Varierat jobb eller bara totalt vansinnigt?

Vi i min grupp på jobbet har kommit fram till den enkla slutsatsen att antingen går det bra att köra, eller går det åt helvete. Det går aldrig bara "sådär".

Till vilken kategori min måndag hörde överlåter jag åt er läsare att bedöma:

Från första början var tanken att jag skulle sitta reserv hela dagen vilket innebär att man sitter i personalrummet och pillar sig i naveln tills nåt händer på stan och man får rycka in. Mina sex gruppmedlemmar tycker det är soft att vara reserv. Det tycker inte jag, för av någon anledning far jag alltid som en skållad bäver under de dagarna och har inte tid att sitta still nånstans. Dock har jag inte gett upp hoppet utan älskar när det står reserv på mitt schema. Förvisso hade jag missat att det stod så på måndagen. Vid en ändhållplats under söndagen ringer expeditionen upp mig och frågar om jag kan börja lite tidigare istället för 12 dagen efter och när jag frågar hur dags vill de att jag börjar 08.56, vilket jag tycker är sådär skoj när man inte slutat förrän efter 23 dagen innan, men jag sa i alla fall okej, eftersom jag har svårt för att säga nej helt enkelt.

Så vid nio morgonen efter sitter jag och tuffar runt i min vagn och försöker intala mig att jag inte alls är trött. Allting går kalas och när jag kört hela rundan en gång har jag tio minuter över ute i Saltholmen och ställer mig i solen och blickar ut över havet och tänker att "nja, det här går lite för bra för att vara sant", vilket också självklart var fallet. Några hållplatserfter start står det två vagnar redan i kö för att plocka upp passagerare. Eftersom det enbart kör två linjer där är det ett väldigt dåligt tecken (den främsta vagnen bör då tillhöra min linje och bör således ligga 10-15 minuter före mig). Denna innebär att det är ett vagnsfel på främsta vagnen och vi blir stående. Jag pratar med mina passagerare om att vi nog snart kommer att rulla, men då vi stått där mer än fem minuter tillåter jag dem att stiga av om de gör det via de främre dörrarna och ser sig noga för eftersom vi står på en bilväg. Klockan tickar och när det äntligen kommit en servicebil har jag inte ro att sitta kvar utan joggar bort till främsta vagnen. Exakt när jag kommer fram börjar vi rulla så det är bara att jogga tillbaka, informera passagerarna att trafikledningen nog bara ville ge mig en springtur eftersom vi nu rullar som vanligt. Jag ringer upp min trafikledning eftersom jag nu är 14 minuter sen, och det är omöjligt att köra in. De bara skrattar åt mig och säger att än kan det hända 100 000-tals saker och ber mig återkomma när jag lämnar centralen (vilket är ungefär efter halva rundan).

Harmoni, lugn, utsikt

Vi kommer fram till centralen utan några större incidenter och jag ringer upp trafikledningen medan jag börjar rulla. De svarar i samma stund som jag svänger runt hörnet. Jag blir en smula paff för på spåret ligger det en man, och grensle över honom sitter en annan man. Bredvid står en ambulans och en ambulansförare med mobil. Min tanke blir genast att mannen skadats på nåt sätt och han ovanpå håller tryck. Mitt i allt har jag givetvis glömt bort trafikledningen som sitter och ropar på mig, och jag svarar att det nog hänt en liten olycka och frågar om de vet om det (vilket är en väldigt dum fråga eftersom det bara är jag på plats), så de visste inget och jag svarar då att de nog får gå ut med att det är stopp i trafiken och lägger sen på. Då kommer det en polisbil och ut FAR två poliser, slänger bort den övre mannen och brottar ner den undre (hur man nu kan brotta ner någon som redan ligger ner, men tro mig, de gjorde det.). Plötsligt flyger det upp en pistol och landar framför min vagn. Ica blir då lite tveksam till vad som faktiskt händer. Handfängsel på och in med snubben i polisbilen. DÅ kommer det en sisådär sju polisbilar till med blåljus och sirener sicksackande fram (en av dem måste ha varit praktikant för han missade precis att köra över pistolen men körde rakt över allt annat som ramlat från slagsmålet. En "brottsutredande polis" (stod så på honom) kliver fram till pistolen och spanar lite. Jag suckar inombords att detta kommer ta tid. Snart får jag dock klartecken från polisen att jag får åka. Jag rullar igång och tänker inte på något annat än att jag ska försöka ta mig till nästa hållplats. Jodå. Det hade jag nog gjort med om jag inte lagt om min växelväljare när polisen väl gav mig klartecken. Istället för att åka raka vägen åker jag in på ett sidospår som adderar tre hållplatser till rutten. Från passagerarna hörs förvånade utrop (det går inga linjer på det här spåret utan det är mer en nödlinje om det blir stopp nånstans), och jag själv sätter andan i halsen av förvåning att min vagn inte gick rakt fram som jag tänkt. Berättar för mina passagerare att vi hamnat på fel spår (no shit) men att jag ska tuffa förbi kommande hållplatser för att få fram dem så fort som möjligt. Mötte inga större protester eftersom de antagligen tänkte som jag: äh, vi är redan 25 minuter sena. Skit samma.

