Årets julafton

Jag vet att jag sagt det innan, men jag säger det igen: Bokmässan är julafton. Bokmässan är som världens största Mc Donalds för junkfoodälskaren, som Sahara för sandälskaren. Ja, ni förstår grejen. Själv blir jag alldeles hoppig, studsig och mycket mycket rastlös inför bokmässan. Jag vill in dit NU, eller helst för 10 minuter sen. I alla dessa kärva ekonomiska tider får man spara en hel del inför bokmässan, men det får det vara värt- onekligen.

Dock märker jag en förändring i mina bokpåsar. Där ligger som vanligt en hel del biografier och sanna historier. En årsförbrukning gamla Nemi-tidningar tar också upp en hel del plats. Det brukar vara minst en Liza Marklund-bok, men hon har nog haft ett stillsamt år, för varken böcker eller hennes nuna lyckades jag få en skymt av under gårdagen. Slutligen blir det en hel hög med pocket som jag trånat efter långa perioder, men envist väntat på då pocket är både billigare och inte lika tunga att läsa i horisontalläge som inbundna. MEN, sen kommer vi till förändringen då: plötsligt är det påsar fulla med barn/bebis-böcker. Jag har inte fått barn, jag har inga planer på barn, men ändå har jag dröser med barnböcker. Betyder det att jag blivit vuxen? Eller, snarare är det nog så att vännerna blivit vuxna. Nu har jag ju en massa minimänniskor som måste introduceras till böckernas underbara värld, och eftersom jag har smärre kontrollbehov tar jag på mig detta uppdrag. Därav mängden barnböcker (och de ÄR ju så fina!)

Dock kom jag även hem i år med ett VAL-spel! Spelet om Valköping. Det är inte något jag köpt ens, utan som jag VANN. Hör och häpna. Min bokmässepartner Emily läser ju stadsvetenskap och drog sig därför mot alla dessa montrar med politiska budskap som jag brukar sky som pesten. Val och politik gör mig ofta upprörd och det är inte något jag vill förknippa med bokmässan. Nu i alla fall hamnade vi hos några som informerade om Kommunfullmäktige och grejer, och frågade om vi ville vara med i en frågetävling, vilket vi givetvis var, och svarade nog ungefär lika mycket, även om Emily fick sista ordet på de flesta. Vi hade bara ETT fel. Och det var mitt fel. Hade min stora trut kunnat hålla sig stängd hade vi fått alla rätt. Det var dock väldigt bra resultat fick vi höra och vann ett spel. När de fick höra att spelet skulle innebära delad vårdnad mellan Boden och Göteborg fick vi istället varsitt. Så jag kom hem med ett politikspel. Mycket suspekt.

Tillbaka till själva mässan då så kan man inte annat än bli glad. Själv promotade jag Bergmans Bokstäver som vanligt då det brukar innebära att jag kommer in gratis och får garderobsplats under montern de har. Detta innebar med att jag snackade in mig hos montergrannen vilket var en hög med skribenter, så de fick min blogg och mailadress och uppmaning att höra av sig om de behövde nåt skrivet. Mycket trevliga författaren och På Spåret-snubben Björn Hellberg önskade mig all lycka till med min bok, upprepade att jag inte skulle ge upp, berättade om folk som blivit refuserade och lovade att komma och köpa min bok när den kommer ut, mot ett löfte att jag skulle signera den blivande bestsellern åt honom.

Kort sagt kan man väl säga att både jag och Emily kom hem med pulserande fötter av allt gående och gorillaarmar av allt bärande, men det var det helt klart värt.