Fortsättningen om Brunnsparkenattacken

Tack för alla kommentarer jag fick på mitt inlägg om "attacken" i Brunnsparken. Många av dem skedde inte på bloggen utan på Facebook. Med mitt inlägg och med mitt försvar av hunden har jag blivit kallad dåre, att jag är ute och cyklar, att jag är dum i huvudet och så vidare. När det kom till just den här biten kunde jag faktiskt inte bry mig mindre om sådana här kommentarer, för jag visste vad jag sett på videon. Jag hade, precis som jag skrev, inte en aning om vad som hänt innan. Det har jag fortfarande inte. Det enda jag kunde säga var att den hunden var inte aggressiv. Den lekte. Tack och lov mentaltestades hunden och nu har svaret ÄNTLIGEN kommit (ja, jag har kollat flera gånger om dagen). Hunden är frisk, om än något ouppfostrad. En del av mig, antagligen den delen som blev kallad just dum i huvudet och dåre, vill skrika högt att VAD VAR DET JAG SA?! Och då särskilt till de personer som kallade mig just det. Men nu skrev jag det istället. Precis som i mitt förra inlägg menar jag nu inte att händelsen är okej, eller att det var pojkens fel eller någon annans. Det var en serie olyckliga omständigheter. Vad som skrämmer mig mest är alla som ville avliva hunden, och för all del hundägare och hundförare också. Tänk om allt det som känns i affekt skulle få råda. Kan människor nu förstå lite att de inte ska döma på en gång, att vi kanske ska tänka en gång extra innan vi skriker ut dödsdomar? Är det möjligt? För jag blir på allvar rädd på riktigt. Det finns många okunniga människor som går på hundar trots att ägarna håller sig på sin kant och på avstånd från folksamlingar, som säger ifrån och som har en hund som varnar. Tänk om något händer där och någon annan är snabb med sin mobilkamera. Ska hunden avlivas omedelbart då? För till saken hör också att hundar är djur, inte robotar. Vi kan aldrig vara helt säkra på hur ett djur ska reagera. Lika lite som vi kan vara säkra på människors reaktioner. Skulle ovan situation inträffa kan det vara min hund, din hund, morsans hund, grannens hund eller den farliga kamphunden som du sett hängandes i kopplet med en nittonårig kille i släptåg (ja, det finns spår av ironi likväl som bister sanning i vissa av mina uttalanden.). Vill vi att det ska bli daglig fakta?

Jag kan i ärlighetens namn säga att jag är så in i helvetes glad att den här hunden inte avlivades, för det är inget fel i huvudet på den. Alla som kan något om hundar kan utläsa det här. Med det inte sagt att det inte finns hundmänniskor som inte skrikit att denna hund skulle avlivas, det fanns många av den sorten också. Men jag hoppas innerligt att det här kan få människor att tänka efter lite, att sluta döma, att sluta gömma sig bakom skärmar och förmedla hatiska ord de aldrig skulle kunna stå för öga mot öga. Tänk efter före, se helheten.

Personligen tycker jag att det finns betydligt fler människor som borde få den där sprutan för "att somna in" än hundar, men det är inte pk att känna så, och det tillhör inte heller denna debatten. Hoppas att den unga hanhunden nu får leka av sig lite energi på säkra platser, får gå lydnadskurs och får en auktoritär ägare som blir hans trygga punkt. Och hoppas att den lilla killen fick träffa den där polishunden som ska visa hundtraumatiserade människor att de inte är farliga, och att killen efter det kan må lite bättre och kanske inte vara vettskrämd för hundar i resten av sitt liv.

Artikeln om hundens mentaltest kan ni läsa i dagens GP här.

Hjälp oss

Jag och min underbara hund Smiley försöker vinna en "lika som bär-tävling". Då kan man vinna en fotosession och foder för ett år. Om vi vinner kommer vi självklart donera fodret ner till mina älskade gatuhundar i Rumänien. Men vi behöver ju hjälp att vinna, så vi ber därför dig som läsare att komma in på sidan och rösta på oss. I skrivandets stund ligger vi i toppen, men de andra knappar in på oss, så varje röst är värdefull. Så rösta HÄR så gör du en mycket god gärning.

