Fortsättning på gårdagen
En liten fortsättning kanske ska ske från gårdagens inlägg. Om du är intresserad och vill förstå allt råder jag dig att läsa det först. Sedan kan du ta och se det här lilla klippet.
Sedan kan du läsa vidare här.
Ja, vad ska man säga efter att man sett del ett i "granskningen"? Det är helt enkelt skrämmande att se seriösa journalister ha en längtan att sätta dit en särskild förening och att totalt missa uppgiften att vara objektiva. Dock återstår det ju att se i morgondagens fortsättning huruvida sanningen faktiskt är den som sätts främst. Finns det kanske en möjlighet att granska just de adoptörer som nu valt att uttala sig? För hos mig väcker hela inslaget väldigt mycket känslor och frågor.
Först av allt vill jag säga att alla gör misstag, det finns tyvärr inte någon felfri organisation, varken i Sverige, eller utomlands. När de personer som i det här inslaget var med i organisationen fanns det en hel del "barnsjukdomar", som det gör på nya ställen. Det som snarare ska ifrågasättas är ju om man gör något åt det här eller inte. De har inte sett de förbättringar som skett i organisationen. Maria avlivade såvitt jag vet sin hund på grund av en tumör. Sådana kan även uppkomma på svenska hundar. De kan även leda till stora beteendeförändringar och det dröjer ju tills tumören nått en viss storlek innan man kan upptäcka den. Tumörer är inte smittsamma och drabbar hundar i hela världen. Maria väljer ju dock själv att poängtera att hunden var aggressiv och berättar hur hon åkt och hämtat sin hund. I mina ögon biter hon sig i foten här. Om hon nu är väldigt hundvan borde hon väl märkt hundens svåra problem när hon var nere i Rumänien. Hon väljer alltså själv att trots sin kunskap och vetskap adoptera honom, och där anser i alla fall jag att vi måste kunna ta ansvar som vuxna människor. Fyra hundar inom loppet av ett år när hon ändå varit nere och sett de förhållanden som hon själv ställer sig negativ om tycker jag snarare skvallrar om att någon intern och personlig konflikt kom emellan snarare än att den handlar om hundarna och organisationen. Behövde hon annars först en hemsk resa och sedan fyra hundar innan hon kom på att hon avråder folk att adoptera? De tre andra hundarna då? Hade hon valt att de också skulle stannat kvar, eller duger de? Då är ju ändå majoriteten av hennes adoptioner lyckade.
För att sedan gå vidare till Eva. Hon får en hund med anpassningsproblem och berättar hur hennes hund nu är omkring året gammal. En hund med sådana problem vid sådan ålder lider uppenbarligen av ett starkt trauma eller någon form av störning som satt sig i hjärnan. Med andra ord är det två teorier som precis lika gärna kunde inträffat i Sverige. Och nej, i mina ögon är hon inte särskilt populär nu när hon rakt ut menar att jag, som positiv adoptör, är medlem i en sekt. Tro mig Eva, och övriga med bristande kunskap: detta är INTE ett sektbeteende. Detta är människor som brinner för hundar, som är glada och nöjda med sina fantastiska fyrbentingar. Personligen adopterade jag en extremt skygg hund. För visst, hundar som får utstå daglig misshandel blir skygga. Det händer i Sverige och det händer i Rumänien, och där hade det uppenbarligen hänt min hund dagligen. Han var dock klart och tydligt listad som en "specialhund", alltså en hund med särskilda behov. Med andra ord visste jag om att det här inte var en "vanlig valp" som inte skulle behöva någon särskild behandling. Jag åkte ner och träffade honom innan jag bestämde mig, och nu har jag en hund som gör framsteg varje dag, och som nu är glad och trygg och helt fantastisk. Att det skulle innebära någon inbördes beundran för min del? Nej, det kan jag inte påstå. Vi stöttar och råder och hjälper varandra. Vi ger varandra cred när våra hundar gör framsteg, för så gör människor som faktiskt kan unna andra människor glädje och framgång. Att man väljer att kalla det sekt är en skrämmande utveckling. Självklart har jag del i min hunds framsteg, men det gör inte att jag tror att inte någon annan hade klarat det precis lika bra. Hade jag lyssnat på människor som Maria och Eva hade jag gått miste om min bästa vän. Jag hade inte fått mötas av ett stort leende (Ja, min hund ler) och en propellersvans varje gång jag kommer innanför dörren. Han är det bästa som hänt mig. På detta hade jag gått miste om att lära känna en hel hög fantastiska människor och hundar. Och då vill jag också poängtera att jag och min hund nu har hundkompisar som är adopterade från andra organisationer i Rumänien, från Spanien, från Portugal och från Irland. Alla dessa hundar är fantastiska djur och de två från Irland som jag känner bäst är hundar som jag utan tvekan hade låtit mina barn, om jag haft några, lära sig hantera hundar med. De är kolugna och otroligt mentalt stabila.
