Vad blir det i år?

Mina två största intressen just nu består av att sova och att slänga förbannelser på mina onda axlar som nu avancerat till pluralis (Parentes om axlarna är att jag nästa onsdag ska på emg-röntgen för koll av muskler och nerver. Hot om att de skulle få skicka remissen till psyket hjälpte visst.). Just eftersom sömnen är ett av de intressen som numera intas i två-tretimmarsperioder får ta relativt stor plats under dygnets timmar. Därför borde jag kanske fundera en gång extra innan jag sätter mig och bloggar en halvtimme innan midnatt. No can do, säger jag då bara. Om exakt trettio minuter börjar årets bokrea. Då ska jag befinna mig utanför portarna till Bokia för att sedan avancera till Akademibokhandeln. Att Åhléns inte anammat nattöppet kan jag icke förstå. Dock tar jag med mig en av mina boktokiga elever imorgon och besöker den affären efter att vi har bowlat. Det är ju ändå inte min starka sida med en inkompetent axel.

Som vanligt har jag suttit med alla kataloger och skrivit olika priser och titlar. Dock är jag visst utanför min romantrend just nu. Jag har till och med tittat på böcker inom historik. Det är så inte-jag det bara kan bli är jag rädd. Listan är med andra ord inte lika lång som vanligt. Här tar jag till ett av mina största intressen igen: axeln. Att läsa allt annat än pocket om kvällarna med den här axeln som gjort armen svagare än ovanligt klen snigel är inte att tänka på. Därför får det bli mer dokumentärböcker och "finlir" att ha i hyllan detta år. Dessutom kan det ju dessutom bero på att det redan står dubbla rader böcker i mina bokhyllor och att jag ännu inte läst allt från förra året.

Efter denna rean kommer jag vara i ännu större behov av en ny bokhylla än innan. Och det behovet är stort redan nu. Min perfektionistådra vad gäller ordning av böcker, skivor och filmer störs otroligt av denna röra som infunnit sig på grund av platsbrist i bokhyllan. Någon gång i mitt framtida liv ska jag ha ett helt rum med bokhyllor på samtliga väggar. Böcker från golv till tak.

Av någon anledning är det ingen pyjamasrabatt i år. Mycket otaktiskt tycker jag. Jag uppskattade verkligen att gå på stan i min nattsärk. Dock kan jag villigt erkänna att efter att rest i 16 timmar igår och spelat match i en timme inte är så hemskt utvilad idag och dessutom blivit förvarnad av en personal idag att han kommer vara sjuk imorgon så jag med andra ord inte kan förvänta mig sovmorgon att detta inte är min smartaste idé hittills, men vad gör man inte för billiga böcker?

Sportlov och bröllop

Jag förstår inte var all tid tar vägen egentligen. Jag har inte jobbat på en hel vecka, utan haft sportlov som alla andra barn och somliga lärare. Det har väl i och för sig varit mycket trevligt, men jag har inte en susning om var all tid tog vägen. Idag kanske man kan säga att jag jobbat i och för sig. Har befunnit mig i Kvicksund och skrivit om badrum och ROT-avdrag (vilken genial idé).

Under tisdagen hämtade jag ut bokrea-kataloger från alla stans bokhandlar, men har inte hunnit titta i dem förrän idag. Det är mycket suspekt. Nåväl.

Förra helgen innehöll ännu en gång ett bröllop, och när hela gänget åkte från kyrkan till festlokalen slog den där tanken mig igen: det finns ingenstans man festar som man gör i Småland och i våra krokar. Anledningen till att den tanken dök upp var att efter motorn på bussen startat tog brudgummens far på sig en hög hatt i form av ett stort, fullt ölglas och delade ut miniflaskor med jägermeister. Där lägger man helt enkelt ribban.

Vackra brudparet innan rödvinsfläckig klänning och pinsamma avslöjanden.

Än så länge städad

Vid framkomst vankades naturligtvis champagne och vi blev berättade för att förrådet med flaskor fanns under bordet och det var bara att förse sig när glaset började eka tomt. Som medlem i ökända gänget blue girls följer man sådana order. Något vi alla duktigt gjorde (konstigt nog är det bara bruden som ynglat av sig hittills i vårt gäng och ingen var på tjocken, så alla var delaktiga). Innan brudparets ankomst blev vi tillsagda att intagen mat och dryck bör medtagas hem och att om brudgummens bror promt ville slåss med sin nygifta släkting fick det ske utomhus (detta är två bröder som ALLTID slåss på fester).

