Wannabe blue

Redan på uppvaket började jag planera mig fortsättningsblogg. Inte ens en minut senare hade jag glömt vad den skulle handla om. En sanning har åtminstone slagit mig, och inte släppt taget: folk som gör det här för skojs skull är fasen inte helt och hållet riktiga i huvudet för att uttrycka det milt.

Hela dagen började bra med att jag och Fjant lyckades med bragden att fastna under en bro och bara stå där och spinna när vi ville uppför backen. Tillslut kom två invandrarsnubbar (ja, det får man skriva med tanke på deras kommande uttalande) och slängde ut Fjant ur bilen och körde upp den för krönet med orden: Så typiskt jävla svenskar. Ingen stannar och hjälper!

Mycket fint gjort och vi kunde ta oss vidare.

Jag knallade in till Centraloperationen och blev i byggröran hänvisad till ett litet datarum att byta om i.

- Lägg dina kläder i skåpet och ta på dig de kläder som ligger där.

De kläder som låg där var en sjukt stor skjorta, ett par milslånga strumpor och tossor. Nyfiken som jag är var jag tvungen att kolla skjortans storlek. Hade inte sagt så mycket om det gällde en flytväst, men en skjorta?

Kan väl säga så här: Uppfyller man inte de där 80 kilona är det lätt hänt att skjortan blottar både det ena och andra.

Det där är EN av strumporna. Gick långt upp på låret, men kasade hela tiden ner.

Ståendes inne i datarummet kände jag mig som en spion där mina kamerablixtar for av och fick kalla fötter, stoppade ner dem i "strumporna" och gick ut. Fick vackert fylla i en lista över närstående människor och hur jag skulle ta mig hem innan jag blev visad till en säng med draperi runt.

- Vi börjar dagen med lite piller.

Mycket käck och trevlig sjuksyrra kom med en liten kopp med sju(!) piller i som skulle ätas i förebyggande syfte. Kändes ju tryggt och smärtfritt. Snackade vidare lite och sjuksyrran menade på att jag var ju hur cool som helst (i jämförelse med bruden på andra sidan draperiet som hyperventilerade och sen ändå skulle köra hem själv efter narkosen så var jag kanske det). Dock motsa jag mig allt vad coolhet hette och fick då genast löfte om lugnande. Underbart ställe. Nästa kopp innehöll en hutt med lugnande medel och jag fick rådet att lägga mig och filosofera lite. Klockan var då halv nio.

Antagligen filosoferade jag ett tag för nästa gång jag öppnade ögonen var klockan halv tio och jag låg kvar på samma ställe. Då kommer farbror doktor och ytterligare en snubbe med svåruttalat namn som ritar på mig med spritpenna och går sedan (Ja, det var hur jag uppfattade det hela. Visade sig kanske inte vara riktigt hela sanningen.). Jag blir tillsagd att gå på toa och sen rullas min säng iväg in i ett rum. Där blir det att hoppa upp på sängen igen och ja, det var säkert trevligt för därnånstans blev det väldigt svart.

- Nu är du klar. Det är färdigt.

Alla som vet hur jag sover ser nu antagligen framför sig hur jag far upp. Det gjorde jag också. Harmoniskt uppvaknande har aldrig varit något för mig. Nålar här och där. Dropp, äcklig smak i munnen, illamående och ont! Vilken underbar måndag.

Det mesta var i en dimma. Någonstans anklagade jag en sjuksyrra för att ha snott mina strumpor (Ja, vad skulle jag tro?! Hon gick runt i rödvitrandiga sockor som såg precis ut som dem jag kom i, medan på mina fötter satt några vita genomskinliga klumpar. Inte okej!). Avdelningens tuggummin var visst slut, men en sköterska hade lakritstuggummi som jag vänligt avböjde, medan en annan hade flourtuggummi vilket jag glatt tog emot. En smula rörd när de sprang där med sina handväskor.

Någonstans somnade jag igen med tuggummi i käften. Någonstans ringde mamma. Någonstans fick jag en macka som jag också somnade med halvvägs in i munnen. Någonstans fick jag en massa mer piller och medel mot illamående. Någonstans funderade jag på bloggämnen. Någonstans undrade jag var min kamera var. Någonstans hade jag rätt många småsamtal med två sjuksyrror som var helt underbart söta och inte hade något emot att jag gnällde. Någonstans släppte nålen och det flög blod lite här och där och jag erbjöd dem att skicka tvätträkningen. De sa att det redan var fixat och jag trodde stenhårt på detta.

Jag vaknade för första gången efter operationen strax innan elva. Vid fyrasnåret fick jag åka hem. Då hade jag slagit fel nummer till Fjant otaliga gånger, och sedan blivit uppmanad att ringa igen för att säga åt Fjant att medtaga en rullstol. Jag hade nämligen visat vissa tämligen vingliga tendenser när jag promt skulle på toa eftersom sjuksyrran ansåg att "du måste vara kissnödig nu. Allt annat vore konstigt. Du borde verkligen."

Så, det blev att lämna sjukhuset i rullstol. Mycket kreativt.

Precis innan jag travade iväg på mina stadiga ardennerben frågade jag sjuksyrran hur länge jag skulle ha förbandet.

- Eh, kommer du ihåg nåt läkaren sa till dig?

- Läkaren?

- Ja, han pratade med dig innan operationen och sa allt du skulle göra. Men ta det lugnt. Han skickar ett brev till dig också.

Aha! Han gjorde mer än ritade på mig med spritpenna alltså!

Kvällen avslutades med att jag hade glömt att jag pratat med mamma i telefon och anklagat Family guy för att vara "Någon jäkla schlagerfestival".

Nu är jag mest öm, och till viss del blå.

Svårt att fota en hand som numera är mest brundaskig och inte blå, men jag lyckades flytta på nålen som satt där på ett lite olämpligt sätt i alla fall.