Lycka varvas med smarta och sorg

Det blir nog varannan dag som bloggandet får plats. De andra dagarna orkar man inte ens tänka ordet blogg. Gårdagen var faktiskt en relativt bra dag här ändå. Jag la upp en bild på en liten kille med underbett på facebook. Där kunde man inte se så mycket av honom, men det här var en grabb som hade päls ner till marken, och inte bara päls. Det var mer stora kockor av tovor, värre än dreads, på några ställen hittade vi olika gräsfrön begravda djupt inne. Omöjligt att kamma och det gick inte ens att raka av det. I förbandsväskan hittade vi dock en rätt okej sax, så det var bara att sätta igång att klippa. Och det var minsann inte klippande som av vanligt hår utan mer en mix av sågande, råstyrka och klipp. Efter en timme hade vi två hundar såg det ut som. En som var en hög med päls och en som stod och viftade på svansen. Den största kockan jag fick bort var lika stor som min handflata! Vilken förvandling. Under alla tovor dolde sig en glad liten kille som nu inte visste några gränser av lycka. Han hoppade omkring och såg så stolt ut, och plötsligt kunde han lyfta på benen när han skulle kissa, så det gjorde han elva gånger på raken. Det var otroligt glädjande att se. 

Sedan tog jag mig an den roliga uppgiften att mäta och väga alla de hundar som inte får följa med nu. Runt 25-30 stycken. Madde grejade i ordning i bilen och jag började i buren med Smiley II. Den hunden kan inte gilla mig (även om han alltid viftar på svansen, hoppar och buffar när man kommer.), eftersom förra gången smet han ut och när jag fick tag på honom (förvisso ett snabbt grepp över nackskinnet som inte var så uppskattat) kissade han på mig, och nu när jag skulle knalla in till honom och hans kompisar hoppade han mot grinden. Tjong sa det i Icas panna när den mötte grindhörnet med en smäll. Tack och lov gick det hål på en gång så det inte blev nån stor och pulserande bula. Nu är det ett litet jack bara, men gör förbenat ont och är en smula gult. Grinden var väl inte särskilt ren alls, och det är inte läge att avsluta nåt man håller på med för att gå och rengöra småsår. Man får ju ändå flera. Sammanlagt lyfte jag väl runt 450 kilo hund, och det kändes i ryggen vill jag lova. Särskilt eftersom jag och Madde spenderat halva natten med att äntligen sortera klart och lägga upp alla kläder snyggt inför utgivning och sedan morgonen efter få höra att vi måste packa ihop allt igen (trots att vi ju självklart frågat om vi kunde använda det rummet) eftersom de skulle ha möte där. Kånka 600 kilo kläder för fjärde gången. Man blir lite lätt muppig i hjärnan då. 

Färden gick sedan till Dora för att kolla storleken på de hundar som vi ska hämta hos henne och prova ut selar till dem. Jag fastnade åter för den gamla grå grabben från kommunala hägnet som nu sitter hos Alin på hundpensionatet. Han satt bara och la tassen i mitt knä och njöt när man klappade på honom. Om man bara hade ett större ställe att bo på, lite mer pengar och massa mer tid. Hjälp vad många hundar jag skulle ha då.

Idag har jag provat ut selar på vovvarna som ska åka hem som är här hos oss och gått och fotat och pratat med alla de kommunala som vi har här. 

