Kärleken till ett djur

Jag kan inte förstå att min blogg ekar som den gör. Det är inte riktigt okej ändå. För visst blev det en resa till ner till Rumänien och de underbara hundarna där. Denna gången hade brunnarna sinat, marken spruckit och ja, ni fattar grejen: det var torrt, varmt och klibbigt. Vi hade inget rinnande vatten och kånkade 20-liters dunkar till hundarna som kom från grannar eller andra som skrapat ihop rester hos sig. En hel del lera i botten med andra ord. Själv duschade jag första gången på lördagen när jag åkte, och nästa gång på torsdagen. Däremellan gällde det våtservetter. Det bekom mig inte det minsta. Dock var det inte bara vattenbristen som var tuff. Den första dagen jag var där dog lilla Elena, den vita lilla valp som ihop med brorsan Paris spenderat mycket tid i min säng och delat frukost med mig och Skinny. Det var vovven på min profilbild på Facebook. Någonstans får man dock inte låta det här komma emellan. Det fanns liksom 50 hundar till som behövde en, som behövde vatten, promenader, gos och mat. Dessutom fanns det även sjuka valpar hemma hos Dora, hon som äger pensionatet där våra hundar är inhyrda. Så där satt jag de första kvällarna, på ett kallt betonggolv med en svag valp i knät och en droppåse hängandes på en spik ovanför mitt huvud. Två valpar under två kvällar. De orkade vifta lite svagt på svansen när man pratade med dem, men det var allt. Två dagar senare var de döda.

                                    

Lilla fina Elena.

Dag tre kom en ur min lilla brudmaffia: de sex småvalpar som kom som åttaveckors när jag var där förra gången, och mådde inte bra. Hon åt inte, och skakade och satt bara still i mitt knä. Det var hjärtskärande. Dock skulle vi vidare till det kommunala hägnet den dagen, så hon fick följa med till veterinären, som opererade henne, men hittade inget. Under tiden var vi på det kommunala hägnet. Hundar som får mat kanske tre gånger i VECKAN, och då av en arg man som slänger upp deras dörrar med en smäll och slänger in fodret. Det var horribelt! Stora hundar som satt i hörn och skakade av skräck. Mitt hjärta ömmar för en hel del, men inget så som detta. Hundar helt beroende av människorna och dess hjärtlöshet. De som fortfarande var glada och studsiga kunde ju ha tur att få adoptörer, men alla de andra då? Jag gråter inte, men där grät jag. Tack och lov fick vi hem lilltjejen Patti samma dag och hon behövdes hållas skild från de andra så hon fick sova i min säng den natten. När bilderna av de rädda hundarna kom upp på näthinnan kunde jag återta mig till nuet och känna andetagen från den lilla underbara valp som låg och snusade tvärs över min hals med ena tassen i min hand. Det gjorde hon samtliga nätter från och med då.

                                  

                                                

Lilla godingen Patti, i min säng.

Sen var ju självklart mycket av resan underbar. I princip resten av den: det var varmt, soligt och massa massa kärleksfulla hundar. Min sista kväll satt jag med en av mina favvosar Affe i knät i min filt ute med andra volontären Jenny och de chaufförer som dykt upp för att ta med 30 hundar hem till Sverige. Affe hade det så gött under filten, jag satt med folk som brann för samma saker som jag, drack öl och tittade på stjärnorna. I det ögonblicket undrade jag varför i hela friden jag ens bokat en biljett hem. Det undrar jag faktiskt fortfarande. En stor anledning kan vara att i lasten med de där 30 hundarna fanns Smiley.

Smilet och jag träffades redan förra gången jag var nere. Jag hade blivit informerad om honom redan innan jag åkte. Att han var en specialadioption och dessutom inte låg ute för adoption ännu, eftersom han inte var redo. Första gången jag skulle ta ut honom fick jag ta en annan vovve. Smiley gömde sig envist bakom hundkojorna när jag höll ett halsband eller koppel. När jag väl fick fatt i honom fick jag bära ut honom eftersom han vara la sig platt på rygg och gav upp. Efter några dagar började han komma fram när jag kom in i hägnet, fast det innebar att få skäll från de andra hundarna. Han viftade på svansen och var glad när jag tog ut honom även om han fortfarande la sig ner i ren rädsla om man tog i kopplet på ett sätt som visade att man ville gå på ett visst håll. Sedan kom dagen då han lämnade sin matskål full med mat för att komma och hälsa på mig. Om man lämnar sin matskål i ett hägn med fem andra hundar då är maten borta inom 10 sekunder, vilket Smiley också vet. Ändå kom han fram. Jag var redan fast, men då fanns det liksom inga tvivel kvar: han skulle hem till mig, på ett eller annat sätt. Så, jag ordnade med Ida, som bor ute i skogen utanför Kungälv med sin vovve Caros, om jag och Smiley kunde få bo där i början (man drar inte in en rädd och kanske inte rumsren hund i en tvåa på fjärde våningen i stan. Alla ljud där skulle få honom att darra av skräck.), och om han sen hittade tryggheten i Caros skulle han få stanna där. Jag adopterade Smiley. Sen tog det ju bara tre veckor till innan jag inte stod ut och drog tillbaka till Rumänien och nu denna gång har han fått sin egen sele istället för halsband, och vilken skillnad! Vi har vart ute och gått långa rundor, han har sprungit som en tok bredvid mig.

Så, nu sitter jag ute i en liten stuga i skogen, iförd raggsockar, dricker öl ur burken och  lyssnar på samisk musik. Så gör man när man delar stuga med en norrlänning. Jag körde idag Smiley till sitt första veterinärbesök i Sverige i en bil vars förardörr saknade insida... alltså: inget handtag, vev till rutan eller nåt. Bara plåt. Så när jag sen skulle köra och parkera här i skogen och inte hade passagerare körde jag med dörren öppen och höll i den i svängarna. Funkade ypperligt. Smiley snarkar som en 120 kilos trädfällare, Caros ligger gärna på en och Ida, ja, Ida är som hon är. Vi har dock plockar runt 15 liter svamp så vi klarar oss här till skogs. Dock har toapappret vart slut i två dagar, men då funkade servetter och nu idag när vi hade bil blev det storhandling.

 Smiley. Min underbara själsfrände

I november drar jag tillbaka till Rumänien igen. Men först är det bokmässa!