Saturday, July 31, 2010

Kom å köp!

För dem som har missat det har jag fått världens finaste lägenhet på Guldheden i Götet. Denna lya är dock redan möblerad, vilket gör att den lya jag befinner mig i nu typ måste utrymmas helt på grejer. Mycket har gått på blocket så mina böcker ligger nu i påsar, och själv sover jag kommande tre veckor på luftmadrass då sängen lämnade hemmet under gårdagen. Dock kommer det mer och mer grejer fram ur gömmorna som jag helt enkelt inte får plats med. Jag har strulat fram och tillbaka med både tradera och blocket och nu får det vara nog med det. Istället slänger jag ut grejer här. Sakerna säljs till det pris som föreslås... om det inte är skamligt ;)

Oh well, here they are:

Cd-ställ... för den som fortfarande har sådana =)


PS-skåp från IKEA

Sideboard med glasplatta högst upp.


Hurts


Hurts igen

Hylla från IKEA med inbyggda lampor




Mycket skön soffa. Dock i stort behov av omklädsel pga slitage.

Stereobänk. Mot en liten slant extra kan man även få stereon i hyllan.





Tror det är nån form av lykta. Helt ny, med orginalförpackning.















Hushållsvåg. Också sprillans ny o aldrig använd.


Råkade visst ha några dubletter av mina älskade tvillingböcker =)
Sedan finns det en hög köpfilmer på vhs som måste bort och en lite suspekt svart ljusstake i metall.


Saturday, July 17, 2010

Yr i Orsa


I år lyckades jag för första gången tjata till mig semester. Det satt långt inne, men tillslut beviljade min trevliga chef mig två dagar i juli att bara vara ledig. Med ledig inkluderas INTE lunginflammation. I tisdags efter jobbet skrek jag således "SEMESTER" och cyklade hem till min invarderade lägenhet. Där befann sig nämligen Familjen B i form av Johanna, Adrian och de två kottarna Stora C, tonåring som egentligen är sju, och Lilla C, ett och ett halvt-åring som är just ett och ett halvt. Efter att jag suttit i en stekhet postbil utan ac skulle vi nu trycka in oss i en fin liten volvo utan ac och fara ytterligare några timmar upp till Orsa. Resans värmebölja mildrade vi genom att köra med öppna fönster så ingen hörde halv sju, samt sönderklippta, blöta handdukar som fick ligga ihop med en kylklamp i en plastpåse och tas upp för baddning av huvuden och armar vid behov. Lilla C som hade lite feber satt med en sådan på huvudet i princip hela tiden. Även morsan blev visst lite överhettad och fick också hon en tvättlapp på skallen när hon började sjunga maniskt.


Maniskt sjungande morsa

Väl uppe i Orsa skulle vi inkvarteras. Där fanns redan två av Adrians systrar samt mor. I en stuga med två rum och badrum. Adrian och lilla C fick hoppa in hos hyresvärdarna i "bostadshuset". Stora C fick kampera med Adrians mor i en bäddsoffa. Systrarna (varav den ena gravid) slaggade i våningssängen i sovrummet och jag och Johanna blev inhyst i en "oinredd och ganska fuktig skrubb". Dock var detta en mycket missvisande beskrivning då vi fick en stuga med sovloft (dock belamrat med kartonger), matbord med bänkar, minibar och kylskåp med både öl och vin i. Borsta tänderna fick göras i stugan om man orkade gå dit på kvällen (nej, vi orkade inte. Tuggummi första kvällen och chips andra fick agera tandkräm) och kissa fick man göra bakom knuten. Vi hade dock hela gårdens bästa utsikt och satt ute och njöt i alla fall i fem minuter innan knotten åt upp oss. Väl inne hade vi bäddat på golvet med två mattor på varandra, liggunderlag och filtar och där påbörjade vi kvällens jakt på spindlar och jätteflugor. Någonstans mitt i natten ramlade ena hörnet av myggnätet ner och fukten blev väldigt påtaglig. Med andra ord blev sömnen sådär. Efter att ha fått ett element och tejpat upp myggnätet med silvertejp gick det strålande att spendera även en natt till där.