Sedan drogs allt igång: Båda papporna drog tal med smärre alkoholinfluenser och efter att brudens farfar gjort succé med uppvisning av brudens gamla barnteckningar samt en egenskriven sång fick vi blue girls det otacksamma uppdraget att vara efter honom. Vi läste helt sonika varsitt inlägg från brudens dagbok om diverse minnen vi alla delat. Helt hysteriskt roligt. Bäst av allt tyckte jag iofs var när toastmaster, som är sportskribent på Aftonbladet, hade ringt upp trevliga grabbar som Glenn Hysén, Lars-Åke Lagrell med flera och bett dem uttala sig om brudgummens fotbollstalanger. Ja, det var ju han och Zlatan i topp i Sverige då. Därefter auktionerade vi ut en gipsavgjutning av brudens rumpa och jag ropade in visa fina delar hos brudgummen i naturlig storlek (...väl?) för ungefär 7340:- samt en Sony ericsson w850. Väl spenderat.

När dansen väl hade dragit igång hade samtliga Blue girls bordsdekorationer runt halsen och det var precis på den gamla goda tiden och ännu ett trevligt minne att ha med i nästa dagbok. Själv hade jag förmånen att bli avsläppt med en stor buss precis utanför huset medan samtliga andra gäster fick gå från kyrka respektive kommunhus. Det är bra att bo på samma gata som brudparet ibland. Klockan var väl strax innan 3 när jag kom indansande och min trevliga mor undrade hur fan jag såg ut. Jag säger bara en sak: när man bär klister-bh och ett inhållande strumpbyxearsel för att hålla fast bh:n under en tubklänning ska man kolla efter vad det är man går och drar upp hela kvällen. Själv kom jag hem med halva bh:n hängandes utanför klänningen. Fotsulorna var kolsvarta efter häftiga buggrörelser utan skor medan ovansidan av fossingen snarare var blå eftersom vissa tog fel på mina fötter och golvet. Men jäklar vad roligt det är att partaja i Småland.

Ibland blir det lätt så här. Ändå en väldigt snäll bild.

Bröllopsbilaga

Jag ljög förresten. Bröllopsbilagan som jag skrev kom visst upp på nätet. Och den kan man läsa häääääääär (Taktiken med många ä:n är från Lotten som kom på att ordet då blir lättare att träffa).

Där har jag skrivit om hur man kommer i bröllopsform, möhippstips, kläder och trender. De om choklad och de små faktagrejerna var väl för tråkiga antar jag. Men det är bara att läsa på nu för den som vill.

Sista chansen

Ska jag vara ärlig är jag lite nervös. Ska jag vara mer ärlig är jag riktigt nervös. Inte för att det ska göra ont, eller för att de kommer hitta nåt allvarligt utan snarare för att de inte ska hitta ett skit och skicka ut mig med orden: Ta några alvedon och vila så ska du se att det går över.

I morgon är det alltså dags. Jag ska till "Eskilstunas absolut bäste axelortoped". Vad det nu innebär vet ingen. Det känns lite klurigt då jag på något sätt haft nedräkning till den här dagen. Att det här typ är min sista chans och efter det här är det antingen "tack och adjö" eller "Halleluja!", vilket egentligen är helt überpuckat då jag ju endast ska till en läkare och inte genomgå någon form av healing, men så är det i alla fall. Jag har tänkt mig att efter imorgon behöver jag inte spendera mina nätter med att i ensam ynklighet jämra mig och utöva diverse andningsövningar för att somna om helt utan resultat. Det skulle ju i sig innebära att jag slapp spendera all min lediga dagtid med att snarka etappvis i soffan och på så sätt inte ha något som helst socialt liv utanför helgerna.

Hela grejen känns också lite småläskig. Att räkna ner dagarna till ett sjukhusbesök där besöket dessutom säkerligen kommer att göra rätt ont. Jag som har vart på jag vet inte hur många sjukhusbesök och absolut avskyr doften och känslan av sjukhus oavsett hur trevlig personalen är eller hur inbjudande miljön uppfattas.

I denna form av "sista chansen" har jag det starka artilleriet med mig i form av moster med man. De kör ända från huvudstaden för min skull och har dessutom med sig en sprillans ny madrass så jag kanske ganska snart får öka mina sömntimmar från obefintliga till hyggliga. De ansåg mig som för mesig att föra min egen talan och morbror agerar chaufför medan moster vässar hela sin uppenbarelse. Hon tar med andra ord över där jag brister. För säkerhets skull har jag även skrivit ner hur allt gör ont, var det gör ont, när det gör ont och då uppdelat i kategorierna "Höger axel (den skrumpna)" och "Vänster axel (den än så länge normala-utseendemässigt)". Slutligen har jag ritat en teckning av mig själv sedd från sidan, framifrån och bakifrån där jag ritat i var smärtan sitter och ritat hårdare ju mer ont den arean har.

Ska jag vara alldeles genomärlig hoppas jag ändå någonstans i mitt inre att de säger att enda lösningen är operation och att en sådan ska genomföras för jag är så in i nordens trött på det här nu och allt jag har testat hittills har inte fungerat för fem öre. Med andra ord måste den här sömnbristen gjort mig riktigt jäkla knäpp.

(Håll gärna tummarna för mig imorgon runt elvasnåret)

Jag har en plan(ta)!