Angående "attacken" i Brunnsparken

Jag har precis kommit innanför dörren. Fortfarande klädd i uniform, med en mage som pratar högt om att den vill ha sällskap av nåt där nere och en hjärna som nu skulle kunna gå på maskerad som en burk honung. Men ibland bara måste jag skriva ändå, trots allt sånt. När det kommer upp saker som får det att brinna inom mig. Som nu: brunnsparken, barn, "hundattack" och många många åsikter. Som vanligt har någon filmat. Som vanligt finns det många åsikter, personer som vet bäst och förståsigpåare utan någon som helst ödmjukhet. Och som vanligt blir det personangrepp, en rasfråga(Ja, både gällande hund och människa!!?) och hårda ord. Så, nu bänkar jag mig för att skriva. En energidryck vid min sida hoppas jag blir till hjälp mot den där honungsburken så att inlägget kan bli begripligt. Igår blev en liten sexårig pojke "attackerad" av en rottweiler mitt i brunnsparken. Jag skriver attackerad inom citationstecken inte för att på något sätt förringa pojkens upplevelse av det här som en attack, utan just av anledningen att jag faktiskt är av åsikten att det inte är just en attack.

Jag vet inte bäst. Jag har inte alla fakta i det här fallet. Jag har ingen aning om vad som hände innan det här. MEN, jag har åsikter, jag har teorier, och efter alla år med hund, allt pluggande inom hundpsykologi, allt umgänge med olika hundar, det brinnande intresset jag har och framför allt mitt arbete med de rumänska gatuhundarna gör att jag faktiskt är rätt okej på att läsa av en hunds kroppsspråk och signaler.

Om ni vill få en inblick först rekommenderar jag er att kolla på filmen. Det är samma information som alla utom de som var på plats och bevittnade händelsen har. Det har även framkommit att hundföraren i det här fallet inte var ägaren, men att både han med hunden och ägaren är identifierade. Så. Alla på det klara? Här är filmen:

Det vi ser på filmen är inte en aggressiv hund. Han går inte till attack. Han är inte ute efter att skada. Jag skulle nästan kunna sätta min högra hand på att hunden leker. (Usch, vad hemsk jag är. Jag utgår från att hunden är en han, men men, nu kallar jag den en han, utan fakta om huruvida det är en hane eller tik.). Hunden hugger inte, han håller fast. Han går på kläderna, inte på strupe eller ansikte vilket en hund som vill skada gör. Han försöker inte få nya grepp när han väl blivit bortsliten. Titta sen när hunden går därifrån: viftande och höjd svans, inte ett ljud, munnen öppen (inte ett tecken man visar när man är arg och vill attackera. Det är ett svaghetstecken i hundvärlden). Svansen går också under hela attacken. När det springer massa människor dit blir det ju jättekul att busa. En så ljus röst som pojken har uppmanar också ofta till lek. Observera att när hunden får det där kraftiga slaget över nosen släpper den direkt. Verkar det vara någon som vill skada eller döda? Om man stannar upp och tänker på det.

Jag lider så med den lilla pojken dock. Han är skräckslagen och kommer antagligen nu vara rädd för hundar en lång lång tid framåt. Förhoppningsvis har han kloka vuxna i sin närhet som pratar med honom och som exponerar honom för "snälla" och lugna hundar som kan visa att hundar i sig inte är farliga.

Det som främst kommit upp är självklart genast den här kamphundgrejen. Det är en rottis, och rottisar är ju lika med farliga. Självklart kan stora hundar orsaka mer skada än små hundar, och självklart kan de verka mer skrämmande för en människa som inte är van vid hundar. Jag skulle tippa på att detta är ett ungdjur, mycket lek, och mycket vilja att kampa inom lekstadie. Skulle vi se en liten chiuaua bita och dra i någons byxor, skulle det då bli samma ramaskri? Skulle vi då uppmana och KRÄVA att hunden avlivas? Eller skulle vi se det för vad det var: en lek? En rottis har lika mycket leklust som en golden och en golden har lika mycket leklust som en amstaff och en amstaff har lika mycket leklust som en chowchow. De är också barn nån gång i livet.

