Årets ord och lista

Min extremtstora bloggbrist skyller jag nu härmed helt ogenerat på att jag bloggar varje dag på jobbet. Jag blir utbloggad med andra ord. Apropå ord var det ett ämne vi idag samtalade om på radion. Årets ord är åter utsedda och bland dem fanns "nödlandning", "coach", "salamat", "bonus" och en massa buisnessrelaterade ord. Personligen tycker jag att de är återkommande wildcards. Kan man inte tycka att årets ord ska vara splirrans nya? Min kollega tyckte att "svin" borde vara årets ord. Detta baserade han på den stora snackisen om svininfluensan, som visst aldrig verkar gå över, samt att det för en dryg månad sen upptäcktes att våra svenska grisar knaprar på varandra i sina små spiltor och uppenbarligen mår dåligt (och hur moraliskt dåligt mådde vi av detta? Inför jul såldes sju miljoner kilo julskinka. Räkna bort spädbarn utan tänder, pensionärer utan tänder, muslimer utan grisar på menyn, vegetarianer med tofu som sällskap och övriga icke-köttätare så lär det ju bli i snitt ett kilo per person! Shit. Vi som aldrig mer skulle äta julskinka). Jag kände mig som världens roligaste människa där jag dessutom förväntade mig en trumvirvel när jag la in Tiger Woods i kategorin och vips blev verkligen "svin" årets ord. Vilka sensationer: en influensa, hungriga grisar och ett gift golfproffs som är otrogen.

Jag tycker att årets ord är "unlike" (och "like"), eller "ogilla" (och "unlike") då, i sann facebookstil. Tycker man något är bra klickar man bara i "like" och ändrar man sig får man spasmer på "unlike". Kan vi få det enklare i livet? Man behöver inte ens skriva eller säga en åsikt. Man bara väljer att gilla eller inte gilla. Ungefär som en status beskriver " X X:sson: står i drivor med snö med miljoner minusgrader i näsan och glädjeskriker" kan man om och om igen trycka på "unlike" tills man känner en inre frid.

Halva grejen med att blogga brukar ju också vara att man när som helst kan gå tillbaka och se vad man egentligen sysslade med i juni 2005 (jag satt och skrev mitt allra första blogginlägg på midsommardagen efter att ha spenderat en vecka i Egypten med Fjant.). Vissa ambitiösa vänner skriver årskrönikor. Själv brukar jag inte riktigt ha det tålamodet att analysera kalendrar och det förflutna, men en liten lista över det gångna året kan man ju i alla fall bjuda på:

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Klart att jag gjorde.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Hm, bra fråga. De försvann någonstans i en snödriva första januari i år. Lyckligt förträngda.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Oja, massvis =)

4. Dog någon som stod dig nära?
Jepp

5. Vilka länder besökte du?
Hehe, var ju på Mallis med mamsen. Spenderade en brudweekend i Oslo och lirade volleyboll på Åland.

6. Är det något du saknar från år 2009 som du vill ha år 2010?
Massa saker. Ett fast heltidsjobb vore trevligt, och mer pengar, men får man sen även välja skulle en prenumeration på Nemi, mikrovågugnstofflor, en bil och en intakt soffa förgylla min vardag en aning.

7. Vilket datum från 2009 kommer du alltid att minnas?
Grejen är väl den att man sällan minns just datum typ "Idag den 25:e september snöt jag ut världens största snorkråka" utan man minns väl snarare dagar. Får väl säga att jag minns den 8:e juni i så fall. Sin födelsedag brukar ju kommas ihåg på ett eller annat sätt.

8. Vad var din största framgång 2009?
Haha, min extrema nyupptäckta talang för radioprat? Äsch, mina framgångar står ju ständigt på rad och det går inte ens att minnas alla. Min nya ödmjuka sida kanske. Och min förmåga att aldrig mer säga något ironiskt.

9. Största misstaget?
Skulle jag? Någonsin? Cykla på isgata, utmana brevbärare i armbrytning, köra 130 på 70-väg, fly från polisen på cykel, spela volleyboll i två heldagar med 39 graders feber och på detta dessutom springa rundor på Liseberg, trampa på en medspelare när jag landar efter ett hopp, tro att läkarvården kan fixa allt, heja helhjärtat på Sverige i fotboll, somna i solen, börja läsa "Den lille vännen", dela tomater med en slaktarkniv och skrubba badkaret med för hög intensitat. Ja, det måste väl vara allt? Annars finns det säkert en och annan vänlig själ som kan påminna mig om fler.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej nej, jag är ju aldrig sjuk (Va? Skrev jag högre upp att jag lagt av med ironi?). Jag har både varit sjuk och skadat mig, precis som alla andra år. Det år det INTE sker kommer jag förmodligen att ta nobelpriset i kemi. Så stor är sannolikheten.

