jag varit där över en månads tid. Jag har med andra ord sett en hel del. Den finns mängder av gatuhundar, magra och skygga och vanvårdade travar de runt på gatorna i hopp om att få lite mat. De flesta är väldigt rädda för människor då de vet att människan är den som orsakar dem mest skada. Många sparkar och slänger saker efter hundarna. Det kommunala hägnet kan man kalla ett koncentrationsläger för hundar. Dit plockas gatuhundar in för att de inte ska synas på gatan. Där får de mat en eller ett par gånger i veckan och många av dem svälter ihjäl. Besöket där var det mest horribla jag varit med om i hela mitt liv. Så många hundar vars ögon bara bad om hjälp och kärlek. De som jobbade där avrådde mig att gå in till vissa hundar på grund av att de var aggressiva. Dock litade jag mer på min kunskap om hundars kroppsspråk än deras råd, och gick in ändå eftersom jag inte såg ett enda tecken på aggressivitet hos dem. Jag möttes inte heller av en arg hund när jag väl kom in, utan en rädd stackare som efter ett tag när han/hon vågat sig fram verkligen stod och lutade sig mot en med en önskan om att kunna krypa in under skinnet på en för att få så mycket kärlek och värme som möjligt. Det är där hjärtat går sönder. Av att så underbara och förlåtande djur får utstå sådan behandling.
Dock ska tilläggas att alla inte är rädda stackare. Det finns mängder av glada galningar som hoppar och studsar och älskar hela världen redan från start. De kan vara sociala, glada, pigga, you name it, precis som alla svenska hundar. De får inte personlighet efter var de är födda, utan de föds med det oavsett ställe.
Många av organisationerna i Rumänien har inte råd att ge hundarna den behandling de är värda. De brinner också för djuren men har inte resurserna för att ge dem ett värdigt liv, utan de gör så gott de kan. De ger värme och kärlek och mat och vatten i den mån de kan. Hundarna där är också underbara. De förstår ofta inte hur man leker och sker det slagsmål så är det över mat. Det är sorgligt att se, men de har i alla fall tak över huvudet och är skyddade från människor som vill dem illa.
I ”vårt” hägn finns det hundar som är redo att åka hem. Det finns till viss del skygga, vuxna hundar som haft ett tufft bagage innan de kom dit, och det finns valpar som i princip är födda i hägnet. De valparna har ingen som helst beteendeskillnad än en valp du köper i Sverige. Det som chockade mig absolut mest med mina resor till Rumänien var att det inte är några arga hundar som är bittra över hur vi människor behandlat dem. Det är underbara och kärleksfulla hundar som ofta slår knut på sig själva för att vara till lags. Självklart ska man vara medveten om att det är hundar som haft tuffa upplevelser med sig och kanske inte reagerar som ”vanliga” hundar i alla situationer. Men jag motsäger mig bestämt att det handlar om beteendeproblem utan rent och slätt om rädsla. Rädslor kan tränas bort. Det övergår mitt förstånd hur vi kan döma ut levande varelser med de upplevelser de vart med om. Det är som att ge Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn och inte ta hit flyktingar med trauma i bagaget. När det sedan kommer till sjukdomar är jag ännu mer stenhård: de här hundarna vaccineras bättre än våra hundar i Sverige. De är gatuhundar, och sjuka gatuhundar överlever inte på gatan. De starkaste och friskaste överlever. Jag lägger tusen gånger hellre en peng på en gatuhund än exempelvis en överavlad ”kavaljer” här i Sverige som har en hjärna som är för stor för skallen och tror att det kliar hela tiden och därmed har spasmer och ligger och kliar sönder sig hela dygnet. Det om något är djurplågeri och sjukt. Eller en stackars schäfer vars rygg är så krum att den går med kronisk värk. Jag menar inte att man därmed inte ska ha rashundar eller liknande, men det dras inte hit sjukdomar och plågade djur hit från utlandet med adoptionsorganisationerna. Alla nejsägare menar ju starkt på att vi kan lägga pengar på att kastrera alla gatuhundar istället för att ta hit dem. Ja, det är en jättebra grej, som också pågår parallellt, men det hjälper inte dem som redan är födda. Too late liksom.
Som volontär har jag besökt veterinärer, jobbat med hundarna, rastat, städat, matat och fått sådana extrema mängder kärlek. Vårt rumänska hägn har blivit mitt andningshål. Trots att jag sett hundar dö och bli sjuka och komma misshandlade och utmärglade finns det inget ställe som ger mig så mycket energi. Det här är djur som trots all skitbehandling lever i nuet och har redan förlåtit allt som hänt dem. De är redo att gå vidare och det finns inget de längtar så mycket efter som ett eget hem, en egen människa. Det här är hundar som haft tur, där någon sett dem och tagit dem till oss. De inser väl kanske inte sin egen lycka när de får alla vaccinationer och sprutor och avmaskningar och fästingbehandlingar och så vidare, för de får allt. Men, jag kan samtidigt garantera att de tycker det är värt det när det väl får komma hem. Hundarna i hägnet mår mestadels och oftast bra. De har det inte lika bra som de flesta svenska hundar, men å andra sidan har de inget sånt att jämföra med heller. Men de har isolerade kojor de kan krypa in i. De får vatten och mat varje dag. De slipper få stryk och de blir behandlade för eventuella skador. Jämfört med livet på gatan lever de i ett paradis.
Jag mötte inga aggressiva hundar över huvud taget i Rumänien. Har mött desto fler här i Sverige. Dock lyckades jag med bragden att bli biten. Två gånger. Helt och hållet mitt eget fel båda gångerna då jag första gången gav en liten hund i en koja ett tuggben. Hon var otroligt skygg och vaktades av en större hund utanför. Det pissregnade och vi var blöta och trötta och jag tänkte inte ett steg längre utan gick fram till henne och hamnade då mitt emellan henne och hennes beskyddare. När jag vände ryggen till för att gå därifrån fick min bakdel påhälsning av tänder som inte var helt nöjda med att jag befann mig där jag gjorde. Andra gången skulle jag plocka ut en stressad och rädd valp ur en bur och han kände sig så trängd att han sa ifrån genom att bita mot min hand. Vem hade inte gjort det? Så, två bett på tre resor där jag spenderat tid med hundar dygnet runt. Inte direkt ett bevis på dessa ”aggressiva och farliga byrackor” som det snackas vilt om här hemma. Däremot har jag suttit i en solnedgång på ett fält med en hundhaka i knäet och resten av hunden bredvid, utsträckt i gräset, sovande. Jag har haft en liten tjejvovve sovandes tvärs över min hals varje natt i en vecka. Jag har sprungit som en tok ihop med hundar med så mycket spring i benen att de inte kan sitta still när de får komma ut och har sina tungor fladdrande en halvmeter utanför munnen. Det här är levnadsglada, underbara hundar som levt och lever under fruktansvärda förhållanden men ändå har hopp och tillit till mänskligheten. Min åsikt är att alla människor skulle behöva åka dit och se, för det går inte att förklara. Kulturen, levnadsstandarden, allt är så annorlunda. Och de som säger att vi gör fel som plockar hit dem kan själva åka och sätta sig i ett hägn i två eller tre månader och sedan fortsätta gnälla om de nu vill det.

