SJ, axel, vinter. Bloggämnen är oändliga.

Göteborg har ett uppenbart dåligt inflytande på min blogg. Här börjar det ju snart damma i hörnen. Ska det bli årets nyårslöfte: lyfta upp min stackars blogg igen. På det här sättet kommer jag ju bli dyslektiker inom kort (Eller som min trevliga vän Anna sa förrförra helgen: Ja, han har ju sån där dyselexi.) Jag skriver fortfarande, men det blir inte så mycket offentliga texter. Dock har jag nu haft min första krönika i Readers Digest, och det får man väl räkna som offentligt? Annars skrivs det mest pluggreflektioner.

Men vad sägs om ett härligt axelinlägg med lite SJ och vinter? Det är de tre ämnena som aldrig tar slut verkar det som.

Igår varnade de för snökaos i södra Sverige, och även om jag tycker allt norr om Växjö är Norrland får jag vara realist och inse att Götet nog hör till just den södra delen. Därför kändes det ju spännande att gå och lägga sig för att vakna och satsa pengar på hur sent tåget skulle vara. Det hela började ju inte på bästa sätt eftersom det främst av allt var JAG som var sen och därmed gjorde som vanligt: rusade till spårvagnen. Det brukar gå alldeles lysande, men i Göteborg hade det inte snöat så vansinnigt. Däremot vräkte det ner regn vilket gjorde att hela världen var en isbana. Jag har nog i ärlighetens namn aldrig känt mig mer Bambilik som när jag sladdade runt hörnet och vevade med armarna för att inte dratta på ändan. Spårvagnschaffisen var snäll och väntade (eller kunde hon helt enkelt inte köra eftersom jag var fräck och sprang på spåret mot vagnen), men skakade bara på huvudet när jag väl var ombord.

Att tåget sen bara var tio minuter försenat när jag kom ner till stationen förvånade mig väldigt, men jag fick snart släppa förvåningen eftersom vi plötsligt blev hänvisade till en ersättningsbuss... två väldigt isiga kvarter bort. Väl framme fick vi höra att de sagt fel: det var inte vårt tåg som skulle ersättas. Nu hade vi dock bråttom tillbaka med tanke på att de där tio minuterna snart gått. Tågresan gick sedan ypperligt, antar jag i alla fall, eftersom jag somnade som en sten och höll på att missa att hoppa av i Halmstad.

I Halmstad snöade det, och blåste, och plötsligt var jag halvvägs ner i ån när det kom en vindpust, men som den mänskliga gps jag är hittade jag snabbt, enkelt och väldigt snöpulsande till rätt place på en gång. Efter fem ensamma och stillsamma minuter i väntrummet fick jag besök av en mycket pratglad man som undrade om det bara fanns tjejtidningar där, om han hade fått en loppa i arslet och om jag var hockeyspelare. Då min röntgen blev 20 minuter försenad hann jag ha ett relativt långt samtal med denna suspekta man.

Väl inne på röntgen fick man välja om man ville lyssna på en skiva eller på radio medan man låg i det trånga högljudda röret och bara koncentrerade sig på att vara stilla. Jag valde en skiva som var den enda som inte hette nåt med dansband eller lugna favoriter, och blev inmonterad i röret med orden att det var väldigt viktigt att jag låg helt stilla hela tiden. Och ligga still är ju verkligen min grej... inte. Men jag tyckte att jag lyckades ganska bra. Då kommer Alexander Rybacks Fairytale på skivan och då denna låt framförts med rörelser av mig och Fjant flertalet gånger blev det plötsligt väldigt svårt att ligga still, särskilt när den följdes av Katie Perrys Hot 'n cold. När fem av sju bildserier tagits fick jag höra i hörlurarna att jag var väldigt duktigt som låg så still, att det blev väldigt fina bilder och att jag kunde vara nöjd. Kändes en smula komiskt, men visst ska jag vara nöjd med bilderna av insidan av min axel. Tror att röntgensköterskan någon gång haft en dröm att bli modellfotograf.

Sedan var det vidare till vanliga röntgen och sen fick jag åka hem med vetskapen att jag orsakat utmärkta bilder. Givetvis var tåget hem försenat. Jag myglade mig på ett annat tåg, blev avslängd i Falkenberg, satt där och frös som en gris, hoppade på nästa tåg, hamnade bredvid en kändispolitiker och kom slutligen fram. Mellan Centralen och Nordstan small det plötsligt öronbedövande och folk började springa åt alla håll. Själv var jag sömnig och vände mig om för att se vad det var. Har fortfarande inte en susning om vad som small, men jag har uppenbarligen fel reaktioner gällande det.

Röntgenresultaten skulle jag få om en vecka, dagen innan julafton. Kan ju bli en trevlig julklapp.