varma kanslor och hyckleri

Första dagen då vi är tillbaka hemma innan klockan 22. Inte illa. Rex fattade inte vinken att han skulle vara tyst inatt och Madde var en smula vrång när vi vaknade. Så vi får se hur natten blir.

Strålande sol mötte oss idag igen, och jag inledde dagen med att socialisera med lilla beniga och skygga vovven från hägnet. Idag mötte han mig i grinden med viftande svans, så jag släppte ut honom så han fick springa lite och han åt kyckling ur handen på mig! Otroliga framsteg. Nu när jag var där på kvällen fick jag klappa honom när han åt upp min kvällsmat/lunch och sedan stod han kvar även när han ätit färdigt. Killen går från klarhet till klarhet.

Händiga Madde satte igång att fixa bilen ordentligt som att skruva fast reservhjul, fixa ny spolarvätska och lite annat smått och gott som jag tycker är dötråkigt men hon gillar medan jag knallade upp till hägnet. Snälla Rex gick framför för att skydda mig från de andra byggnadernas vakthundar. Till saken hör att Rex är två äpplen hög och vakthundarna skulle kunna sluka honom på två sekunder. Han vet antagligen att de är på andra sidan gallret, men han verkar gilla att leka tuff och beskyddande. Tjejerna från igår som vi kastrerade var piggare och verkade må bra. Så skönt! För min del var det bara att fortsätta med seleutprovningen. Efter att ha försökt prova ut sele på Ares var jag så svettig att både jacka och långärmad rykte. Det är en kille som inte gillar att vara stilla. Fast, med så långa ben som aldrig får sträcka ut ordentligt förstår jag honom. Jag släppte ut honom och hans två kompisar Alice och Viktor så de alla fick springa lite medan jag plockade dem en och en för att prova sele.

Därefter påbörjade jag delen som jag egentligen tycker är viktigast här: ge alla dem som inte ska hem lite egen tid. Så jag började med att plocka ut vovvarna en och en, fota dem och skriva ner lite om dem, för att sedan sätta mig på backen med dem i solen och prata och gosa. Det märktes att vissa av dem i princip är födda i vår byggnad och att de aldrig vart ute i solen: stor nyfikenhet blandat med lite rädsla var de känslor som främst uppvisades. Charlie började hela utgången med att lyfta på benet inne i en kardborrbuske och sen blev det gny och haltning då hela sidan var full av kardborrar och även under två tassar. Det är sådär mysigt när man måste ta i kardborrarna så hårt att de borrar sig in i ens egna fingrar för att få loss dem. Tyvärr hann jag inte med alls så många som jag ville eftersom klockan plötsligt var kvart i tolv och vi skulle möta Brinda klockan tolv för att fara ut till TFP och se deras nya hägn och lämna donationer.

När vi ankom till TFP förstod vi varför Brinda inte ville att vi skulle komma förrän på torsdagen så marken och leran hunnit torka. Tre vägar fick vi försöka ta oss fram på utan att lyckas på grund av leran innan vi tillslut sladdade iväg över ett fält och fick stanna cirkus hundra meter från hägnet. Det är ju inte direkt långt bort, men när man ska bära alla donationer kändes det som en mil. Känns som man gått ner några kilo i svett idag. Hägnet var imponerande från utsidan då hundarna där hade hus, en okej inhägnad storleksmässigt, torra ytor att ligga på plus lite gräs att få känna under tassarna. Vissa av dem gick ute löst på den stora inhägnaden runt hägnet och de hundarna gick det verkligen ingen nöd på. Tråkigt nog är det ju aldrig samma sak inomhus då det inte finns resurser till rinnande vatten, värme och ljus. Där var mörkt, kallt och skitigt och det var väldigt svårt att kunna få upp grindarna in till hundarna att det nog inte sker så ofta att de får besök. De är dock väl omhändertagna och får mat så de blir mätta. Ändå är det horribelt att se dem. Jag fotade varje burs nummer och sen varje hund i buren så de kan visas för adoption. Slutligen kom även de fattiga pojkarna som vuxit upp på barnhem och nu gick i skolan och jobbade efter skolan i hägnet. De blev överlyckliga av donationerna och vi fick översatt åt oss att de ville pussa oss och krama oss och var otroligt glada. Det var så fint att se. Och jadå, vi tog kort även på dem. En av killarna ska flytta in i baracken som vi innan hade stående vid hundhotellet. Nio kvadrat och ingen el, men ett hem. Så vi ska försöka greja lite möbler och sånt åt honom tänkte vi. Det var i alla fall ett givande besök på det stora hela och man fick en go känsla i magen av att vara där. Trots att förhållandena inte är de bästa så bryr sig dem som jobbar där om hundarna otroligt mycket.

Väl tillbaka igen skulle vi socialisera med hundarna tänkte vi, och började med dem i hägnet bakom huset. De har en otroligt bra yta att röra sig på när de kommer lösa och jag önskar att ”våra” hundar kunde ha samma möjlighet. Sedan var tanken att vi skulle bege oss upp till hägnet, men då ville chefen här ha en liten ”diskussion” med oss. Innehållet lämpar sig inte här, men det är hyckleri och ögontjäneri på så hög nivå att man vill kräkas, och han måste tro att vi är dumma blondiner från Sverige utan nåt innanför pannbenet. Men det är bara att hålla masken och nicka och svara sånt han vill höra. Så kan vi sedan koka ihop när vi är klara. Det hela slutade med att han så gärna ville visa oss saltgruvan som finns här som alla pratar om. Jag vill verkligen inte besöka nån gruva! Jag vill vara med hundarna. Dock är det tur att Madde är lite sugen på att se den och därmed bibehåller våra goda kontakter med människorna här, så hon får utforska saltgruvan imån och har inget emot om jag låter bli att följa med. Tack! Nu ska vi koka med andra ord, utan att ha hunnit besöka hundarna för kvällen då det nu är mörkt ute. Poop också!