On the road again

Nu är det dags igen. Det som jag brinner för. Imorgon far jag och kompisen Madde ner till Rumänien med bil för att hjälpa gatuhundarna och sen köra hem de hundar som är bokade och har ägare som sitter hemma och väntar med spänning. På vägen ner har vi en drös stopp i landet där vi hämtar upp donationer som folk givmilt samlat ihop åt oss (hundarna). Det är täcken, filtar, kläder till de som jobbar med hundarna, tuggben, koppel, selar, kuddar och så vidare. När man tänker efter är det helt fantastiskt vad människor faktiskt är hjälpsamma och givmilda. Många har sagt till mig att de aldrig skulle stå ut med att se all skit som pågår nere i Rumänien. Jag kan förstå det. Nu med nya lagen om massavlivning av hundar som gör att du faktiskt stöter på hundar som ligger utan huvud längs med vägkanten eller en hund med inälvorna på utsidan i ett dike kan tillvaron där vara väldigt påfrestande. Att gå till det kommunala hägnet har jag ju tidigare skrivit om är det värsta jag vet, men samtidigt är det dit jag helst av allt vill åka ändå. Jag håller alltid på att bryta ihop alldeles när jag vandrar omkring därinne och sätter mig inne hos hundarna, men det känns ändå SÅ viktigt. Bara ett par timmar efter har de hundarna säkert glömt att jag var där, och är inte lyckligare då än innan vårt besök, men kanske de minuterna man spenderar med dem så mår de bra. När man tålmodigt sitter i ett hörn, lite bortvänd på huk för att inte skrämmas och pratar mjukt med hundarna som till slut vågar sig fram och efter någon minut helst vill krypa in i dig för att få så mycket närhet och värme som möjligt, DÅ känner jag i alla fall att mitt besök har förgyllt lite av deras tid. Varje sådant möte är ett akut hot mot hjärtats intakta form. Ändå måste jag dit. Det är viktigt, och jag får panik av att sitta hemma framför datorn och bara se och höra om all skit som pågår, hur djur avlivar på de mest brutala sätt och hur de behandlas värre än sopor. Jag klarar inte av att inte göra något då. Andra klarar inte av att se det. Vi är så olika och jag försöker förklara för dem som säger att de inte fattar hur jag står ut att jag inte ser några andra alternativ längre. Vi kan inte blunda för det som sker, för mig är det en tyst acceptans till att det händer. MEN, även om man inte orkar se, så är det så många människor som orkar göra annat: syr täcken till hundarna, donerar pengar och saker, åker och möter upp oss med donationer, är faddrar åt hundarna, sprider information om adoptioner. Många lägger ner mycket tid och energi på att hjälpa till utan att för den delen åka ner, och deras insats är precis lika viktig som vår. Utan de som adopterar och donerar hade vi inte kunnat åka. Så är det bara.

Vi ska åter vara borta i två veckor, och jag ser så mycket fram mot att åka. Denna gången spenderar vi ju längre tid från Sverige än förra resan och innan dess har Smiley åkt med ner, eller helt enkelt inte funnits i mitt liv. Jag har aldrig lämnat honom så länge som nu. I och för sig lämnar jag ju en respektive också vilket är jobbigt, men där finns telefon, sms, viber, skype, fejan, ja, you name it. Vi kan ha kontakt under tiden. Smiley har liksom blivit en förlängning av mig. Vi kom in i varandras liv när det behövdes som mest och vi behöver varandra (jag försöker i alla fall övertyga mig själv att den lilla skiten behöver mig när han sticker i väg genom skogen med extremt selektiv hörsel som nästintill ter sig till dövhet för allt som inkluderar människoröster.) på något sätt som är svårt att förklara. Nu ska jag vara ifrån honom i två veckor. Det gör också ont i hjärtat. Enbart av helt egoistiska skäl. Smiley ska vara hos en vän som sätter hundarna först i allt. De får sova i sängen, de får långa promenader varje dag och dessutom bakar hon egna, ekologiska hundkex som självklart vovvarna får provsmaka, så Smiley har helt enkelt en lyxtillvaro när jag är borta. Dock tror jag han har förståelse att jag måste åka. Det finns så många där nere som behöver hjälp. Anledningen till att vi stannar så länge denna gången är att vi ska kunna åka runt till så många hägn som möjligt för att dela ut donationer och hjälpa till. Hittills är det nog sju eller åtta olika ställen vi ska hinna med, och eftersom de inte direkt ligger grannar med varandra hinner man bara med ett ställe per dag. Dessutom ska vi ju hinna greja med de hundarna som finns där vi bor och som ska med oss hem. Känna av deras personligheter, bonda, läsa av chip, kolla genom passen, prova ut selar, mäta för att placera rätt i transporten, märka upp burar och ja, lite annat smått och gott. Sist vi var där hade vi arbetstider 7-23 ungefär. Det var ganska lagom och kroppen var ganska sliten när man kom hem. Denna gång har jag sett till att jag har pengar undanlagda till en timme massage dagen efter hemkomst. Massören i fråga brukar slita sitt hår då, vilket alltid är en smula roande att se.

Sen kan man ju också undra hur normalt funtad man är när man tar sina lediga dagar till att åka ner till ett land där man sliter arslet av sig, går runt och luktar hundskit konstant och hinner äta när man sitter i sitter i bilen för att åka nånstans, puttrar dit och hem i en hästlastbil plus kommer hem i skick som en 90-årig gruvarbetare när andra åker flyg till sol, vilar, dricker drinkar och blir snygga. Nåja, jag har aldrig påstått mig vara normal, men jag kan också berätta att en solsemester är underbar och jag älskar det, men den energi och kärlek man får från de hundar man möter där slår ingen solsemester på långa vägar. Hur underligt det låter är de här veckorna mina batteriladdarperioder. Där fångar jag min energi och får göra det jag tycker absolut bäst om. Nej, inte lukta hundskit alltså, utan sitta hos en skräckslagen hund och visa den att alla människor är inte utdelare av slag och sparkar och på så sätt vinna ett förtroende och få dela ut lite klappar och pussar. Det är oslagbart.