11. Bästa köpet?
Bokmässan inkluderar alltid bra köp. Får man räkna andras köp? Då var inhandlingen av duntäcket som jag fick i födelsedagspresent ett MYCKET bra köp. Och om man får kalla en tatuering ett köp.


12. Vad spenderade du mest pengar på?
Cola zero antagligen, eller möjligtvis böcker. Det går nog på jämt ut. Tragiskt nog.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
En massa saker. Människor mest. Och en och annan hund. Kanske en sol också.

14. Vilka sånger kommer alltid påminna dig om 2009?
Hahaha! Självklart Halo av Beyoncé. Allt som spelas dagligen på Morronskiftet. Pinks Funhouse, Black eyed peas med A good night. Tyvärr kommer väl Winnerbäcks Jag får liksom ingen ordning säkert att peta sig in och stanna i något hjärnveck någonstans.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jämfört med alla tidigare 26 år? Ja, världens sorgligaste år har det ju inte varit, så gladare.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tjänat pengar.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Haft feber och drömt.

18. Hur tillbringade du julen?
Inledde med att sända radio under förmiddagen. Spenderade Kalle Anka-tiden på ett tåg till Småland. Anlände till Småland där det åts mat och delades ut julklappar med mor, bror, moster, morbror och hund.

19. Blev du kär i år?
Äsch, vad är det?

20. Hur många one night stands?
Men hallå! Detta är en barntillåten blogg. Eller, det skulle aldrig ha hindrat mig förvisso, så jag formulerar om: detta är en blogg som mamma, släkt, bror, bästa vännens föräldar och kollegor läser.

21. Favoritprogram på TV?
Simpsons och Efterlyst

22. Bästa boken du läste i år?
Suck! Sällan kan man plocka bästa boken. Det är som att plocka bästa chokladbiten: Svårt! Men okej. "En flicka som kallas Alice" stod väl en våning högre än övriga.

23. Största musikaliska upptäckten?
Oj! Hjälp! Lady Gaga kanske kom 2009? Inte för jag upptäckt henne, men hon har släppt dansvänliga låtar. Nej, inga nya upptäckter. Jag är väldigt tråkig vad gäller att förnya mig inom musik. Men det är ju fortfarande två dagar kvar. Shoot!

24. Något du önskade dig och fick?
Här skulle man ju kunna vara djup och säga "Inre frid", men jag kör på en toppluva som det står Bad hair day på. Och ett duntäcke.

25. Något du önskade dig och inte fick?
En bil. Ett überbra betalt fast jobb.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Spelade minigolf med Emily och vann vilket gav mig en Magnumglass som pris. Var på nån stormarknad och intervjuade en snubbe inför en artikel om trädgårdsgrillar. Käkade kräftor och drack skumpa med Mike och Emily (eller ja, Mike intog icke några skaldjur utan typ någon form av asiatisk mat.). Tittade på film. Hade en dålig hårdag.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Det gör det alltid. Ett roligare och mer kreativt svar på den här frågan kanske.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Personlighetsklyven!

29. Vad fick dig att må bra?
Öl! Nej, det var väl ett skämt. Mina vänner får mig oftast att må bra på ett eller annat sätt. Jobbet, solen och hundarna.

30. Vilken kändis var du mest sugen på?
Heath Ledger, som alltid, men det känns ju en smula osexigt nu med tanke på att stackaren ramlat av pinn och nu antagligen inte är så... oemotståndlig.

31. Vem saknade du?
Alla de människor som jag inte fick träffa. Shorty saknades.

32. De bästa nya människorna du träffade?
Jeez. Jag träffade en massa nytt folk i år ju. Det gör man ju jämt. Med största sannolikhet skulle jag ju missa någon som blir ledsen och tror att personen inte är betydelsefull vilket inte är något jag vill frammana. Känner du dig bäst och bortglömd så skäll bland kommentarerna. Annars: Marianne, Carin, Elise, Emilian, Alexander och radiokollegorna. (Usch, nu fick jag lite magsår över att jag kanske utvecklat minne guldfisk.)