Det som sedan gör mig ledsen i alla det här är just kraven att hunden ska avlivas. Låta den somna in, för den mår inte bra om den beter sig så här. Hur vet vi det? Ska hunden inte få en chans? Det kanske inte finns något ont alls i den här hunden, och vi ska genast döma ut den efter en händelse som vi 1. inte vet bakgrunden till. 2. uppenbarligen inte förstår innebörden av och 3. helt lägger över ansvaret och skulden på hunden. Jag menar inte att lägga över någon skuld på pojken. Han är ett barn och ett barn som inte vet hur man beter sig mot en hund kan inte hjälpa att sånt här händer. Det är föräldrars sak att lära barnen. Dessutom vet vi ju inte heller om det hände nåt innan, det kan bara vittnen intyga. Vi kan bara spekulera, och jag vill understryka att det är precis vad jag gör nu. Jag kan tänka mig att att det kanske lektes mellan pojken som blev attackerad och pojken i barnvagnen. Kanske fanns det en leksak med i bilden som såg väldigt lockande ut. Kanske hade killen som höll i kopplet busat med hunden och kommit för nära barnen. Kanske (om man ser till hundförarens kläder) hade killen och hunden varit ute och sprungit, vilket kan göra en unghund väldigt uppspelt då det kan kopplas till fart och lek. Det är tre av mina hypoteser. Kanske är de helt ute och cyklar, men vad jag vill säga är att det här med största sannolikhet är en mycket tragisk händelse byggt på olyckliga tillfälligheter utan någon ond intention bakom. Och det ger inte en grund för att avliva ett djur. Då har vi ju för bövelen större anledningar att avliva mobbare och våldtäktsmän, men det gör vi inte.

Jag tycker det är otroligt ansvarslöst av hundföraren att försvinna från platsen utan ett ord, och även fegt. Men det är min åsikt. Jag har inte hans karta eller verklighet. Han kanske själv var skitchockad. Han ville kanske få bort hunden fort som fan för att lugna barnet. Han kanske ville kontakta ägaren först. Vi kan inte säga varför människor eller djur agerar som de gör utan att kunna läsa deras tankar och känslor, men det verkar vara svårt för oss att acceptera. Visst, han kanske ville smita, men det vet inte vi. Det finns alltid två sidor av ett mynt, och ibland betydligt fler sidor än så.

Vad jag inte förstår eller vill acceptera är att människor är så jävla snabba att döma. Var finns ödmjukheten till att faktiskt ta in det som andra anser. Vad är det som gör att just din åsikt är den rätta? Och framför allt: är det vad vi lär våra barn- att om något händer, olycka eller inte så avlivar vi. Vi sopar bort bekymret istället för att gå till botten med det.

Främst vill jag nå ut till människor som skriker "Munkorgskrav!", "Hunden bör skjutas!", "Ägaren bör skjutas!" (Det var ju inte ens ägaren som var ute med hunden. Ska vi gå hem och skjuta honom ändå?), "Hunden är hjärnskadad!", "Hunden mår fruktansvärt dåligt om den gör något sådant!". Exakt HUR vet vi/ni det?

Nu har jag tänkt färdigt och därmed ska jag studsa i skönare kläder, bre en macka eller två, ge mig själv ett glas cola zero och kanske bjuda hjärnan på en powernap innan pluggböckerna ska öppnas.

Lugn och ro?

Döm inte hunden efter håren? Sådan matte sådan hund? Tja, på 50% av detta tillfälliga hushållet stämmer det rätt bra. Caros och Ida är som ler och långhalm, för att uttrycka det klyschigt. Men Caros har anlagt Idas norrlänska smärttålighet, och de trivs ypperligt i naturen. Eh.. där kanske likheterna tog slut. Ida är lugn, Caros har någon form av damp. Caros är smidig, Ida är... ja, Ida har överrörliga leder helt enkelt. Smiley och jag då? Tja, vi har inte världens snyggaste garv, vi snarkar till och från, och ja, vi kan ibland vara små på jorden men stora i orden...