Sötaste rummen där man fick sova sked för att inte frysa ihjäl

Dagen efter väntade då de två sakerna vi åkt dit för (eller, jag iaf, de andra stannade ju lite längre och upplevde lite mer, men jag är övertygad om att jag fick ta del av veckans två höjdpunkter), nämligen ett besök på Pilkalampinoppi (i know, tungvrickare)med underbar utsikt och helvetes mycket knott. Lilla C som är för liten för köpt myggmedel såg ut som en pubertetsfjortis i pannan på vägen hem.


Pilkalampinoppi där man inte ser skogen för alla träd


Pubertetsfjortisen


Sedan kom då kvällen och den beryktade Orsayran där musiker sluter upp och spelar här och där, tivoli skinnar barnfamiljer på pengar och tillslut samlas alla på byns stadshotell och de som är nyktra nog intar scenen och står för underhållningen resten av kvällen. Adrian, som varit en av Orsas största lokalkändisar skulle givetvis spela för full rulle och vi övriga begav oss ner för att betrakta. Alla människor med ett instrument fick gå med i det tåg av artister som påbörjade vandringen från byns hotell till en scen på torget (i alla fall tror jag att det var ett torg. Det var en liten plätt mitt i byn som inte var bebyggd). Övriga stod vid sidan och tittade på och tjoade. Sedan blev det lite scensnack om folk som åtminstone jag aldrig hört talas om, men kändistätt var det: basisten i Svenne Rubins var där, även om ingen kunde hitta honom just när detta förkunnades.

Hela Orsatåget med en glad Adrian


Efter lite barnvänliga aktiviteter satte vi oss i ett öltält och Adrian slöt upp med ett gäng musiker som stod och trallade. Lilla C showade loss själv genom att lägga sig ner på marken och fnittra. Stora C tyckte mest det var pinsamt men satt och drack sin cola och försökte inte märkas.


När klockan började närma sig läggdags för de små drog samtliga utom jag, Johanna och Adrian hem. Nu skulle det göras stan! (eh, förlåt, byn). Redan i första öltältet fick vi bekanta oss med den underbara lokalbefolkningen. En ganska bastant snubbe i blå t-shirt med reklamtryck från ett företag i Mora slog sig ner bredvid oss (läs mig), och började snacka. Snubben berättar hur han flyttat från Borlänge till Mora för att jobba i ishallen, mest blir det städande. Mitt i allt börjar bandet som står och jammar lite bredvid spela Vandraren av Nordman och jag utbrister lite sådär halvlyckligt: Åh, Nordman!
Följande dialog utspelades därefter. Märk väl att snubbens repliker MÅSTE läsas med riktig dalmål. S står för snubben och I för Ica.
I: Åh, Nordman!
S: Men va de inte han som satt inne?
I: Eh... jo, han har väl gjort det men såvitt jag vet är han ren nu.
S: Jo, man får ju säga det om man ska vara sån där kändis.
I: Ja, men jag läste att han tog sig i kragen för sina barns skull.
S: Jo, men man kan ju knarka och ha barn... (lång paus) Det är ju som den dära engelska rappar'n.
I: Hm... vilken syftar du på?... finns ju ett par...
S: Näe, jag kommer int ihåg vad han heter.
I: Nån låt han gjort då?
S: Hehe, näe, jag är ju inte direkt en sån där skivspelare som kan spela nån annan låt fast nån sjunger i bakgrunden.
I: Hm... tja, Eminem?
S: (Stora ögon) Du tog han på första försöke!
I: Eminem är amerikan.
S: Jaha. Jo, men du vet, de sjunger på samma språk, går ju inte att hålla isär.

Efter detta intelektuella utbyte börjar jag massakera Johannas smalben med min fot då hon och Adrian sitter och har väldigt trevligt tillsammans och efter lite vånda behöver Johanna visst uppsöka damrummet och behöver sällskap, medan Adrian föreslår att vi ska ta med alla våra saker så slipper han passa dem. Fem minuter senare möts vi upp vid bajamajorna 200 meter från öltältet. Underbar inledning på kvällen.

