Dum och dumare

Som det tidigare behandlade ämnet i bloggen har det antagligen framgått redan att jag tycker det är helt omöjligt att leva utan djur. Främst då de där pälsbeklädda fyrfotingarna hundar och hästar. Så nu har jag på gamla dagar gått och skaffat mig en medryttarhäst. Det innebär att några dagar i veckan har jag en pålle långt ute på landet dit jag puttrar på min moppe som går i 70km/h i nedförsbackar och 20 i uppförsbackar. Det borde ta ut varandra ungefär på de lagliga 45km/h som gäller. Mycket logiskt. Nåväl, jag puttrar dit, mockar, fodrar, hämtar pålle, ryktar, rider, smörjer in sår på och så vidare och så vidare. I detta stall knallar det även fem hästar till som alla också vill ha sin beskärda del gos. Då stallet varit hårt drabbat av skabb vilket gör att min pålle i princip kliar ihjäl sig håller nu allt på att saneras och isoleras. Skabb kan överleva borta från hästarna i två månader. Sedan kolar de äntligen. Så nu får de små pållarna gå ute på bete dygnet runt, stallet är sanerat och stängt i två månader och det har byggts någon form av provisorisk box i garaget för rykt och påklädnad.

Den lilla(?) pålle jag tar hand om heter Caramel och är ett riktigt charmtroll. Hon älskar stå och mysa och ute i hagen kan hon stå med huvudet på min axel och blunda när man killar henne bakom öronen. Dock har denna godisbit mycket och många suspekta idéer för sig. Det provisoriska stallet är helt enkelt döläskigt. Så trots att man binder upp henne lyckas hon på nåt vänster vända sig så hon står med arslet upptryckt i väggen (där det passande nog sitter en darttavla vars kanter man kan klia sig på). Igår hade vi en mycket trevlig upplevelse. Ica möter häst i hage. Häst är lugn och fin och mysig. Tills vi lämnar övriga kompisar i hagen och går iväg. Plötsligt är det som att vi är på en helt ny plats med bara nya grejer och alla är ju skrämmande som The Ring när telefonen ringer. Med andra ord har jag en häst som springer runt runt mig med huvudet högt och näsborrar stora som lp-skivor med tillhörande surround i frustande. När jag efter mycket om och men fått in henne i garaget råkar hon trycka upp mig i väggen två gånger då hon ansåg att hon var tvungen att vända sig så hon såg om det kom nåt monster. Tillslut trycktes det så hårt att plankan som helt enkelt innebär stopp framåt går rakt av med ett brak. Häst blir ännu mer stissig och Ica fruktar att det kommer inträffa någon skada om jag inte avlägsnar henne. En stegrande häst som sitter fast är inte att rekommendera. Jahapp, ut igen och bind fast utanför stallet. Lika farligt där... nästan. Åtminstone när jag lämnar henne i 30 sekunder för att hämta sadel. Mitt i allt kommer postbilen och den är ju farligast av de farliga. Jag får göra fem stopptecken och vråla till herr brevbärare att han bör stanna bilen om han inte vill ha rejäla plåtskador, medan jag försöker ta den förvuxna studsbollen vid min sida samtidigt som jag försöker hålla mina tår undan de där fyra hovarna som är rätt tunga.

Efter mycket om och men kom vi faktiskt ut till slut och jag försökte köra ett dressyrpass och få fröken att få jobba lite med hjärnan och bli lite trött. Hell yeah. Starkare häst får man leta efter och tillslut fick hon köra några varv galopp för att avsluta med en skogspromenad där hon led av paranoia och hela tiden var övertygad om att någon var bakom henne.

Idag var det dags igen. Dock insåg fröken liiiiiite snabbare idag att Ica inte var personen som gav upp och släppte tillbaka henne ut i hagen. Idag var det stenhård dressyr som gällde. Vi slet som djur båda två och kämpade verkligen om titeln vem som skulle vinna fajten om störst envishet. Benen skakade och nånstans hoppade nog min hjärna ut genom öronen. Jag vann fajten, pållen började lyssna och slappna av och det hela borde vara nog där. Men det var där hjärnan hoppade. Mitt i manegen stod några hinder uppställda, och Caramel älskar att hoppa, men hennes ägare är inte lika förtjust. Själv har jag väl inte hoppat på minst tio år. Men, Caramel hade varit duktig, hon hade vikt sig för min vilja, och jag tyckte helt enkelt hon skulle ha lite cred för det. Så vi tog ett hinder. Massa skoj! Vi tar det igen. Jodå, fint hopp med lite bocksprång efter. Och där tappade jag väl lite av stödet på handen, för vid galoppstegen efter kommer vi lite lite för nära staketet som inhägnar hela manegen. Icas fot smäller i, fastnar vid bjälken och foten vrids bakåt. Det hela går fort och foten lossnar ju direkt igen, men det är inte en underdrift om jag berättar att knät på det benet där fastnade fossingen satt inte var helt nöjd med situationen. Så det var bara att skritta av så svetten och hjärtklappningen fick lägga sig lite hos oss båda och sen försöka ta sig in. Tack och lov var ju då den lilla karamellen lika slut som jag och stod fint still medan jag sadlade av, ryktade, smörjde sår och gav henne en liten dusch. Allt gick kalas... om det inte vore för den där pulserande kroppsdelen halvvägs upp på benet.

Men det är väl bara att inse: om två dagar är jag 30 och kroppen likaså. Vi är inte lika elastiska som förr och således smulas vissa delar sönder istället för att fint vara kvar i ursprungsposition. Eller ja, smulas sönder var väl inte korrekt, mer... töjs ut. Om jag töjer ut andra knät, skulle det då innebära att jag kunde bli någon centimeter längre?

Hon kommer ju undan med att vara så jäkla söt. 

Plus att vi har väldigt fina skogsrundor.