Snacka uppmärksamhetsbehov

Mitt jobb måste vara bland det roligaste som finns. I och för sig börjar Zoni med att i sändning säga att han drar över när vi har en snäll och mild SMHI-tjej på tråden. Dock kommer TT med dagens roligaste telegram. I Gävle brändes ju inatt den berömda Gävlebocken ner, men samtidigt i Jönköping var även där eldglada människor i farten och brände ner julkärvan. Detta måste ju TT rapportera om och de skriver följande. Jag citerar: Ett vittne ska ha sett hur två män tuttade på kärven och larmade polisen.

Vi har skrattat hysteriskt åt detta syftningsfel och sett framför oss hur pyromanerna varit så nöjda med sitt verk att de måste berätta det för någon. Polisen.

"Hihi, om du tänder på så ringer jag."

Något man inte skådar varje dag

Imorgon är det dan före dopparedan (jag känner mig knäpp som får snuskiga associationer av det ordet), och jag funderar på var min julefrid tagit vägen. Av min omgivning i den här stan skulle jag aldrig kallas julnörd. Folk kommer hem till mig i juletider och fnissar tyst åt att det enda som skvallrar om årstiden är två ljusstakar (en har dessutom två trasiga lampor) och en halväten chokladkalender. Någonstans har det funnits lite pepperkaksdeg, men den är slut och det står en tom glöggflaska under diskbänken. De förstår inte varför jag inte pysslar och tycker nästan jag är en smula traditionshatare. Familjen skulle säga precis tvärtom. Jag är den som under hela uppväxten tjatat om att det ska bakas pepparkakor och kläs granar och pyntas och allt det där. Jag var den som blev fly förbannad när först tomten togs bort i julfirandet(sedan dess min roll), och ännu mer förbannad när släkten firade jul ihop. Jag har varit den som tvingat alla att sitta ner under Kalle Anka och som lämnat matbordet då Karl-Bertil visas klockan 19.

Sedan kommer man till julklapparna. Egentligen vill jag ge hela världen julklappar (ja, förutom de människor jag inte tycker om, men de är inte så fasligt många). Ska jag vara riktigt ärlig är den tankegången ruskigt förödande för ekonomin, men va fan, så får det vara. Nu är mitt köksgolv fullt med julklappar och det ser mycket trevligt ut.

Men tillbaka till det som jag inledde med: julefrid, eller julkänsla över huvud taget. Min dator spelar O helga natt, Carol of bells och Sång till Karl-Bertil 14 år. På radion spelar vi julsånger åtminstone varje kvart och samtliga medarbetare har spelat in en liten julhälsning (Min gick på rim och innehöll smakfulla meningar innehållande att trots man nubben får fortfarande på benen står och inte bärs ut på bår. Humor ja.). Jag och Fjant har suttit och kollat på Tomten är far till alla barnen, och Sunes jul. Ute ligger snön i mastodontdrivor på marken. Det hjälps ändå inte riktigt. Skulle allt ha varit som vanligt hade jag troligtvis befunnit mig i Småland just nu. Jag hade dammsugit hundhår och knappt fått plats i sängen. Under morgondagen hade mams serverat smakprov på julbordet och släkten hade dykt upp (det hör dock inte till vanligheterna numera). Nu är inte situationen sådan, utan jag sitter i min, förvisso väldigt mysiga, lägenhet med de två ljusstakarna och trasiga elementen som innebär 16-gradiga rum och ska precis som vanligt stiga upp vid fem för att gå till jobbet imorgon... och på julafton. Jag ska jobba på julafton! Det har jag inte gjort sen jag var i Australien 2001. Eftersom jag verkligen älskar mitt jobb gör inte det särskilt mycket, mer än att jag redan saknar hela traditionsbiten som jag missar. Med tanke på all snö och SJs uppenbara problem med denna vita massa får jag väl vara glad om jag når Småland innan midnatt, och inte behöver sitta och frysa någonstans utanför Flen i en busskur(vad jag nu ska till busskuren att göra).