Ben som massakeras av Converse

Dock blir det bättre. Adrian springer på nån mer lokalkändis i ett öltält som han vill spela med och jag och Johanna blir ständigt serverade öl, så vi sitter och ser glada ut, medan vi lyssnar på skoj musik, spanar på människan framför som hade två rumpor, skrattar åt underbara diskussioner vid bordet bredvid, beundrar de 45-åriga tanterna iförda leksandtröjor (och med ett fördomsfullt öga samtliga jobbar i samma lag inom hemtjänsten och gillar att gå på hotellet om helgerna) som dansar och helt enkelt har det soft i solen.

Slutligen väntade då Stadshotellet. Vi knallade dit, betalade hutlösa 140:- i inträde och kom in på ett nästintill folktomt hotell. Jag och Johanna som sett tillräckligt av bajamajor beslutade då att uppsöka toaletten. Det fanns TVÅ bås... varav det ena var avstängt. Dock stod det två toaletter i det andra båset, bredvid varandra. Okej att tjejer ofta går på toa ihop, men det där kändes ändå lite suspekt. Dock ska jag inte klaga då det var väldigt praktiskt och man behövde inte avbryta någon diskussion när den ena skulle in på dass.

Adrian flöt rundor bland musiker och andra samt upp på scenen med lite olika mellanrum. Vi hänfördes av folk. Människor som inte presenterade sig, som såg ut som vampyrer, som smög runt på dansgolvet, som tagit sju groggar för mycket, som borde titta sig i spegeln innan de gick ut och så vidare. På scenen stod med olika mellanrum människor som såg ut som Arnold Schwarzenegger, hade hawaiiskjorta och randiga byxor, och mer skägg än hår. Under ett tillfälle uppträdde någon blueslegend som jag redan glömt namnet på.

Ni ser ju själva!

Kort sagt kan man lugnt säga att jag och Johanna behövde mer öl. Adrian som var den som stått för det tidigare befann sig nånstans i periferin så vi stegade själva mot baren. Bredvid mig stod en snubbe med ölbiljetter (något man erhöll om man var musiker och min starka misstanke är att det var just de biljetterna som gjorde att det fanns så många marackasspelare i tåget tidigare), som beställde två Bacardi breezers. Självklart funkade inte ölbiljetterna på dessa (hörs inte det på namnet?). Han vände sig därför till mig med orden "Ska du ha öl?". Jag svarade att det var tanken och vips stod jag där med en ölbiljett i handen. Även om jag tänkt beställa breezers även till oss blev det nu självklart en öl och en breezer. Tyvärr hörde tjejen i baren fel, drog fram två öl och öppnade dem innan jag hann protsestera att det inte var det jag beställt. Hon trodde jag menat att jag ville ha en extra öl (don't ask), men då den redan var öppnad ställde hon upp båda på bardisken och vips hade vi fått varsin öl utan att betala ett öre.


Då musiken på scenen i ärlighetens namn var dödstråkig (och rent av kass) när Adrian inte stod på scenen berättade mina kära vänner att det även fanns en nedre våning med "Discomusik". Hur man kunnat undanhålla detta med gott samvete inför Ica är för mig en gåta, men så var det. Vi sprang ner, hann dansa till Just dance och Billie Jean och sen var allt slut. Mobben drogs upp och vi förväntade oss lång väntan i taxiväxelkö och sen möjligtvis att vi skulle tvingas att gå hem eftersom vi nu ville ha taxi när precis ALLA skulle hem. Det tog 30 sekunder i luren och sedan ytterligare två minuter innan taxin dök upp. Vi berättade för taxichaffisen hur imponerade vi var över att få en taxi så snabbt.
- Jo, men idag när det är yran har vi ju två bilar igång.

