Lugn och ro?

Döm inte hunden efter håren? Sådan matte sådan hund? Tja, på 50% av detta tillfälliga hushållet stämmer det rätt bra. Caros och Ida är som ler och långhalm, för att uttrycka det klyschigt. Men Caros har anlagt Idas norrlänska smärttålighet, och de trivs ypperligt i naturen. Eh.. där kanske likheterna tog slut. Ida är lugn, Caros har någon form av damp. Caros är smidig, Ida är... ja, Ida har överrörliga leder helt enkelt. Smiley och jag då? Tja, vi har inte världens snyggaste garv, vi snarkar till och från, och ja, vi kan ibland vara små på jorden men stora i orden...

Idag hade vi i alla fall beslutat att gå bakom huset där det är bara skog, långt till hus och framför allt vägar och testa att släppa Smiley ihop med Caros. Både igår och idag har jag tränat lite inkallning med smilet mitt och det har funkat fint, plus att Caros skulle ju vara med och valla in Smiley om nåt hände. Så, sagt och gjort släppte vi dem båda. Smileys öron ställde sig upp och han travade bort över buskarna med svans och huvud högt. De där nystående öronen måste då täppt till hela hörselgången för inte minsta reaktion framträdde vid ropande, visslande, hojtande och så vidare. Smiley var snart utom synhåll och Caros for efter. Så även jag och Ida såklart, men med våra två ben i rätt svårframkomlig terräng hamnade vi rätt bra på efterkälken. Milt uttryckt. Vi flåsade, halkade, fick pinnar i ansiktet, ropade, stannade, lyssnade, men allt var resultatlöst. Inga hundar. Av någon anledning agerar jag oftast totalt kolugn men inom mig bankade hjärtat som en stånghammare i rädsla. Dock dök Caros upp framför mig efter ett tag och försvann igen. Jag fattade det som att jag skulle följa efter honom. Om inte annat var det den enda hund som jag visste vilket håll den befann sig så det var ju smartare att följa honom. Plötsligt är vi framme vid en totalt översvämmad hästhage. På andra sidan hagen fanns en trädgård och där inne fanns en brun hund... och Smiley. Caros insåg att jag sett Smiley och vände direkt för att sticka till Ida. Själv klafsade jag mot Smileys riktning samtidigt som jag ropade och lockade. Inte för att det hjälpte. Skorna fastnade ibland nere i nån vattenpöl och det var en väldigt blöt Ica som tillslut fick tag på sin hund. Snart kom även Ida och Caros till undsättning och vi kopplade hundarna i varsin ände av kopplet. Smiley hade ju kommit till baksidan av huset utan koppel och med halsband, vilket jag tack och lov sen dag ett har sagt alltid ska vara på under dagtid för där sitter dessutom brickan med hans namn och mitt telefonnummer. Dock så kan han inte kopplas i halsband. Han hatar det. Men nu fick det gå och ja, han hängde väl med, om än lite motvilligt. Så, tillbaka genom sjön/hagen, och sen under stängslet, där Ida plötsligt skriker rakt ut: ström rakt in i ryggen var visst inte så skönt. Hela jobbiga turen tillbaka sen. Vi flåsade och svettades och halkade. Den ena mer än den andra. Plötsligt såg jag Ida försvinna framför mig, rakt ner i backen, Smiley tvärstannade och drog sig ur halsbandet. Jag tvärstannar med och kollar på Ida, på Smiley, på Ida, på Smiley.
- Ska jag ta dig eller hunden? DIG ELLER HUNDEN?
- HUNDEN!

Så, sagt och gjort, jag springer(!) efter Smiley i den helvetiska terrängen medan jag inte vet om Ida ligger med brutna ben i skogen(men, där kom ju de överrörliga lederna in ja...). Snart är jag framme hemma och på gårdsplanen står Smiley! Som dock när han ser mig tycker det är skitkul allting, viftar på svansen och drar iväg åt grannens, tjurarna och vägens håll. Jag rusar efter. Hunduschlingen är åter borta. Springer till tjurarna, ingen hund. Drar hem igen. Hör hundarna som bor några hundra meter bort skälla och springer därmed upp, hämtar Smileys sele (och koppel) och rusar vidare mot hundskallen. Jodå, där var den lilla odågan. Jätteglad åt att se mig var han visst också. Så, in i selen, på med koppel och springer tillbaka, ropandes på Ida. Springer runt huset. Inget svar. In i stugan, hittar mobilen, får tag på Ida som gått tillbaka till hästhagen men kan gå så de vänder tillbaka. Då får hela min kropp mjölksyra och Ica sjunker ihop på trappen med en mycket skuldmedveten hund vid sin sida. Ida kommer stapplande tillbaka och lägger sig på marken. Vi är dyngsura, svettiga, skitiga och you name it. Så, hurtlig som jag är slet jag upp Ida för att vi inte skulle dra på oss pissesjuka eller annat, plus att vovvarna behövde en dusch. In med Caros först för att visa Smiley hur det går till.
- Öh, Ida, Caros lämnar blodspår.
Så, ut ur duschen igen, och medan Ida håller i baktassen så kollar jag: rejält skärsår rakt in i trampdynan. Har han sagt ett ljud hunden? Nope. Verkar han ha ont? Nope. Är det djupt? Jepp. Ida som kan sina grejer såg genast att det måste sys. Så, det var bara att börja ringa runt efter skjuts. Ingen kunde. Tillslut fick vi tag på Idas granne som gick med på att låna ut sin skåpbil. Eftersom Ida inte har körkort fick jag köra, och eftersom Smiley vet hur man trashar en lägenhet fick han inte vara ensam hemma. Så vi alla packade in oss och for till veterinären. Totalt slut. Smiley, som fick bantningsorder för en vecka sen hade dock tappat ett kilo. Finfint. Caros fick sövas och tassen sys ihop. På vägen ut kommer en tant i lila velourdress och tittar på Smiley.
- Åh, en bordercollie!
Min Smiley? En bordercollie. Tja, jo, nån bit av honom kanske, men icke. Min Smiley är en tvättäkta rumänsk rondellhund.

Nu ligger dock Smiley intill Caros och vaktar honom då han är lite groggy. Synd bara att det skulle krävas en sån här jäkla soppa för att de små skulle bonda ordentligt. Och ja, vi fick ju order om att Caros nu inte ska gå långpromenader och inte får bli blöt om bandaget. Frågan är ju dock om jag nu vågar lämna det här stället eftersom när vi var ute på en kort kissrunda med vovvarna drattade ju Ida ner i ett dike igen.