Så, som sagt, nu sitter jag här och försöker hitta lite julstämning. Då kom jag på det bästa: Mormor gråter. Denna underbara pjäs av Jonas Gardell. DEN ger julstämning. Så nu har jag suttit och fnissat åt den i en kvart. Dessutom har jag faktiskt fotograferat snön, och att jag kan le trots att jag befinner mig i det (eller ja, just den bilden tog Fjant). Låt mig säga så här: snön får gärna vara där, om den inte lägger krokben för mig, vilket den alltid gör, och redan har gjort. Första vurpan på cykeln är redan avklarad. Nu får jag vackert promenera till jobbet istället, och det stör mig. Eftersom jobbet är på radio behöver jag dock inte se representativ ut, utan jag kan knalla med termobrallor, kängor, dunjacka, halsduk upp över näsan och mössa ner över ögonbrynen, och då är det okej, även om jag under de 17 minusgrader som invaderade stan i fredagsnatt förfrös min tumme. Så: om man har tid och promenera, tågen går som de ska och men har möjlighet att se ut som en michelingubbe kan jag tolerera snön. Kanske.

My beautiful bike. I miss you!

Ja, jag vet, något man inte skådar varje dag.

... och lite Gardell på slutet.

Snor och brand och serievinst

Att ha en blogg borde vara som att ha en krukväxt eller ett husdjur. Dock är det kanske tur att det inte är så, för då hade min blogg både varit vissen och död vid det här laget. Apropå död är det något som jag känt mig de senaste dagarna, åtminstone halvt. Fossingen stukades rejält för snart två veckor sedan och jag haltade mig runt som en ynklig liten myrslok till nästkommande söndag kom och därmed serieavslut gällande volleybollen. Nu i efterhand tänker jag givetvis skylla mitt otroligt überkassa spel på det faktum att jag vaknade upp med en hel drös feber dagen efter, men då hade jag ingen ursäkt. Undra om resten av laget hade det. Vi spelade för jäkla illa, och det var rent pinsamt att man dragit dit vänner, kollegor och extrafamiljen. Både jag och Fjant hade varsitt litet servestim som i alla fall vägde upp lite, annars var det totalt hopplöst. Dock vann vi i alla fall med 3-0 och division III var helt enkelt vår. Nu återstår att se om det blir spel i tvåan nästa år.

Helgen innehöll även två fester, mycket lite sömn, bollning av bebis med tillhörande citat från Fjant: "Och den där säger att hon inte ska ha barn, men hon kan fan inte låta bli dem.", vilket givetvis kontrades med att leka med andras inte var i närheten av att skaffa egna, samt en bilbrand.

Bilbranden i sig var en smula intressant. Vi tre volleyspelare som höll ut längst under fredagens partajande hamnade tillslut på efterfest i stan vilket innebar att vi dessutom fick skjuts hem. Som vanligt var jag den som bodde längst bort och således lämpades av sist. När vi skulle svänga in på min gata var det något som hindrade: en bil som stod i lågor. Några killar var snälla och klev ut för att rekommendera oss att vända (Ja, för det kunde vi inte tänka på själva), så vi vände och körde hem till mig från andra hållet. Än så länge fanns ingen form av utryckningsfordon i närheten och bilen smällde gång på gång. Vi hoppades stilla att ingen satt i bilen och knallade lite närmare. Efter 15 minuter hade jag vallat bort oräkneligt antal fyllon som helt enkelt tyckte att de kunde ta vägen förbi bilen utan att det var någon fara, vilket jag försökte peta in genom örat på dem att det visst var då explosionerna kom rätt tätt och det då flög saker åt oberäkneliga håll. Dock fortfarande inte någon liten räddningsaktion i sikte. Ica blev lite trött och slet upp mobilen och ringde 112... där ingen svarade! Tack och lov svängde dock en ensam liten brandbil precis runt hörnet och Ica la på luren. Jobbet med att mota fyllon fick dock fortsätta eftersom ingen polis eller liknande kom, så när bilen väl var släckt kändes läget lugnt att gå in och brottas med kudden. Kan man fakturera någon för detta?

Så måndagen innebar feber, men envis som man är for jag till jobbet för att fnysa lite baciller på kollegorna och nysa lite i direktsändning. Natten mellan måndag och tisdag föll dock väldigt mycket av det där vita iskalla från skyn och gjorde cykelturen till jobbet måttligt roande. Då hemvägen innebar mycket snö och is och en liten kort sekund där Ica svängde men cykeln svängde åt andra hållet vilket resulterade i tjoff, booom, bang och fall rakt ner i backen blev livet lite för jobbigt för Ica. Onsdag och torsdag har hon legat däck i feber och pratat med sig själv.