Så här ser man ut EFTER en Orsayra

Sunday, July 04, 2010

Vad alla redan vet om fotbolls-vm

Vad gör isoleringsceller för nytta? Är tanken att det ska lugna ner människor genom att placera dem där? Eller är det bara så att det är ett straff. Min isoleringscell är inte fy skam: den har dator, tv, mobil, böcker och choklad, men när det är 30 grader utomhus blir det dock några grader till inomhus vilket inte alltid är helt underbart. Jag VET, jag älskar verkligen värme, men jag ogillar att friteras när jag är vaken. Plus att jag då självklart är bitter eftersom mitt hälsotillstånd fått mig att häcka inomhus.

Dock är fotbolls-VM en härlig del i ett sjukdomstillstånd som detta. Och VM måste vara det mest suspekta på länge. Folk spelar med händerna, spelare visas ut, mål döms bort och så vidare. Och folk lider när de åker ut. Jag lider med dem. Särskilt led jag med Ghana som mötte Uruguay. De hade haft ett solklart mål i slutminuterna om inte en Uruguayspelare fått för sig att leka målvakt och stoppa bolluschlingen på mållinjen. Jag förstår honom till fullo och tycker inte han skulle få någon syndabocksstämpel. Men självklart visades han ut och Ghana fick straff. De blev ju så gott som blåsta på ett mål. Straffläggaren stegar fram... och missar! Sådant som inte får hända. Minuterna senare ljuder pipan och matchen ska nu avgöras på just straffar. Genast var det solklart: Ghana skulle förlora. I straffläggning behövs främst mentalt överläge. Det lag som kvitterat är oftast det som vinner en straffläggning. Här hade Ghana gått från en solklar vinst till ett straffavgörande, sämre förutsättningar kan man inte ha.

Självklart loosade sen Ghana. Snubben som missade straffen satte tack och lov den sedan, men två andra la fullständigt värdelösa straffar och förlusten var ett faktum. Mest av allt led jag med stackarn som missade straffen i förlängningen. Fy för att vara han.

Däremot kan jag inte påstå att jag led särskilt med Maradonas Argentina som också fick respass. Dels för att jag inte är förtjust i Maradona och dels för att Argentina blev så utspelade. Tyskland spelade helt fantastisk fotboll och var solklara vinnare.

Led jag med Brasilien? Ja, lite, men mest förvånades jag. Personligen trodde jag inte Holland skulle slå dem, men spelmässigt så... jo. Det var helt klart välförtjänt.

Spaniens match slockande jag till, men har förstått av tidningsartiklar att den var dramatisk.

Så himla roligt har jag med andra ord här i min lilla lya. Livet är fotboll och suspekta program utan mening eller mål under tidiga mornar. Tack och lov har jag fått sånger och bilder skickade till min mobil vilka har gjort tillvaron betydligt mer ljus och framför allt skrattfylld. Jag har en leende prickig hund som håller mig sällskap och snorandet har gett med sig såpass att jag i alla fall känner smaker nu.

Tanken är att nästa vecka innehåller två dagars jobb. Veckan efter innebär också två dagar innan jag tar årets semester på två dagar. Känns en smula löjligt. Jag har inte jobbat sedan förra tisdagen ju. Stackars mina pensionärer på landet, och mina överarbetade kollegor.

Nu blir det sportuppehåll till förmån för den underbara filmen Terminator 2 som alltid fått mig att grina på slutet. Bättre soundtrack är med svårt att finna.

Thursday, July 01, 2010

Gnällrapport från soffläge

Det är sommar. Solen skiner från klarblå himmel. Termometern visar 25+. Människor passerar i lätta klänningar, shortsbeklädda ben och med smältande glassar i händerna. Flugorna dunsar i värmeslag in i rutan om och om igen. Gräset är grönt. Träden böljar lätt i sommarbrisen. Fåglarna kvittrar och motorcyklarna far förbi i 190. Kvällarna passar utmärkt för öl i Vilsta eller en After Work i stan. Allt är EXAKT så som jag personligen tycker att en sommar ska vara. Det är den tidpunkten då min tv och soffa blir ignorerade och till och med jag kan anta en beige ton. Då man sitter och håller på och smälta i postbilen men högerarmen i alla fall kan bli brun. Vilken utopi.