Min chaufförupplevelse
En gång har jag kört transporten till och från Rumänien med min härliga polare och duktiga driver Madde. Hur jäkla kul vi hade under transporten hör inte hit, mer än att hundarna borde känt av den glada energin. Innan vi körde gick vi noga igenom vilka hundar som borde åka tillsammans med någon och vilka som borde åka ensamma. Vi funderade på vilka som skulle åka med vilka och skissade upp placeringen över bilen på papper. Två gånger fick Maddes egen Zita byta plats då det inte visade sig vara ultimat att placera en hund som visade sig ha lite höjdskräck högt upp, men Zita gjorde det så gärna.

Många av hundarna bär Adapt-halsband som utsöndrar feromoner som hundarna får från tiken när de är valpar. Det ger en lugnande effekt utan att ge några biverkningar som medicin kan ha. Innan transporten avgår har vi sett till att hundarna inte ätit och druckit en massa då vägarna genom bergen i Rumänien är väldigt slingriga och vi vill helst slippa åksjuka hundar. Alla hundarna är i sina burar där det också finns kisskydd och filtar att bädda med. Var sjätte timme under vår transport stannade vi och rastade vovvarna, klappade lite på dem, kollade igenom dem och burarna och gav lite vatten och mat. Dag som natt. De flesta var pigga och glada om än lite omtöcknade av resan. De anade ju också nånstans att det här var en resa till ett nytt kapitel i deras liv.
Det finns alternativ till att köra hela vägen, och det är att flyga. Där vårt hägn är placerat finns inte den möjligheten utan man skulle i så fall få köra hundarna ända till Bukarest och flyga därifrån. Två långa och jobbiga resor. De flesta andra föreningar flyger dock sina hundar. Jag är lite kluven i de alternativen. Visst går ju flyget så mycket fortare och det är en väldigt positiv sak, men de ska checkas in, de får åka i ett flygplan där ljudnivån är väldigt hög för hundöron. De tas emot allihop samtidigt på flygplatsen där det cirkulerar en massa folk hela tiden. I en transport lämnas de av på vägen upp genom Sverige hos sina nya ägare och visst är det en viss ljudnivå i bilen med och på färjan, men jag tror ändå inte det blir samma stressiga situation. Dessutom blir det ofta så att hundarna varken får mat eller vatten på väldigt länge innan resan. Dock varierar det antagligen från hund till hund vilket som är bäst. Min hund Smiley har gjort den resan två gånger till och med, även om han åkte första klass andra gången då han fick sitta med i hytten, och han verkar inte ha farit särskilt illa av det.

