Krävs det att man är galen när man är hundfrälst?

Få saker kan få mig så glad som mina små snarkande grisar i soffan. De två som kallar sig hundar alltså. Likaså kan de göra mig ruskigt arg när de verkligen agerar som om de uppfostrats av en flock vargar, vilket i och för sig 50% av dem kanske har. Pasha väger exempelvis runt 40 kilo och han blir galen när han träffar sin tjej Ira. Då blir Pasha en kärlekskrank herre (eller ja, mest bussugen), som struntar fullkomligt i att det hänger en människa i andra änden av kopplet. Detta kan även ske vid lite andra tillfällen som vid vatten och på nya platser. Han fiser värre än jag sjunger, vilket betyder att hans fisar i princip kan döda allt inom en radie av 300 meter. Han är klumpig som få och har svårt att svänga runt på små ytor. När det kommer 40 kilo hund och trycker sig mot knäskålarna kan de lätt förflytta sig från sitt naturliga läge till rakt in i benen. Vi bor i ett hus med sisådär 80 lägenheter, vilket ju innebär att det blir en hel del förflyttande i trapphuset, dörrar stängs, öppnas, hissar smäller och lite smått och gott. Pasha tror han bor själv i huset, så varje gång det hörs ett ljud ute i trapphuset betyder det att vi har inkräktare och det vill han berätta för oss med ett skall som ärligt talat är rätt högt och djupt.

Smiley å sin sida är en rädd herre på 20 kilo. Vid promenader vill han hellre begå självmord genom att hoppa ut bland bilar än gå förbi en läskig man iförd regnjacka som inte ens ägnat Smiley en blick. Han vill inte heller passera folk som går långsamt om de har stavar/dramater/barnvagnar eller liknande. Alla grejer Smiley måste undvika under promenaderna gör att han studsar som en liten studsboll på LSD runt benen på en. En, två eller tre gånger räcker inte för alla de gånger man snubblar över honom eller får kopplet snurrat runt benen. När vi väl kommer till frirastområden där man ju får ha vovven lös kan min lilla underbara rumän vara hur duktig som helst och komma när jag ropar på honom... om han vill. Min hund har en väldigt selektiv hörsel. Finns det något som är mer intressant än matte, vilket det mesta är, är hennes rop som en myras viskning i Smileys öra. Han kommer icke till sin ägare utan dyker upp när han behagar. På detta så kan det ju komma förbipasserande även när Smiley är lös, och det i sin tur är ju läskigt. Lösningen min hund har på detta är att skälla som en galning och låta så farlig han bara kan (vilket tyvärr är skrattletande lite med tanke på att min hund skäller som en liten tax), så inga läskiga människor ska komma fram till honom. Han är ju inte ett dugg farlig eftersom han inte vågar sig fram, men det kan bli lite enerverande när han anser 80åriga tanter på andra sidan sjön fyrahundra meter bort är en risk. Inomhus får denna lilla räddhare dampryck omkring klockan 16 på eftermiddagarna. Då studsar han omkring, vevar på sin elvisp till svans, morrar och ser allmänt galen ut. Hans leksaker är oftast inte tillräckligt roliga vid denna tidpunkt utan istället kommer han med en duntoffla, en äggkartong eller något annat han inte får ha. När han då inser att han inte får ha den börjar han istället studsa på sin matte, och tugga på henne, bara valpigt och gulligt, men något han helt klart inte får göra. Får han tag på en bit gäddhäng eller liknande i sitt naggande så kan det göra ruskigt ont.

Ja, det kanske är rätt tydligt att de här grabbarna inte är några änglar, men idag tror jag att min hund trodde han var Jesus. Ute på Hundöarna på Drottningholm fick Smiley för sig att vattnet i sjön/dammen runt öarna var godast på mitten. Eftersom det inte varit jättekallt i vår huvudstad är det ju inte direkt någon tålig is på sjöarna. Ändå skulle Smiley leka Jesus och klampa ut för att dricka ytvatten. Vid kanten stod matte med hjärtat i halsgropen och fick än en gång uppleva sin hunds enorma förmåga att koppla in selektiv hörsel. Hon ropade med andra ord för döva öron. Pasha däremot var tack och lov lydig nog att stanna på land efter en rejäl tillsägning. Han på isen hade blivit Pasha under isen istället. Tillslut tyckte väl Smiley att han var klar och trippade in. Vid upphoppandet på land igen fick han ta spjärn med bakbenen och då brast isen med en smäll, och en helt torr vovve stod på fastlandet med en nöjd min.

Hundarna ger mig med andra ord hjärtattacker, blåsor i händerna, hes stämma, blåa tår, öronont och nära-döden-upplevelser av gaser, och ÄNDÅ älskar jag dem så vansinnigt mycket. Något blev onekligen riktigt fel under min barndom, och jag måste utvecklats till någon form av självdestruktiv individ. De är dock de bästa killarna i världen. Särskilt nu när de ligger och snarkar i soffan och bara är söta.