Idag dök det upp ett fint mms på mobben medan jag lyssnade på kollegan i radion. På bilden såg man ett a4 med ett stort foto på en trött Ica som stod uppställt i min stol i studion. Över pappret satt ett par hörlurar. Vad lugnt och skönt de måste haft på redaktionen.

Imorgon väntas det personalfest och då får man helt enkelt vara frisk och kry igen. Basta! Därefter kanske jag kan börja ta ansvar för bloggen igen och möjligtvis prestera någon form av sammanhängande text. Men bara möjligtvis.

Snubblande komplement aka Klantarsel

Volleybollsäsongen drar mot sitt slut. Förra året spelade vi i fyran och det var lite väl löjligt lätt att vinna den divisionen. I år tog vi i och med vinsten steget upp i trean och förberedde oss på betydligt tuffare motstånd, och det har vi fått också. Innan gårdagens match hade vi dock enbart en förlust i bagaget men visste också att vi åkte för att lira mot ett av de tre topplagen (där vi ju är det ena i och för dig).

Matchen började ju måttligt bra och jag tror att vi låg under med 6-1 innan vi ryckte oss lite i kragen. Dock ryckte vi uppenbarligen inte tillräckligt hårt, eftersom första setet slutade med förlust. Ica sparkade stortån i stolpen och var måttligt munter. Vi ville mycket men klarade desto mindre. Andra set ryckte vi upp oss betydligt, men våra motståndare var helt klart taggade och hade bänken full med avbytare som studsade ut och in i takt med att andhämtningen blev lite ansträngd. Åter kunde jag lätt snackat till mig ett gult kort när domaren i denna match helt klart var under all kritik och hallucinerade mer än vad som kan vara sunt (dock ingen ursäkt. Det är inte domaren som vinner matcher). När vi klev av planen efter ytterligare ett förlorat set med de extremt retsamma siffrorna 27-25 var det bara att konstatera att det här fick bli en lång och jobbig femsetare, eftersom vi då rakt inte gick med på att åka hem med en andra förlust.

Vad ska man säga? Tredje set blev ett krig som VI gick segrande ur med de helt säkra siffrorna 25-18 (inte alls svettigt). Med andra ord avgjordes inte matchen efter tre set utan vi knallade vidare mot ett set nummer fyra. Då vi ju faktiskt vunnit set nummer tre relativt lätt blev vi säkrare och tog en rätt bra ledning.

Volleyboll är en snäll och fin sport. Man tacklas inte, slåss inte och skriker inte fula ord. Det sistnämnda händer dock mig ganska ofta ändå, men det är ingen kroppskontakt mellan motspelarna och således sker sällan skador. Som fotbollsmålis fick man fingrar avsparkade och bäckenben åtsidohoppande och allt gick att skylla på motståndare som lekte manglar. I volleyboll händer inte sånt. Lyckas man undvika skador ändå? Jo, heter man allt annat än Ica så brukar det gå okej. Mellan set två och tre fick jag höra av en passaren i det tredje topplaget i serien(som var där och hejade på oss så de fick en större möjlighet att gå vidare) att jag måste blocka mer. Vänligt förklarade jag att blocka inte är min specialitet eftersom jag är en kort fis och inte når upp tillräckligt. Därför backar jag istället och jobbar i försvar vid golvet. Hon var dock envis och menade på att jag skulle upp och störa i alla fall.

