Från hemmafru till hund

Första december förra året satt jag i en tvåa i Göteborg, singel och med Smiley i soffan. Nu sitter jag i en etta i Stockholm med sambo och två vovvar i soffan. För tillfället titulerar jag mig som Hemmafru, och är fan riktigt bra på det. Idag har jag exempelvis: badat hundar, tvättat, städat hela lyan, rensat svamp, bakat lussekatter, julpyntat och fixat kvällsmat. Om en liten vecka börjar jag jobba på hundstallet med beslagtagna och vanvårdade hundar. Jag ska göra mig oumbärlig där, och känner redan att jag trivs som bara den. Upplägget är underbart, jag får hänga med hundar hela dagarna, jag får chans att träna för duktiga tränare och jag får jobba med hundar med problematisk bakgrund. Det sistnämnda är något som jag faktiskt börjar märka att jag funkar rätt bra med om jag får säga det själv. Ihop med Smiley då vill säga. Han har visat sig vara en utmärkt terapihund. Ja, åtminstone när det inte gäller män eller saker som smäller. Då skulle jag nog inte ha honom som förebild. Inte heller när det kommer till människor som pratar högt, bär stavar/käpp/paraply/kryckor/påsar eller liknande attiraljer i händerna. De ska inte heller ha luva, glasögon eller helskägg. Helst ska det inte blåsa ute eller vara mörkt. Det ska inte heller inkludera vetekuddar eller brödrostar. Annars kan Smiley ställa upp som terapihund på det mesta.

Det jobb som kommer nu får ju dock Smiley inte få följa med på, så jag får klara mig helt på egen hand, vilket nog ska gå bra det med. I Rumänien har det ju fungerat finfint. Tyvärr har föreningen jag arbetat för gjort bort sig på så pass många sätt nu att jag inte kan stå bakom dem. Både jag och Madde, som har kört ihop de senaste gångerna, har blivit fruktansvärt dåligt behandlade, och det finns gränser för hur mycket man kan stå ut med. Mitt hjärta vill gå sönder över de hundar som finns kvar där nere i helvetet, och att jag inte kommer åka och hämta dem, men förhoppningsvis tas de utvärderingar vi gjort på allvar och rutiner skärps till (och ens börjar existera), så de hundarna kan få det bra ändå. Själv kommer jag inte sluta att åka dit, men det kommer inte ske med den föreningen.

Nu är det ju ingen brist på hundar i vardagen här ändå. Jag har mina två grisar här hemma, och de i sin tur har massa hundkompisar överallt. Våra närmsta vänner här i huvudstaden har vovvar och vi träffas ofta ute på Gärdet och låter vovvarna härja rundor. Det är så underbart att kunna se Smiley springa lös med storebrorsan (Pasha) hack i häl som skydd. Ibland i alla fall. När det kommer till kollektivtrafik och stora norrländska skogar är det ombytta roller och Smiley är lugnet själv medan Pasha inte riktigt vet vad han ska tycka. Lycka för mig är i alla fall att se min lilla rumän kuta omkring som en ekorre på LSD med tungan hängandes utanför och ögon som skiner som solen. Det är nästan så jag blir löjligt sentimental. Smiley själv tar det med ro och menar på att han minsann alltid kunnat vara lös, men att det är jag som varit för nojig innan, vilket förvisso nog är sant, och lillkillen börjar ge sig av på lite smärre äventyr nu när vi är i skogen. Dock kommer han alltid tillbaka, frågan är bara hur länge man har lust att vänta på honom. Pasha å sin sida är en lydig grabb, för det mesta, men han å andra sidan väger över 40 kilo och får spel när han får syn på sin tjej så helt plötsligt känns det som man går med gorillaarmar när man försöker hålla emot. Sammanfattningsvis kan man se det som att jag har två snälla killar till ytan, som vid damp eller tjejmöten förvandlas till något man helst inte vill hålla fast vid då risken är stor att man förlorar ben och armar bara i farten.

Igår fick minsann Smiley känna sig bossig och överlägsen, vilket inte händer ofta. Tråkigt är bara att han inte känns så tuff och cool när de två han styr över är en staffevalp på fem månader och en frallavalp på sex månader som för dagen var vårt promenadsällskap. Vem som helst kan liksom bossa över en valp. Dock var Smiley otroligt nöjd och struttade omkring med svansen i vädret. Ja, tills det kom en joggare i rosa tights som uppenbarligen var så läskig att den struttande individen genast var tvungen att gömma sig i morsans knäveck medan valparna glatt lekte vidare utan att ta någon notis om varken joggare eller den där wannabe-bossen som nu gömt sig nånstans.

Vad jag ville säga med texten är att jag nu lever ett hemmafruliv kantat med hundar som kommer bli ett hundliv kantat med hemmafruande... betydligt mindre grad hemmafruande.

Smiley och Pasha ute på Gärdet under soluppgång