Kvinnor kan!

Herregud, vilka dagar säger jag bara. I onsdags morse ringde klockan innan sex och det var dags att masa sig upp för att packa ihop det sista, packa in donationerna och fara mot Rumänien. Det hela började lysande med att vi redan i Stockholm hamnade bakom en bilolycka och kom ut ur stan sisådär en och en halv timme försenade. Dock hade vår realistiska ådra trätt in och vi hade gett oss själva rätt gott om tid, så på slutet hade vi fått ner förseningen till en halvtimme, som sen blev en timme igen med alla rödljus i Malmö. Men alla personer som skulle lämna donationer stod snällt och väntade och hade minsann inga sura miner, utan istället fick vi med oss massa grejer att tugga på vilket var otroligt uppskattat när man bara sitter i bilen och ska hålla sig vaken. Som vanligt var Autobahn ett enda stort vägarbete med körbanor där tre filer skulle bli fyra. För att köra hästbuss på den bredden var det en spännande uppgift. Undertecknad hade kramp i armarna efter fyra timmar. Så vi körde och körde och körde- Danmark, Tyskland (ett jävla långt land!), Österrike och Ungern innan vi i morse tuffade in i Rumänien. Eller om det nu var förmiddag. Frukosten fick bli pommes och friterad kyckling, vilket kändes sådär frukostigt… Vi åkte direkt till kommunala hägnet eftersom vi skulle titta på en hund, och som vanligt går hjärtat i tusen bitar där. Hundarna var magrare än vanligt och de som inte ryggade tillbaka när man kom in kröp direkt in i famnen på en och ville stanna där för alltid. Mitt hjärta går sönder över de här små rädda krakarna. De som behöver en chans till. Dem som inte kommer få någon adoptör där eftersom varje gång det tittar in en människa backar de i skräck. De glada, söta, små och sociala hundarna har större chans än de lite större och räddare. Mitt fokus vill vara där. Ge dem mat, social träning och kärlek så kan de bli precis lika fina sällskapshundar som någon annan. Min vovve var en sådan rädd och mager krake, och jag skulle inte byta ut honom för alla hundar i världen. Den egna och personliga åsikt jag har är en önskan att människor adopterar via oss men från kommunala. De är i störst behov. På de andra ställena vi har lever hundarna i alla fall i en dräglig tillvaro. Vi fick sedan höra att vi inte kunde komma in i lägenheten förrän 16-17 och eftersom det var ett rumänskt löfte insåg vi att vi inte behövde vara på plats för att bli insläppta förrän tidigast 17, för innan dess skulle det inte vara någon där. Båda jag och Madde var snurriga av hunger och trötthet och for till stans köpcenter för att få lite mat i magen och kommunicera med Sverige att vi var framme. Undertecknad fick sedan hålla sig i kanten på kundvagnen när vi gick och handlade lite grejer som behövdes. Tack och lov körde Madde och jag kunde sitta bredvid och yra den timmen vi hade att köra innan vi var ”hemma”. Vi anlände prick klockan 17 och blev insläppta runt 17.30 då snubben dök upp. Ungefär som vi trodde med andra ord. In med våra grejer och sen däckade vi i sängen i en timme. Mycket välbehövlig timme. Därefter tog vi tag i att släpa in alla donationer för att påbörja sortering. Kan väl säga att vi släpat runt 800 kg var om man ska räkna till och från bilen. De tre senaste timmarna har vi sedan suttit och sorterat allt. Nu finns det två rejäla säckar kläder till två äldre tonårspojkar som jobbar åt en av våra samarbetspartners och två rejäla säckar åt en fattig kvinna på samma ställe. Även många säckar filtar och täcken och liknande har åkt ner i stora säckar till det hägnet. Det är helt otroligt vad generösa alla som donerat har varit och allt kommer vara till stor nytta. Dock har vi halva rummet kvar att sortera, men nu, strax efter 22 på kvällen sa våra ryggar stopp. Vi är helt slut. Dock fixade vi tva sangar med madrass och filtar i till de tva smattingarna som lever har utanfor vart hagn. De har redan myst ner sig rejalt. Så, nu blev det varsitt paket nudlar och snart blir det nog sängen. Jag ska försöka blogga så mycket det går under resan, men det blir en smula omständligt då jag bloggar från min dator, lägger över på usb, lägger in på andra datorn här som har internet men inga å, ä och ö och därefter in i bloggen. Får se med om jag lyckas lägga länkarna på fejjan eftersom datorn här inte vill släppa in mig. De tror väl jag är nån svenskregistrerad, rumänsk spion med en ond plan att ta över världen med hjälp av alla gatuhundar. Hm, det vore kanske nåt att ha i åtanke. Tyvarr verkar det inte direkt funka att lagga ut bilder, sa ni far noja er med text sa lange.