Glöm inte: hundar är djur som lever i nuet, och de absolut flesta hundar går att återanpassa till ett normalt liv om de hamnar hos rätt ägare.
Och slutligen: det är lätt att klicka hem en gullig hund på nätet? Tja, är det någon som sett alla annonser på blocket.se? Skulle det på något sätt vara svårare? Jag tror ju bestämt att du riskerar att få en mer stabil hund om du "klickar hem den på nätet" via exempelvis Dinas Ark, än om du väljer en söt amstaff på sex månader vars ägare plötsligt har "blivit allergiska", "fått ändrade familjesituationer" eller liknande. De annonserna finns i mängder på just nämnda blocket.se och skvallrar helt klart om människor som tagit sig vatten över huvudet med en "cool" hund som sedan faktiskt behöver mycket omsorg och uppfostran. Så ett sådant uttalande känns bara löjligt att ta upp. I en utopi skulle man kunna ta del av allt en blivande hundägare sysslat med tidigare, och personligen tycker jag man skulle införa körkort på hund. MEN, det gäller både svenska och utländska hundar. Det är för lätt att köpa hund i dag eftersom det inte finns andra alternativ eller hårdare regler. Någonstans måste vi dock inse att vi är vuxna människor som är villiga att ta ansvar för våra handlingar. Eller ska vi börja tro att folk sitter och impulsklickar hem en hund för den är söt? Av adoptionsorganisationer får man i alla fall kollas upp hur ens liv ser ut och hunden följs även upp efter hemkomst.
Vi som jobbar med organisationen har mött så mycket hat och hårda ord på våra sajter nu. Någonstans kan jag inte förstå hur människor finner energi till det. Det är som att jag skulle gå in på Sverigedemokraternas och skriva om hur horribla jag tycker de är. Skulle det göra någon skillnad? Antagligen inte ett skit. Istället kanske man kan göra något konstruktivt med all sin ilska. För någonstans kommer den ifrån, men jag tror inte den hamnar där den hör hemma. Jag skakar åter på huvudet åt all denna förödande okunskap och vår bristande vilja att ta ansvar.
Sedan kan du läsa vidare här.
Ja, vad ska man säga efter att man sett del ett i "granskningen"? Det är helt enkelt skrämmande att se seriösa journalister ha en längtan att sätta dit en särskild förening och att totalt missa uppgiften att vara objektiva. Dock återstår det ju att se i morgondagens fortsättning huruvida sanningen faktiskt är den som sätts främst. Finns det kanske en möjlighet att granska just de adoptörer som nu valt att uttala sig? För hos mig väcker hela inslaget väldigt mycket känslor och frågor.
Först av allt vill jag säga att alla gör misstag, det finns tyvärr inte någon felfri organisation, varken i Sverige, eller utomlands. När de personer som i det här inslaget var med i organisationen fanns det en hel del "barnsjukdomar", som det gör på nya ställen. Det som snarare ska ifrågasättas är ju om man gör något åt det här eller inte. De har inte sett de förbättringar som skett i organisationen. Maria avlivade såvitt jag vet sin hund på grund av en tumör. Sådana kan även uppkomma på svenska hundar. De kan även leda till stora beteendeförändringar och det dröjer ju tills tumören nått en viss storlek innan man kan upptäcka den. Tumörer är inte smittsamma och drabbar hundar i hela världen. Maria väljer ju dock själv att poängtera att hunden var aggressiv och berättar hur hon åkt och hämtat sin hund. I mina ögon biter hon sig i foten här. Om hon nu är väldigt hundvan borde hon väl märkt hundens svåra problem när hon var nere i Rumänien. Hon väljer alltså själv att trots sin kunskap och vetskap adoptera honom, och där anser i alla fall jag att vi måste kunna ta ansvar som vuxna människor. Fyra hundar inom loppet av ett år när hon ändå varit nere och sett de förhållanden som hon själv ställer sig negativ om tycker jag snarare skvallrar om att någon intern och personlig konflikt kom emellan snarare än att den handlar om hundarna och organisationen. Behövde hon annars först en hemsk resa och sedan fyra hundar innan hon kom på att hon avråder folk att adoptera? De tre andra hundarna då? Hade hon valt att de också skulle stannat kvar, eller duger de? Då är ju ändå majoriteten av hennes adoptioner lyckade.