Poliser, pistoler, panik

Nu ringer jag åter min trafikledning och berättar halvt hysteriskt att jag nu stått bakom vagnsfel, i polisutryckning och tagit en liten sightseeing över Redbergsplatsen och hon som svarar skrattar bara åt mig och ber mig vända om några hållplatser där det finns en vändslinga eftersom jag ändå inte hinner ut till ändhållplatsen. Sagt och gjort informerar jag mina passagerare om detta vid hållplatsen innan. Jag berättar också att det kommer komma en exakt likadan vagn om en minut eftersom jag var så sen. Det frammanar ett himla virrande. Folk ska av, och sen på, och sen bestämma sig för att de ska av. Pensionärer med rullatorer går på, för att sen be om hjälp att komma av, och så vidare. Ja, you get the picture. Själv blir jag mer stressad eftersom detta velande innebär att jag stoppar upp bakomvarande trafik, så tillslut stänger jag helt enkelt dörrarna och kör.

Detta var ett beslut som alla inte var helt nöjda med, särskilt inte en herre som kommer fram och är otroligt upprörd över att jag kört ifrån en gammal herre på hållplatsen och att "det var inte fint" "Du är inte snäll". Jag försöker informera om att det snart kommer en ny vagn och jag ju bara ska köra en hållplats till, men förgäves. Det var inte fint eller snällt. Till slut brister Icas inre lite och jag kontrar med att "du är inte så jävla snygg du heller". Förhoppningsvis hann jag stänga luckan innan, men jag är inte helt hundra.

Av med alla och vända. När jag väl hoppat in i min tidtabell på "rätt håll" känner jag att jag är heldarrig. Jag har inte hunnit springa på toa eller äta mitt mellis. Det går lite ryckigt och jag är inte helt säker på var jag egentligen befinner mig. Dessutom kommer det ut en övningsvagn framför mig (inget ont om dem, jag satt ju nyss i en själv, men de kör ibland liiiiiite långsamt), så jag lyckas ju åter bli lite sen och försöker spara lite tid när övningsvagnen studerar växlar genom att lägga mig nära och på så sätt komma åt passagerarna på hållplatsen. Uppe vid ändhållplatsen släpper jag av alla och ska gå igenom vagnen (för att se att det inte finns nån bomb, nån spya eller nån förvirrad japan eller alkis kvar (de tre sista har jag redan erfarit)) för att se få pusta ut. I wish! Bakom min hytt stod en herre med ett formulär i handen. Detta visar sig vara en av mina överordnade som utför en uppföljning som alla får efter två månaders jobb, där de ska kontrollera hur bra man kör. Jag bad att få springa på toa innan han gav sig dom, vilket jag fick tillåtelse till. Där befann sig nån snuskig snubbe som rensade rören i personalrummet och sa att jag enbart fick besöka toaletten om han fick följa med. Detta följdes med ett snusdekorerat smile. Jag tackade nej, och funderade på allvar om det nu var läge att dränka mig i toaletten. Det vore en lögn att säga att snubben var helnöjd med mitt körande, men jag blev godkänd och inte klassad som trafikfarlig och på vägen tillbaka beslutade jag mig för att framlägga högljudda protester om jag fick några fler körningar den dagen. Jag fick en snabblunch med tillhörade skrattanfall från de kollegor som fick höra om mitt första pass och sen tre olika rundor att köra innan dagen äntligen var slut och jag fick åka hem, starkt funderandes på om jag kanske inte ska satsa på att bli fritidsforskare istället.

Just det ja! Snubbarna som låg på marken visade sig vara en bankrånare och en privatperson som "Blev förbannad när han hotade mig så jag började jaga honom" och brottade ner honom mitt på mitt spår. Inget byte för den rånaren.