Fjärde set var inlett bra och vi gav oss fan på att det setet skulle vi med ha. Därför tog Ica helt enkelt sitt ansvar och försökte ge sig på att blocka efter order från tredje lagets passare. Det var ungefär lika lyckat som man kan tänka sig. Då vi var två som blockade på min kant blev hoppet lite instabilt och så även landningen, vilket gjorde att Ica var tvungen att ta ett steg åt sidan för att behålla balansen. Det kunde kanske varit smart att titta efter först om det stod någon där, men icke. Ica tar och trampar uppe på foten på sin MEDSPELARE, och därmed viker sig hennes egna högerfot och det säger "Riiiiitch" "pang" och "dunk" i fossingen medan Ica rasar i golvet. Med ilskna grimaser kryper jag runt på alla fyra och svär, och på en halv sekund är hela motståndarlaget på väg under nätet och till min undsättning.
- Var gör det ont?
- Vad hände?
Behärskat stönar jag fram att jag antagligen stukade foten och får genast trettio order om att lägga mig på rygg, slänga upp foten, vara still och andas, medan det kacklas om tryck, av med skor, högläge och annat över mig. Plötsligt ser jag rakt upp i ett arsel som står lutad över min fot. Det var en smula traumatiskt. En av motspelarna skriker argt och frågade om någon egentligen är på väg, och vår fromme och snälla tränare som precis hunnit fram svarar vänligt att han är där. Det dras av skor och knycklas ihop en t-shirt på fossingen samtidigt som stödbandaget snörs åt hårt som fasen. Själv ligger jag och fnissar av smärta samtidigt som jag fräser att de kan ju inte slänga in en t-shirt i bandageringen för då får jag ju inte in foten i skon. Jag ska ju spela vidare. Det går ju inte att kliva av nu. Motståndarlaget som samtliga bestod av den lite mer mogna generationen volleybollspelare säger åt mig att "lille vän, du ska inte spela mer alls.". En motspelare tar mitt ena ben och ena arm, en annan tar armen och sen vet jag inte vem som tog sista benet, men det kändes som jag skulle gå mitt itu när de kånkade av mig till sidan. Där blev jag fint lagd med benet högt innan matchen kunde gå vidare... utan mig!

Plötsligt kommer passaren från tredje laget och en av deras spelare fram och lägger en stor halsduk under huvudet på mig och en vinterjacka över mig för att jag inte ska frysa. Mitt i all misär ligger jag och fortsätter fnissa då jag ju knappast är döende utan bara har lite ont, men det spelar ingen roll får jag höra. Jag ska inte kylas ner. Resten av set nummer fyra får jag spendera i horisontalläge medan jag ser mitt lag tappa ledningen mer och mer innan de tillslut rycker upp sig och vinner. Coach kollar upp min fot och jag säger att jag kan spela nu. Han petar lite på svullnaden som redan uppstått och säger "skit också", vilket är ett grovt uttryck för vår coach. Jag fick vackert lindas om.

Ett sista och avgörande set avstår och det innebär sidbyte. Då femte set enbart körs till 15 poäng och man byter sida när något av lagen når 8 poäng fann mitt lag det onödigt att kånka bort mig på ena sidan, eftersom de snart skulle komma tillbaka. Detta var inget motståndarna tyckte lät vettigt då de ju riskerade att trampa på mig och att mitt huvud låg farligt till. Jag försökte lugna dem med att det inte fanns så mycket innuti så det inte gjorde så mycket, men det var det ingen som brydde sig om. Jag fick kasa in bakom en bänk och ligga där med en massa motståndarbakar som utsikt medan jag kved till mina lagkompisar att de lämnade mig i fiendelägret. Tredje lagets åskådare sa att de minsann skulle stanna med mig... om de nu inte räknas som fiender ville jag inte börja argumentera om just då.

Jag spenderade då första halvan av setet med att ligga som ensam blåklädd bland en massa grönklädda och vråla som en tok på mitt lag som spelade på andra sidan, och när halva setet gått och de gröna avlägsnade sig till andra sidan kom en av dem förbi och tröstade mig med att jag i alla fall fått träna rösten idag.

Sedan vet jag inte vad som hände, men vi fick en dopad kantspelare som slog in smash på smash och plötsligt hade vi 15 poäng och stod som matchvinnare. Jag blev buren till plan för att tacka motståndarna och de önskade jag skulle krya på mig, vilket ju var trevligt. Under setet hade jag dessutom fått höra att jag var lite hatad då jag försett laget i den sitsen vi befann oss i. Nu blev jag tack och lov förlåten då vi vann.

Lördagskvällen och söndagen har spenderats i soffan med utflykter till badrummet och kylskåpet vilket fått fossingen att pulsera lite extra. I och med gårdagens vinst spelar vi om guldet nästa helg och då ska jag utan tvekan vara med. Dock står det ett par kryckor i hallen och foten ser ut att ha ett ohälsosamt BMI, men det är inget snack om saken: ska det vinnas en serie ska jag vara med! Basta! (Oj vad jag kommer bli mobbad på jobbet imorgon över min klumpighet.)