Min adoptörsupplevelse
Ja, självklart hittade jag min själsfrände i Rumänien när jag åkte dit första gången. Jag hade bestämt innan att jag absolut inte skulle ta med nån hund hem. Skulle jag skaffa hund skulle det vara en valp som jag kunde uppfostra från start. Jomen tjena, reallity check hitåt. Det fanns en blyg liten herre på två till fyra års ålder i hägnet som var så rädd och skygg att det tog nästan tre dagar att få fram honom från sitt gömställe bakom en hundkoja. När jag väl fått ut honom la han sig platt på rygg, undergiven till tusen. Det var en av våra ”specialhundar”, en som behövde lite mer än de andra. En som antagligen fått så mycket stryk att han inte visste vad han hette. Det visste dock jag. Smiley var det fina namnet han bar på då han visade upp ett mycket fint leende när han blev glad. Första gången jag fick se det blev jag lite smårädd. Visa tänderna är ju inte direkt ett bra tecken, men resten av kroppen sa ”Heeeeej! Kom och gosa med mig!” så det var ju bara att imponeras av hans fina smajl och kramas. Efter det fick jag leenden varje dag och när det var dags för hemfärd stod en Ica och grät i hägnet.

Det tog inte lång tid efter hemkomst förrän han var bokad och klar. I slutet av september skulle han komma hem till mig och nu var det slutet av augusti. Självklart kunde inte undertecknad hålla sig utan for ner till Rumänien ännu en gång för att gosa med hundar och träffa sin Smiley. Mitt flyg hem gick samma dag som transporten avgick så ett par dagar senare stod jag ihop med ett gäng förväntansfulla adoptörer i Jönköping och väntade på min älskling. Det var fantastiskt att se första mötet mellan adoptör och hund, och helt underbart att ha Smiley på hemmaplan.
Att ta hem Smiley är bland det bästa jag gjort. Jag får ofta höra hur jag räddade honom, vilket inte är helt sant: han räddade mig. Han berikar mitt liv varje dag. Jag fick en hund som var rädd för det mesta, inte förstod hur man lekte eller busade, sov större delarna av dygnet, var extremt skeptisk mot främlingar och klarade inte av att ha människor bakom sig. Nu, fem månader senare har jag fortfarande en rätt reserverad herre. Brödrostar och män är fortfarande otroligt skrämmande, MEN, jag har en hund som nyfiket studerar människor han möter, kan kaxa upp sig med svansen högt när vi är ute och går. Han får underbara ryck om kvällarna och mornarna och vill busa och får han inte det hoppar han framför sin spegelbild och skäller med svansen viftande. Han har i sakta mak i alla fall lärt sig ”sitt”, ”kom” och ”stanna”. Bollar och pinnar har gått från livsfarliga till roliga. Han är trygg hemma. Han har hundkompisar som han kan härja runt med i rasthagarna där han alltid är i särklass snabbast. Han är fullständigt kär i sin nya dagmatte och fäster sig hela tiden vid nya människor vi möter. Han tycker det är helt okej att åka spårvagn. Han snarkar högt i sängen. Han fixar att vara ensam i lägenheten utan några problem alls. Det är helt enkelt en annan hund. En glad och välmående hund. En försiktig hund, men en hund som absolut anpassat sig till det svenska samhället betydligt bättre än många ”infödda”. Han är välvaccinerad och frisk som en nötkärna. Han behöver inget lugnande hos veterinären för han tycker det är ett trevligt ställe. Framför allt har han levt på gatan och levt i flock så han passar ihop med i princip alla hundar. Jag väljer att skriva ”i princip” eftersom han givetvis inte träffat ”alla” hundar, men alla vi träffat hittills har gått utmärkt. Han har inga som helst aggressiva tendenser trots att han flera gånger blivit ”påsprungen” av lösa hundar i skogen då han själv varit kopplad. Han tycker valpar är skittråkiga, men accepterar dem, och om de är för påstridiga och hänger i hans morrhår i timmar ger han dem ett morr, som ett flockdjur gör för att uppfostra sina små. Han har aldrig visat tänderna (utom för att le då) eller morrat eller liknande inför någon människa någon gång, och då har han ändå befunnit sig i rätt påfrestande situationer med fullproppade vagnar, berusade människor som vill hälsa, nya situationer, barn som hängt i hans svans och så vidare. När det kommer till att vara säker bland barn och människor är jag fullständigt trygg.
Min Smiley är världens mest underbara hund, och att få honom kallad ”farlig och smittspridande byracka” gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Den som säger det är i mina ögon en högst opåläst och oerfaren människa som skräms av det okända och saknar vilja att ta in ny kunskap. Med andra ord en farlig människa. När vi slutar utveckla vår kunskap och låter oss styras av vår rädsla kan vi fatta beslut som är helt vansinniga i förhållande till situationen, och det är en sådan person som sätter den stämpeln på min hund. En glad, underbar, vacker och fantastisk hund som varenda dag ger sin matte ett stort leende när hon kommer hem och får hennes hjärta att bli alldeles varmt. Säg de människor som gör det dag ut och dag in.



Här kan man också läsa hur en tvättäkta rumäns hund själv känner inför allt skitsnack som cirkulerar. Don Dino for president säger jag.