Jomenvisst. Om det nu inte vore så att jag låg med min vanliga genomskinliga albinoton nerbäddad i soffan och förbannar både onsdagen och torsdagen då VM ligger i dvala i väntan på kvartsfinaler. Tv:n har ett genomsnittligt körande på 12 timmar i stöten och den enda som böljar är mina ballonger från födelsedagsfesten för en månad sedan som ibland känner av vinden från det öppna fönstret. Bitter? Jag? Neeeej, hur skulle det kunna vara möjligt? Jag har det ju supermysigt i min soffa och längtar inte alls efter sol, vännerna och ölmys. Och ja, jag är mycket väl medveten om att det finns solallergiker, kroniskt sjuka människor som ständigt är sängliggande och de som inte tycker om öl, men ändock är jag aningens ynklig till sinnes.

Hela förra veckan låg jag i min soffa och snorade grönt och hostade matchande. Under gårdagsnatten sa kroppen ovänligt och bestämt åt mig att vakna klockan tre för att ta del av de härliga frossor och den trånga luftvägen som den hade att bjuda på. Jag skakade under mitt duntäcke, trodde samtliga leder skulle emigrera och på detta kändes det som att luften var totaltslut. Efter lite trevligt samtal med sjukvårdsupplysningen fick jag uppmaningen att genast åka till akuten. Jag kan faktiskt erkänna att det var ganska vackert att sitta ute och vänta på taxin strax innan fyra och betrakta soluppgången.

Min taxichaufför hade ett mycket fint efternamn, nämligen samma som jag, och frågade vänligt när vi körde iväg om det var jag som skulle till akuten. Eftersom det var jag som satt i taxin tyckte jag det hela var en självklarhet, men försökte ändå att inte vara ironisk när jag svarade att det var det. Följdfrågan blev således om det var bråttom. Jag var tvungen att fundera lite men svarade att det inte var det, men att han kanske inte behövde stanna och käka frukost någonstans på vägen, vilket min chaufför lovade i utbyte mot ett löfte att jag inte skulle dö i hans bil eftersom det blev så jobbigt att lämna över taxibilarna med ett lik i framsätet. Jag lovade.

Väl framme vid akuten hade både ansikte och armar domnat bort, vilket även jag förstod berodde på att jag hyperventilerade en smula, men sjuksyrran bakom disken som tog emot mig förklarade ändå detta långsamt och övertydligt för mig ihop med orden att jag kunde försöka lugna min andning nu eftersom jag var där och skulle få hjälp.

Följande sex timmar bestod av en undersökning med provtagning där sköterskan stack nålen i handleden då armvecket inte ville vara med, en fem minuters undersökning av en doktor, en lungröntgen med tillhörande åktur i säng fram och tillbaka, samt ett doktorsbesök med diagnos och uppgift att peta en pinne i hjärnan på mig genom näsan samt uppmana mig att spotta i en kopp.

Visst ja, sen fick jag ett besök av en manlig syrra som gav mig sjukintyg samt förklarade att jag fick ta taxi hem och inte en sjukresa.

Diagnosen blev således lunginflammation med "nåt mer" som de inte riktigt kunde diagnostisera utan provsvar från hjärnan (okej då, näsan) och spottningen. Så nu ligger jag inne och filosoferar i en vecka till medan sommaren knallar på utanför fönstret. Chefen är måttligt glad och flyttplaneringen ligger helt på is. Jag knaprar fyra antibiotikapiller om dagen och hostmedicinen gör att hjärtat fått för sig att imitera Usain Bolt genom att slå världsrekord i 100 meter.

Men, på detta hade jag en fantastisk midsommar, som dock var väldigt olik de jag brukar fira samt dagar med mycket kottegos, skratt, diskussioner, mys och chaité. Och nånstans när jobbet är slut i mitten av augusti går flyttlasset till en helt underbar liten etta på sjunde våningen med balkong på Guldheden i Göteborg. Så okej, riktigt SÅ synd om mig är det väl inte... men ganska.