Idag hade vi i alla fall beslutat att gå bakom huset där det är bara skog, långt till hus och framför allt vägar och testa att släppa Smiley ihop med Caros. Både igår och idag har jag tränat lite inkallning med smilet mitt och det har funkat fint, plus att Caros skulle ju vara med och valla in Smiley om nåt hände. Så, sagt och gjort släppte vi dem båda. Smileys öron ställde sig upp och han travade bort över buskarna med svans och huvud högt. De där nystående öronen måste då täppt till hela hörselgången för inte minsta reaktion framträdde vid ropande, visslande, hojtande och så vidare. Smiley var snart utom synhåll och Caros for efter. Så även jag och Ida såklart, men med våra två ben i rätt svårframkomlig terräng hamnade vi rätt bra på efterkälken. Milt uttryckt. Vi flåsade, halkade, fick pinnar i ansiktet, ropade, stannade, lyssnade, men allt var resultatlöst. Inga hundar. Av någon anledning agerar jag oftast totalt kolugn men inom mig bankade hjärtat som en stånghammare i rädsla. Dock dök Caros upp framför mig efter ett tag och försvann igen. Jag fattade det som att jag skulle följa efter honom. Om inte annat var det den enda hund som jag visste vilket håll den befann sig så det var ju smartare att följa honom. Plötsligt är vi framme vid en totalt översvämmad hästhage. På andra sidan hagen fanns en trädgård och där inne fanns en brun hund... och Smiley. Caros insåg att jag sett Smiley och vände direkt för att sticka till Ida. Själv klafsade jag mot Smileys riktning samtidigt som jag ropade och lockade. Inte för att det hjälpte. Skorna fastnade ibland nere i nån vattenpöl och det var en väldigt blöt Ica som tillslut fick tag på sin hund. Snart kom även Ida och Caros till undsättning och vi kopplade hundarna i varsin ände av kopplet. Smiley hade ju kommit till baksidan av huset utan koppel och med halsband, vilket jag tack och lov sen dag ett har sagt alltid ska vara på under dagtid för där sitter dessutom brickan med hans namn och mitt telefonnummer. Dock så kan han inte kopplas i halsband. Han hatar det. Men nu fick det gå och ja, han hängde väl med, om än lite motvilligt. Så, tillbaka genom sjön/hagen, och sen under stängslet, där Ida plötsligt skriker rakt ut: ström rakt in i ryggen var visst inte så skönt. Hela jobbiga turen tillbaka sen. Vi flåsade och svettades och halkade. Den ena mer än den andra. Plötsligt såg jag Ida försvinna framför mig, rakt ner i backen, Smiley tvärstannade och drog sig ur halsbandet. Jag tvärstannar med och kollar på Ida, på Smiley, på Ida, på Smiley.
- Ska jag ta dig eller hunden? DIG ELLER HUNDEN?
- HUNDEN!

Så, sagt och gjort, jag springer(!) efter Smiley i den helvetiska terrängen medan jag inte vet om Ida ligger med brutna ben i skogen(men, där kom ju de överrörliga lederna in ja...). Snart är jag framme hemma och på gårdsplanen står Smiley! Som dock när han ser mig tycker det är skitkul allting, viftar på svansen och drar iväg åt grannens, tjurarna och vägens håll. Jag rusar efter. Hunduschlingen är åter borta. Springer till tjurarna, ingen hund. Drar hem igen. Hör hundarna som bor några hundra meter bort skälla och springer därmed upp, hämtar Smileys sele (och koppel) och rusar vidare mot hundskallen. Jodå, där var den lilla odågan. Jätteglad åt att se mig var han visst också. Så, in i selen, på med koppel och springer tillbaka, ropandes på Ida. Springer runt huset. Inget svar. In i stugan, hittar mobilen, får tag på Ida som gått tillbaka till hästhagen men kan gå så de vänder tillbaka. Då får hela min kropp mjölksyra och Ica sjunker ihop på trappen med en mycket skuldmedveten hund vid sin sida. Ida kommer stapplande tillbaka och lägger sig på marken. Vi är dyngsura, svettiga, skitiga och you name it. Så, hurtlig som jag är slet jag upp Ida för att vi inte skulle dra på oss pissesjuka eller annat, plus att vovvarna behövde en dusch. In med Caros först för att visa Smiley hur det går till.
- Öh, Ida, Caros lämnar blodspår.
Så, ut ur duschen igen, och medan Ida håller i baktassen så kollar jag: rejält skärsår rakt in i trampdynan. Har han sagt ett ljud hunden? Nope. Verkar han ha ont? Nope. Är det djupt? Jepp. Ida som kan sina grejer såg genast att det måste sys. Så, det var bara att börja ringa runt efter skjuts. Ingen kunde. Tillslut fick vi tag på Idas granne som gick med på att låna ut sin skåpbil. Eftersom Ida inte har körkort fick jag köra, och eftersom Smiley vet hur man trashar en lägenhet fick han inte vara ensam hemma. Så vi alla packade in oss och for till veterinären. Totalt slut. Smiley, som fick bantningsorder för en vecka sen hade dock tappat ett kilo. Finfint. Caros fick sövas och tassen sys ihop. På vägen ut kommer en tant i lila velourdress och tittar på Smiley.
- Åh, en bordercollie!
Min Smiley? En bordercollie. Tja, jo, nån bit av honom kanske, men icke. Min Smiley är en tvättäkta rumänsk rondellhund.

Nu ligger dock Smiley intill Caros och vaktar honom då han är lite groggy. Synd bara att det skulle krävas en sån här jäkla soppa för att de små skulle bonda ordentligt. Och ja, vi fick ju order om att Caros nu inte ska gå långpromenader och inte får bli blöt om bandaget. Frågan är ju dock om jag nu vågar lämna det här stället eftersom när vi var ute på en kort kissrunda med vovvarna drattade ju Ida ner i ett dike igen.