Under gårdagen träffade vi på de småttingarna som kommit från Baia Mare, ett kommunalt hägn 15 mil bort. De var söta och sällskapliga, men magra och vettskrämda då de hamnat i buren bredvid två rätt ljudliga schäfrar. Dock flyttades de raskt när vi påpekade detta. Personligen tycker jag dock det är vansinne att hämta hundar så långt bort ifrån när vi har kommunala hundar som också bara har de 14 dagarna på sig i inhägnad att få en adoptör annars avlivas dem. Ska man kastrera och utbilda får man nog ta area efter area. Minska gatuhundarna i Turda där vi är, och i Cluj där vi har samarbetspartners som är grannstad till Turda. Alla hundarna som sitter på ”vårt” hägn (alltså det som vi delar hägn med) är snälla, om än många rädda. De skulle behöva en chans. Får hägnet också ett rykte om att det kan adoptera hundar utomlands kan man få fler dagar på sig än de 14 som finns nu. Att spara in bensinen på den bilresan till staden 15 mil bort hade kunnat ge 100 kilo hundmat till ett privat hägn här. Donera mat till de kommunala hägnen här är meningslöst. Det går inte till hundarna, utan säljs och pengarna åker ner i fickor på de ansvariga där. 

Idag tog vi därför alla godsaker vi fått donerade, alltså inte mat, utan tuggben och liknande, och åkte till det kommunala hägnen i Cluj. Helvetet på jorden. Jag hade beslutat att alla hundar skulle få lite tid var. Tyvärr räckte inte tiden. Vi var nog där i dryga två timmar och jag hann bara med 80 boxar på den tiden. Det var 20 jag inte hann med, och då var dessutom allt godis slut. Jag får en stor klump i halsen av att tänka på de där 20. Många hundar uppskattade inte alls mitt besök i boxen utan kröp ihop i ett hörn så långt bort de kunde. Man ser rätt fort vilka man kan övertala att komma fram genom att ge ett par extra minuter och vilka som faktiskt mår bäst av att du går in lugnt och stilla, pratar mjukt, lämnar lite godisbitar med långsamma rörelser och sedan går ut igen. Det finns någon form av amstaffblandning där, stor som attans, som skäller så fradgan sprutar ur munnen när man går förbi. Inte direkt välkomnande, och jag kan inte tänka mig att nån vart inne hos henne sen hon kom till hägnet. Så jag gick in. En viftande bakdel med smygande rörelser kröp fram till mig när jag väl var inne och vräkte i sig det jag hade med mig. När hon var färdigäten kom hon på att hon ju hade en besökare i boxen och var inte lika bekväm längre, men jag satt kvar så länge att även min osäkerhet över hennes förändrade beteende lagt sig och sen gick jag ut. Då kom de anställda dragande på en hund som antagligen fått nån spruta eller liknande. Den ena höll i den här hundfångarpinnen med strypsnara i ena änden och den andra höll i svansen och så släpade de hunden längs med betongen. Helvetet på jorden ja. 

Vi har även insett att vi delar ställe med en man som inte är för kastreringar. Han berättade glatt hur han hittat två tikar på gatan, ovetande att de var gravida. Igår upptäckte jag att en ung tik som går här också är på tjocken och i morse satt två hundar fast i varandra så som de gör efter parning. Vi har med andra ord okastrerade hanar och tikar som sitter i det ”privata” hägnet (Åtta inhägnader) bakom vårt bostadshus, och ägs av mannen här. Fyra hundar med andra ord som kommer få valpar inom kort. Ni kan ju bara ana vad som kommer hända med de valparna. Vår vakthund är också okastrerad och gör vår andra vakthund på tjocken två gånger per år. Vi jobbar för att minska gatuhundarna och han ser till att hundarna förökar sig. Vansinne och hyckleri, men inte mycket vi kan uttala oss om här på plats då snubben inte talar ett ord engelska och är en ögontjänare av stora mått. 

Kvällen spenderade vi på valpjakt då Doras småttingar hittat en väg ut ur sin inhägnad. Tyvärr finns ingen belysning där så vi sprang runt i kolmörker och när vi fångat sista valpen som jag går med i famnen stiger jag såklart ner i ett hål och stukar till foten. Den andra än den jag stukade fyra dagar innan vi skulle hit. Så nu är jag lagom blå, precis som vanligt i Rumänien, och ska kanske ta och käka lite nu innan Madde slukar allt. Eller ger det till vovvarna. Vi är rätt duktiga på det också.