Operationer po lopande band

Ibland framstår jag nog som dum. Idag till exempel. Vi har ju två extremt havande tikar här, varav den ena skulle valpa inom en vecka max. Nu äntligen, efter att vi ifrågasatt en del var det dags att kastrera dem. Då skulle ju såklart även valparna ut. Jag fick frågan om jag ville vara med under ingreppen och assistera vilket jag självklart ville och sa ”cool”. Sedan informerade Madde mig lite torrt om att de där valparna skulle inte ut till livet… Då var det inte så ”cool” längre. Hela grejen blev bisarr på något vis. För overklig för att kunna ta in. Jag fick en operationsrock, vi spritade och steriliserade alla verktyg och sövde lilltjejen. Vi snittade och jag fick hålla sårhakar, peta ner förband i öppningen, flytta på vävnader och massa sådant. Och lära mig en massa genom att se och lyfta njure, mjälte och blåsa och allt. Sedan kom då den där otrevliga delen: dra ut en påse med foster från varje äggledare. Sammanlagt fem valpar låg där. Båda försökte undvika att se eller röra på de små sakerna som faktiskt rörde sig där inne. Men, vi var tvungna att komma åt med tråden under så det var bara att lyfta, knyta, strypa blodtillförsel och sätta fast klämmor. Sedan sker sterilisering och abortering i ett. Vi lyfte helt sonika bort påsen, och ja, vart den hamnade vill ni inte veta. Jag fick sy ihop henne igen, innan vi bäddade in henne i täcken och la på kuddar för uppvaknande och påbörjade nästa. Där fanns det sju valpar och mitt i allt så var vävnaden för tunn och tråden skar igenom och allt åkte ner i magen igen. Det vill säga: den blodtillförsel vi ville strypa låg nu öppen i magen. Inte bra. Jag fick höra att enligt böckerna är det då kört när öppningen i princip ligger intill njuren, vilken den nu gjorde. Dock måste jag säga att jag aldrig blivit så imponerad av någons prestation så som veterinären nu. Vi snackar att vi opererar på ett litet bord, som ej är höj- och sänkbart, med snören som håller isär benen, och ingen el, vilket innebär ingen belysning. Madde fick springa och hämta pannlampan i lägenheten, och vi påbörjade operation ”hitta blödning”. Vilket vi gjorde rätt fort, men sen, att få ihop det innebar att vår veterinär fick stå med händerna inne i magen på vovven och sy utan att se. Hon räddade livet på vovven på ett sätt som varit svårt för vilken veterinär som helst med bra utrustning. Då var det liksom så pass stressigt med livhanken att jag stod och droppade adrenalin rakt ner i snittet. Den här vovven fick dropp och lite extra k-vitamin innan hon placerades också hon på kudde och inlindad i filt. Ännu ringer de smärtsamma klagoljuden från vovvarna när de höll på att vakna upp och hade ont. Förhoppningsvis mår de bättre nu, vilket vi inte kan kolla då det är låst och kolsvart där uppe där det inte finns nån el. 

Därefter blev det en åktur till Cluj där vi skulle hjälpa till med att plocka bort stygn, ge advantics och drontal, samt chippa. Hjälpa till var nog synd att säga. Ibland är rumäner väldigt omständliga och, ja, ostrukturerade, så saker sker inte direkt i hundranittio. Vi frågade därför bara om vilka hundar som skulle ha vad och skred till verket. Madde höll hundar och jag plockade stygn och så petade vi i piller och hällde advantics i nackarna innan vi slutligen satte chip i nacken på de hundar som behövde. Vi har många gånger under denna resa funderat på hur det skulle funkat om vi inte åkt ner så tidigt som vi gjort. Hur alla donationer skulle hunnit lämnas, hundar skulle hunnit hämtas och lämnas, papper fixas, hundar fixas och så vidare. Än har jag alla utvärderingar kvar att skriva. Vi ska besöka TFP imorgon och lämna de donationerna vi har mest av så vi äntligen kan börja göra i ordning bilen för alla vovvar som ska åka hem. Vi ska gå igenom samtligas chip och pass och prova ut selar till alla som ska resa. På detta vill jag hemskt gärna hinna ta ut alla de som inte ska åka åtminstone en gång. 

Nu har jag slutat räkna hur många döda hundar som jag sett här. Fick ut vår lilla kille idag som är så skygg och full med liggsår och som tog ut som halvdöd från kommunala. Han har bara suttit i sitt hundhus och darrat innan, men nu, när man öppnade grinden så han fick komma ut på ett större område och springa viftade faktiskt den lilla beniga och köttsåriga svansen en del och han travade haltande runt. Oavsett hur vi ifrågasätter metoder här och människornas intentioner så tycker vår veterinär i alla fall om djur och hon gör ett fantastiskt jobb med alla rädda hundar som kommer hit. De skyggaste av dem alla älskar henne, vilket värmer otroligt att se. I hennes sällskap blir det också lättare för en annan att bli accepterad och på så sätt kan man skriva utvärderingar på dem som behöver det, även om man inte har tid att lägga en massa extra minuter för att bonda. Det får liksom prioriteras med dem som ska åka som vi ju ska ta ut och rasta flera gånger. De måste känna sig trygga med oss, och det är där vi får ha fokus. Tyvärr. Man vill ha lika mycket fokus på alla, men den tiden kommer aldrig finnas, för hundarna tar aldrig slut. Midnatt igen vilket gör att bloggen publiceras under morgonen eftersom jag inte tänker knalla ut i kolmörkret, in till det svinkalla kontoret och sätta mig med en dator som är tröttare än Madde är på morgonen, det vill säga långsam as hell, för då kommer jag inte i säng förrän klockan ett. Får se om hundarna lärt sig av gårdagsnatten då Madde ledsnade på att de blivit så lata att de ligger utanför vår dörr och skäller på förbipasserande att Rex helt sonika blev utslängd, och istället håller snattran inatt. Hoppas kan man ju.