För tillfället löjligt nöjd

Jag har snackat politik. Det kom plötsligt upp en tävling i min blogg. Två saker som aldrig riktigt hört hemma här. Därför funderar jag nu på om jag ska ta steget ÄNNU längre och skriva något som kan innehålla både lite djuphet och känsla. Äh, vi får väl se varthän det barkar helt enkelt.

Efter lite roddande har jag äntligen landat lite här i Götet, eller landa kanske är fel ord, och kommit in i någon vardagslunk har jag inte heller gjort, men det har lagt sig ett smärre lugn i lägenheten tror jag. Eller ja, tillfälligt i alla fall.

Jag älskar min lägenhet, och av någon anledning älskar jag sovalkoven över allt annat. Jag påminner nästan om Lilla C, som man helt enkelt säger till att "nu ska vi ta Nallis och nappen och gå och sova", och hon gör som man säger, småtultar fram till sängen, lyfts i och riktigt gosar in sig med en vällingflaska i händerna. Ungefär sån är jag med, förutom att jag greppar choklad istället för välling. Jag gosar ner mig och andas ut. Helt inramad i en hörna.

Det som oroat mest med flytten var allt jag skulle sakna: mina vänner främst då, men även allt annat, och visst gör jag det, men flytten har tillfört saker som gör saknaden mindre. För visst, jag saknar mina vänner i Etuna och andra delar av landet, men jag har så många underbara här. Jag har blivit otroligt bortskämd vänskapsmässigt här på västkusten. De två små gudsönerna saknas också, men bror har (hör och häpna) faktiskt blivit rätt bra på att skicka bilder och små videosnuttar på Lill-Turbo, och jag har istället två småbrudar här som jag kan leka med, och en lite större småbrud som jag kan hitta på hyss med. Min lilla vovve saknar jag också väldigt mycket, men det finns en liten vit, vild snöboll här som också är väldigt generös med blöta pussar och suspekta sovställningar.

Jag har fått ett jobb och sagt upp mig. Något som absolut inte är min stil, men va fasen, mitt i allt analyserande kom jag fram till att jag inte kan känna skakiga knän och upprörd mage varje gång jag ska till jobbet, vilket ju blir varje dag. Tack och lov har jag fått ett nytt jobb, vilket visserligen kommer göra att jag har noll socialt liv what so ever under veckorna, men så får det väl vara en period.

I helgen blev det utgång för första gången sen flytten hit, och det var Ica och småbarnsmorsorna, men det var verkligen hur nice som helst. Innan dess var det ett besök i stan för att se "Dyngkåt och hur helig som helst" med Mia Skäringer, vilket var helt fantastiskt. Man kunde inte bestämma sig för om man skulle skratta eller gråta för det var så in i helsikes roligt samtidigt som det var ett slag i magen som gjorde en dubbelvikt. Och att människan sen hade helt underbar sångröst hade inte jag en aning om, men så var det.

Imorgon är det torsdag, och då kommer Emily hit. Sen är det fredag och BOKMÄSSA! Årets höjdpunkt ihop med kräftpremiären. Denna fredag ska då innehålla både och vilket ju förbättrar det hela avsevärt.