För att sedan gå vidare till Eva. Hon får en hund med anpassningsproblem och berättar hur hennes hund nu är omkring året gammal. En hund med sådana problem vid sådan ålder lider uppenbarligen av ett starkt trauma eller någon form av störning som satt sig i hjärnan. Med andra ord är det två teorier som precis lika gärna kunde inträffat i Sverige. Och nej, i mina ögon är hon inte särskilt populär nu när hon rakt ut menar att jag, som positiv adoptör, är medlem i en sekt. Tro mig Eva, och övriga med bristande kunskap: detta är INTE ett sektbeteende. Detta är människor som brinner för hundar, som är glada och nöjda med sina fantastiska fyrbentingar. Personligen adopterade jag en extremt skygg hund. För visst, hundar som får utstå daglig misshandel blir skygga. Det händer i Sverige och det händer i Rumänien, och där hade det uppenbarligen hänt min hund dagligen. Han var dock klart och tydligt listad som en "specialhund", alltså en hund med särskilda behov. Med andra ord visste jag om att det här inte var en "vanlig valp" som inte skulle behöva någon särskild behandling. Jag åkte ner och träffade honom innan jag bestämde mig, och nu har jag en hund som gör framsteg varje dag, och som nu är glad och trygg och helt fantastisk. Att det skulle innebära någon inbördes beundran för min del? Nej, det kan jag inte påstå. Vi stöttar och råder och hjälper varandra. Vi ger varandra cred när våra hundar gör framsteg, för så gör människor som faktiskt kan unna andra människor glädje och framgång. Att man väljer att kalla det sekt är en skrämmande utveckling. Självklart har jag del i min hunds framsteg, men det gör inte att jag tror att inte någon annan hade klarat det precis lika bra. Hade jag lyssnat på människor som Maria och Eva hade jag gått miste om min bästa vän. Jag hade inte fått mötas av ett stort leende (Ja, min hund ler) och en propellersvans varje gång jag kommer innanför dörren. Han är det bästa som hänt mig. På detta hade jag gått miste om att lära känna en hel hög fantastiska människor och hundar. Och då vill jag också poängtera att jag och min hund nu har hundkompisar som är adopterade från andra organisationer i Rumänien, från Spanien, från Portugal och från Irland. Alla dessa hundar är fantastiska djur och de två från Irland som jag känner bäst är hundar som jag utan tvekan hade låtit mina barn, om jag haft några, lära sig hantera hundar med. De är kolugna och otroligt mentalt stabila.
Glöm inte: hundar är djur som lever i nuet, och de absolut flesta hundar går att återanpassa till ett normalt liv om de hamnar hos rätt ägare.
Och slutligen: det är lätt att klicka hem en gullig hund på nätet? Tja, är det någon som sett alla annonser på blocket.se? Skulle det på något sätt vara svårare? Jag tror ju bestämt att du riskerar att få en mer stabil hund om du "klickar hem den på nätet" via exempelvis Dinas Ark, än om du väljer en söt amstaff på sex månader vars ägare plötsligt har "blivit allergiska", "fått ändrade familjesituationer" eller liknande. De annonserna finns i mängder på just nämnda blocket.se och skvallrar helt klart om människor som tagit sig vatten över huvudet med en "cool" hund som sedan faktiskt behöver mycket omsorg och uppfostran. Så ett sådant uttalande känns bara löjligt att ta upp. I en utopi skulle man kunna ta del av allt en blivande hundägare sysslat med tidigare, och personligen tycker jag man skulle införa körkort på hund. MEN, det gäller både svenska och utländska hundar. Det är för lätt att köpa hund i dag eftersom det inte finns andra alternativ eller hårdare regler. Någonstans måste vi dock inse att vi är vuxna människor som är villiga att ta ansvar för våra handlingar. Eller ska vi börja tro att folk sitter och impulsklickar hem en hund för den är söt? Av adoptionsorganisationer får man i alla fall kollas upp hur ens liv ser ut och hunden följs även upp efter hemkomst.
Vi som jobbar med organisationen har mött så mycket hat och hårda ord på våra sajter nu. Någonstans kan jag inte förstå hur människor finner energi till det. Det är som att jag skulle gå in på Sverigedemokraternas och skriva om hur horribla jag tycker de är. Skulle det göra någon skillnad? Antagligen inte ett skit. Istället kanske man kan göra något konstruktivt med all sin ilska. För någonstans kommer den ifrån, men jag tror inte den hamnar där den hör hemma. Jag skakar åter på huvudet åt all denna förödande okunskap och vår bristande vilja att ta ansvar.
posted by Ica at 8:51 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home