Äggula på vift

Ibland får jag äta upp sådant jag sagt. Och jag måste medge att det ibland sker lite pinsamt snabbt. Som nu. Jag som i förra inlägget skrev att jag inte åkt fel. Det har jag. Idag. I och för sig gjorde det inte så mycket och hade det varit ett möte som väntade mig hade jag tittat efter vilken vagn jag skulle ta och att den då skulle ta mig till rätt ställe. Nu kom jag nedknallandes samtidigt som det kom en vagn, och i mitt stilla sinne går alla de vagnarna till en och samma knutpunkt två stationer senare och där skulle jag hoppa av för att ta en skogspromenad. Så var icke fallet. Döm om min förvåning när vagnen istället vek av och tuffade vidare åt vänster där jag ville åka rakt fram. Och den tuffade minsann på en rätt bra bit också innan nästa station kom. Där studsade jag av och hade noll susning var jag befann mig. Hållplatsen hette dock Botaniska trädgården, så jag fick väl en hint där.

Förra veckan befann sig jag och Johanna i Botaniska trädgården. Vi klättrade upp på ett berg och satt och pratade väldigt bloggolämpliga saker, men det var med det stället i bakhuvudet som jag kände mig lite lugn när jag hoppade av. Det var ju inte alls långt hemifrån. Dock var inte någon del jag kände igen inom synhåll. Botaniska trädgården är visst ganska stor. Men det var bara att börja gå. Jag knallade runt runt, kom ut ur trädgården, hamnade på en gata, gick lite till, svängde upp och ner och fram och tillbaka eftersom jag gett mig fasen på att jag skulle ha en promenad i solen. Med höga byggnader innebär det att man får sicksacka en hel del. Plötsligt kom jag ut vid Haga (På Haga, i Haga??), cirkus 25 minuters promenad hemifrån. Rätt komiskt när jag vandrat runt i dryga timmen och dessutom åkt hälften av de där 25 minuterna med vagnen. Nu kan jag erkänna att jag tog vagnen hem också. Innan jag steg på kontrollerade jag att vagnen gick dit jag skulle och stötte på kontrollant nummer två inom loppet av två veckor och kände mig både kallsvettig och laglydig eftersom sådana där regelmänniskor helt enkelt ger mig kallsvettningar.

Så såg botaniska ut då ju.

Innan jag tog vagnen hem kände jag mig väldigt modig och djärv då jag ju knallat på känsla så länge (allt är ju relativt) och stegade in på hemköp, hittade lördagssnacks och köpte hårfärg! Min hårfärg har länge påmint om en polsk prostituerads (hoppas nu inte alla mina polska prostituerade läsare tar illa upp över min hårddragning), och behövde i alla fall fräschas upp närmast skallen. Dock kan jag erkänna att jag aldrig gjort det här själv förr. Så jag läste noga, kladdade ihop allt, och började smeta in allt i underhåret och hårfästet och lämnade rummet. Glömde tiden, kom på mig själv, rusade in, kom på att jag skulle smeta in resten, började smeta in resten av skallen, färgen tog slut, skallen var inte klar, väntade lite till, fick panik, sköljde ur hela rasket. Resultatet? Ica ser ut som en äggula!