Utmanad

Både Gloria och Fjant har lagt ut en ny utmaning, som jag, dumt nog med tanke på tidpunkten, inte kan motstå att genomföra. Eller, jag har inte börjat googla ännu så möjligheten finns ju att jag inte alls kommer att fullfölja. Återstår att se. Nåja. Here it goes:

REGLER: Svara på de 12 frågorna, inte i ord, utan gör en bildsökning på Google på ditt svar. Ta den FÖRSTA användbara bilden som dyker upp. Använd den som "svar".

1. Vilket år är du född?

2. Hur definierar du din sexuella läggning?


3. Vad är din bästa egenskap som kärlekspartner?

4. Och sämsta?

5. Vad söker du hos en partner?

6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamn)?
Ja, den här snubben kändes ju väldigt stabil.

7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?

Känns som jag hittade en väldigt sexig bild.

8. Vilken kändis är hetast enligt dig?

9. Vad gör dig avtänd?

10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamn)?

11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?

12. Ett kärlekspar på film eller TV som du gillar?

Man in the mirror

När jag var sju skaffade jag mig en stor idol. Jag införskaffade all information man kunde få om honom och blev överlycklig när min Kalle Anka-tidning berättade att nästa vecka skulle vi prenumeranter få en hel liten bok om denna underbara människa. Liten och oförstående som jag var på den tiden förstod jag inte varför alla bilder föreställde en svart liten kille. Var var min idol liksom?

Jag gjorde mimshower, klädde hela mitt rum med posters, tejpade mina fingertoppar med vit mantejp som man använder när man knoppar manen på hästar. Jag spelade in konsert efter konsert på tv och längtade till den dag då jag var tillräckligt gammal för att få gå själv. Var konserten var någonstans spelade ingen roll. Jag skulle dit.

Min högsta dröm i flera år var att stå på scenen ihop med honom och sjunga Heal the world. Det var helt enkelt det jag önskade mest i hela världen. Jag stod i vardagsrummet och skrålade till bror kom instudsande och vänligt bad mig att hålla truten. Albumet Dangerous hade jag nämligen inte på cd från början utan på LP och en sådan spelare fanns endast i vardagsrummet. Så där mitt framför fönstret bjöd jag förbipasserande på både Black or white och Heal the world, om och om igen. Brors förfrågan ignorerades med andra ord totalt. Det här var min absolut största kärlek då.

Alla rykten och anklagelser som först kom upp 1994 och sen även 2004 dementerade jag starkt och blev förbannad på folk som sa emot. Idolen i sig har nog fått ta emot mest skit av alla, och nej, han hade inte heller alla hästar i stallet, men personligen tror jag inte att hans mening med alla handlingar han sas utfört alls var densamma som media förstorat upp. Han var helt enklet helt enkelt den lilla killen som han inte fick leva ut när han var i den åldern utan behöll till vuxet utseende.

Senare i sommar skulle han plötsligt ge en hel drös avskedskonserter. Jag vägrar erkänna hur många sajter jag satt och köade på, och när tillslut biljettpriserna översteg vad en fritidsforskare som jag har råd med fick jag vackert acceptera att någon plats på avskedskonserten inte skulle tillhöra mig.

Nu kommer ingen att få se den. Mina vhs-band har jag spelat sönder för många år sedan, men jag har en drös dvd:er och Moonwalk står i ett mycket tummat exemplar på en trygg plats i bokhyllan.

Vad man man säga mer än R.I.P Michael Jackson- King of pop? Det är ett musikaliskt geni som trillat av pinn vid 50 års ålder. Sorgligt.

Klippet är från konserten i Bukarest 1992 som jag spelade totalt sönder hemma. Smooth criminal var den coolaste låt som fanns. Jag står banne mig fast vid det.

Släkten är värst

Ibland undrar jag verkligen hur det står till med generna i det här släktledet. För det första gäller det den här lilla detaljen som handlar om tid. Bror kan inte hålla tider, mor är likadan. Undertecknad har däremot smärre tvångstankar med att komma för sent. Nåja. Nu ringde min trevliga bror för ett par timmar sedan och sa att han och flickvännen skulle bli lite sena till vår middag klockan 18. Självklart undrade jag hur sena de beräknade bli eftersom jag inte vill riskera svältsymptom hos mig eller mamma.
- Bara ett par minuter max.
Ica hummar lägger på och vänder sig mot mor för att förkunna att bror blir sen. Även mor vill veta hur sen.
- Minst en halvtimme, svarar jag.
Nu är klockan 18:36 och bror har fortfarande inte dykt upp.

Sedan har vi det där syskonparet som i förhållande till mig är mor och moster. I dagarna ska jag och min lilla mams för första gången åka på semester ihop enbart hon och jag. Till detta tillfälle behövs naturligtvis en resväska och eftersom min mor släpar på ömtåliga saker så som hårfön och svenskt kaffe vill hon inte ha en väska med mjuka väggar. Genialiskt kommer hon då fram till att när mormor avled för nio år sedan packade min mor och moster mormors gamla resväska full med gamla foton och papper och placerade i min mammas källare. Där står den än idag och den har mycket hårda väggar. Självklart kunde mamma använda sig av den.

Vi rotar fram väskan från källarens mörka vrår och drar ut den i ljuset. Ett tresiffrigt kodlås ler vackert mot oss och siffrorna 0-0-0 står i fönstret.
- Det är koden, säger min mor tvärsäkert.
0-0-0 är inte alls koden och jag frågar om siffror i mormors födelsedata. Mor berättar då att de ändrat koden när de packade väskan full för nio år sedan, för att lätt komma ihåg den. Då jag befarar att mor drabbats av altzeimers light då hon förra veckan letade en kvart efter en soppåse som jag till slut hittade i soptunnan bad jag henne telefonera sin syster för att kanske få en ledtråd till kodhemligheten. Det skulle jag aldrig bett om. Första förslaget jag får är 4-5-4-6. Bara det förslaget när jag sagt att jag behöver tre siffror finner jag ganska roande. Sedan kommer en salig blandning av fyra sista siffror, postnummer, skostorlekar, telefonnummer i olika kombinationer. Samtidigt sitter jag och börjar blippa med alla kombinationer och börjar på 0-0-1 och sedan vidare systematiskt.

Vid jämna mellanrum gapas det ner ett nummerförslag från övervåningen som jag slår in utan resultat. Behärskat ber jag mor att få bryta upp väskhelvetet, men hon satt fortfarande klistrad med moster i luren då det ofta är väldigt svårt att avsluta ett samtal med denne (Nu är klockan 18:43 och nu skådar jag min bror utanför fönstret). En smärre molande värk började spridas i tummar och handleder efter snurrande och vickande på siffror och handtag.
-KLICK!
- Tjohoooo! Jag fick upp den!
Mor kommer rusande.
- Vad var det för kod??
- 308. Utan någon som helst logik.
Både mamma och jag är nyfikna på väskans innehåll så jag slänger upp den direkt. I det ögonblicket framträdde mitt största tvivel på tankegången hos de där två systrarna.
Överst i väskan ligger en lapp där det står "Väskans kod är 308".