Thursday, April 15, 2010

Kinaexperten spekulerar

Precis som jag tidigare befarat sa den kinesiska censuren stopp och belägg för min blogg. Förstår inte vad kinesiska regeringen har emot mina oskyldiga inlägg om nitlotter och flum, men det är väl svenska polisen som tipsat efter jakten efter mig på cykeln. Förrädare!

Nåväl, nu har jag via små illegala verktyg tagit mig runt det hela och kan nu även till och med få ta del av min egen facebook. Mindre saknad än jag trodde faktiskt, mer än att jag antagligen missat en drös av födelsedagar och har absolut noll koll på vad som händer i Sverige. I Kina också uppenbarligen eftersom det under gårdagen skedde ett jordskalv i landet och det informerades av en svensk källa till mig.

Nu befinner jag mig i alla fall mitt i Beijing, eller Peking eller vad fasen man ska säga. Än så länge går det verkligen kalasbra för mig att klara mig ensam i storstaden (här får man gärna läsa med en viss ironisk ton). Jag ankom på tisdagen och på torsdagen hade lilla familjen här planerat en liten tripp till Hongkong. Där finns det värme och shopping och hela baletten. Vi packar och far ut till flygplatsen. Vid incheckningen frågar kusinens man mig vilket sorts visum jag har.
- One entry.
Där föll poletten ner hos samtliga utom du mitt lilla kusinbarn/gudson som satt i en sele på min mage och hade en djup diskussion med min cola zero-flaska. Jag har redan gjort mitt "one entry" när jag klev in i Kina på tisdagen. Skulle jag nu åka till Hongkong skulle jag ju inte få komma tillbaka till Peking efter helgen. Massa samtal ringdes och kineser sprang fram och tillbaka. En sak kan jag säga: det finns en del att önska i de kinesiska folkets engelskkunskaper. Det hela slutade i alla fall med att jag en timme senare satt i en taxi på väg tillbaka hem i Peking, själv, medan resten av familjen satt på planet till Hongkong.

Där stod jag, ensam i storstan, och med en nyckel som inte passade i dörren när jag väl kom fram. Då blir man lätt panikslagen och lite nedstämd. Tack och lov bor vi i ett ambassadhus med reception dygnet runt dit jag kutade ner och fick en extranyckel (vilken jag ännu inte lämnat tillbaka vilket resulterar i att den stackars städerskan inte kommer in längre).

Fredagen skulle därmed bli min stora sightseeingdag. Jojomensan. Det gick ju alldeles kalas. Av principskäl vägrade jag ta på mig jacka när jag gick ut och bar istället enbart en tjocktröja, vilket gjorde att jag frös som en liten gnu innan ens grindvakten släppt ut mig från området. Snabbt och enkelt inhandlade jag en karta och började därmed dagen med att förolämpa tanten i kiosken genom att bara räcka över pengarna med en hand (är man artig använder man två. Är man praktisk inhandlar man sig då en tredje arm som kan hålla i plånbok och väska medan man gör detta). Slog mig ner på en snorkall trappa och slog upp min karta. Jag fattade hela konceptet med innerstans fyra ringleder och allt det där. Problemet var att jag inte hittade var jag befann mig någonstans hur jag än letade och därmed var kartan relativt värdelös.

De personer som känner mig vet att jag skryter om två talanger jag har i livet: mitt lokalsinne (gäller dock INTE i Eskilstuna där jag nu bott i sex år och fortfarande inte hittar), och min hastighet på räkskalning. Nu får jag helt enkelt luta mig enbart på räkskalandet. Det tog mig fem minuter innan jag var helt och hållet lost. Jag hade inte en aning om var jag befann mig, det blåste snorkallt. Hungern började göra sig väldigt påmind och det enda ställe dit jag kunde våga mig på att stiga in var hela entrén belamrad av uteliggare vilket gjorde att jag fegade ur och vände i dörren. Efter tre timmars planlös vandring i snålblåst gav jag upp och drog upp mobilen för att ringa Lu, vår chaufför. Jo, men det var ju också smart. Var skulle han hämta upp mig då? Jag hade ju ingen aning om var jag var. Det blev att sno en taxi (det kostar MAX 15 spänn att åka i stan), och slänga upp min adress. Jag var nog rätt lost för min taxichaffis försökte tre gånger övertyga mig om att jag bodde på ryska ambassaden och propsade på att jag skulle hoppa av, fast jag var övertygad om att det INTE var stället där jag bodde. Det blev stopp på tre ambassader till innan jag väl såg byggnaden och började hojta och peka. Taxametern stod då på 17, men min chaffis skämdes så mycket över alla felkörningar att jag inte fick betala mer än 15 ändå.

Väl framme gav jag mig fan på att jag i alla fall skulle lyckas få i mig lite inhemsk och god mat. Josåatte. Ica hamnade på en irlänsk pub med en stor stark, en pizza och aussiefootball att titta på. Förutom sevitrisen var jag enda människan av brudkön i byggnaden.

Dagen efter beställde jag hämtmat för nätta 28 kronor som levererades vid dörren. Drack en cola till som jag köpt i husets snabbköp för 3 kronor och intog allt i soffan framför tv:n. Ridå.

7 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Vilse i peking är respekt! Där kan man prata om både lite och långt hemifrån *flinar* Kan trösta dig med att jag varken har lokalsinne eller är någon fena på att skala räkor!

/maggie

9:20 AM  
Blogger Lotten Bergman said...

Mera, mera! Det här är jättespännande! Och du har ju till och med hittat de svenska bokstäverna!

12:01 PM  
Blogger Ica said...

maggie- men du har andra kvalitéer ju ;)
lotten- Ja, det är inte så svårt när man har sin egen dator med sig. =)

3:16 PM  
Anonymous Anna said...

Åhhhh vad kul att läsa :) KAn se framför mig hur du irrar rundor...Puss på dig min vän

9:44 AM  
Blogger Lotten Bergman said...

Och berätta om radiointervjun! Jag hittar den inte!

3:15 PM  
Blogger Ica said...

lotten- inget att gråta över. Den var efter halv nio i onsdags.

7:03 AM  
Blogger 4-klöverns funderingar said...

AAAAhhhh, vat precis hur det är. Man springer runt i cirklar och när man ska kolla på så står allt på konstiga tecken. Och när man frågar nån så säger de bara hoko kocko? Och man fattar la inget. En gång hamnade jag på polisstationen där någon trodde att jag bodde och en annan gång fick jag ta taxi och det då visade sig att jag bara var hundra meter från hotellet. Och en annan gång skulle jag gå runt kavarteret men gick fel och kom tillbaka tre timmar senare. Men upptäckte att man också får uppleva så mkt mer av att gå fel. nya platser och händelser. Så i slutändan har man more fun :-)

2:43 PM  

Post a Comment

<< Home