Det här med gröna fingrar är något som gått mig förbi. Möjligtvis hade jag det förra fredagen när jag var inkletad i avocado och var tvungen att använda fingrarna till det. Dock aldrig annars.

När jag flyttade till stan för ungefär fyra och ett halvt år sedan hade jag med mig tre minikaktusar från IKEA och en palmaktig sak från mamma. Efter ungefär ett halvår fick jag ännu en planta av en kompis som menade på att jag inte kunde döda den växten. Tro mig, det kunde jag. Då hade ändå bästisen Annapanna hjälpt mig att plantera om honom och sticka ner blomsterpinnar och allt för att gynna plantans välmående, men icke. Han gick av på mitten och trots tappra försök att få den snygga delen att få nya rötter i ett glas vatten var alla försök förgäves. Han var stendöd. Under denna tid har jag låtit de andra växterna vara, och bara gett dem vatten lite då och då. Och hör och häpna: de har vuxit! De har inte heller vuxit lite. Eller, ja, en av de tre minikaktusarna fick sätta livet till för nåt år sedan av oklara anledningar, men de andra två lever och är numera cirka 20 centimeter höga. Detta är inte stabilt då de står i en kruka som har en diameter på 4 centimeter. Sådeles behövde de planteras om.

Under de år jag har bott här var jag ju iväg från stan i ett halvår. När jag skulle återvända hem fick jag en krukväxt av en lyckönskande vän som var totalt ovetande om mina offer bland växter. Den växten dog efter fyra dagar här i Norrland. Dock var jag lat och orkade inte göra något åt den och ett halvår senare åkte jag iväg under två veckor och när jag kom tillbaka levde krukuschlingen igen. Och han har vuxit mer än någon annan planta. Det ser rent av löjligt ut när det spretar gröna kvistar ut från alla håll och kanter och krukan är mini.

Därför for jag igår med grannen och handlade blomjord och nya krukor och innerkrukor. Väl hemma insåg jag att jag redan hade blomjord och att innerkrukorna var på tok för små för de gigantiska ytterkrukor jag köpt. Det hela såg lite löjligt ut och jag fick palla upp samtliga innerkrukor med sådana där små äckliga bruna kulor som dammar när man häller upp dem. Jag började med krukan som följt med från mamsen. Den gick inte ens att få ur sin gamla innerkruka då den minsann vuxit ut genom hålen i botten och slingrat sig sådär sjuhundrafemtio varv runt runt. Rötterna var dessutom ungefär en centimeter i diameter och med andra ord mycket grova. Vad gör man? Jag var ju tvungen att avlägsna den gamla innerkrukan. Lösningen blev helt enkelt en sax och med fyra snitt vid varje krukhål låg alla de där meterna med rötter plötsligt i vasken. Det kan väl inte vara skadligt? Finns ju massa rötter kvar... tror jag. Raskt ner i nya krukan och bäddas över med ny jord. Han blev tilloch med hårklämmad fast i en blomsterpinne för att inte buga för mycket inför sin nya outfit. Saken var biff.

Nästa kruka blev zombieväxten som återuppstått. Han var inga problem att få upp ur krukan. Däremot satt ju fortfarande alla delar samlade på en lika liten yta även om krukan är större, så efter krukbyte ser det nu ut som att jag typ satt ett snöre nere i skaftet på växten för att hindra expansion och påhälsning av hela krukans area.

Sist ut blev katusarna. Det var INTE lätt. Försök att plocka ur en en kaktus ur sin innerkruka och helt enkelt bara plantera den i ny jord. Det tar lätt udden av uttrycket "gröna fingrar" och byter det mot "taggiga fingrar". Jag tog till och med på mig mina tjockaste vantar, men fick avbryta när även taggarna fastnade där. Mitt sista alternativ var en grilltång och det funkade relativt bra. Ingen av katusarna var dock redo att testa sitt nya liv utan en begränsande innerkruka, så för att få dem att inte lägga sig att sova alldeles för tidig fick jag stabilisera dem med en massa blomstersternar runt hela krukans och jordens yta.

Plötsligt var allt klart och alla mina växter stod i nya krukor och med ny jord. Allt spill som hamnat i hela köket städades upp och kastades och jag parfymerade bort den vidriga jordlukten för att sedan mäkta stolt förkunna för grannen att jag var klar. DÅ slänger hon ur sig att hon hoppas att jag inte täckt över den gamla jordkanten med ny jord. Givetvis har jag gjort det. Ny jord ser ju mycket fräschare ut, och det var ju endast på grund av att den gamla jorden inte gett tillräckligt med stöd som jag bytt ut hela skiten. Men nej, så får man inte göra eftersom då ruttnar visst stammen eller nåt sånt. Nu har jag därför fått gå och peta upp massa hål vid samtliga ställen där blomsterdelar når jorden. Det var visst extra viktigt med kaktusar. Men vad fasen. Där har jag ju inte lagt jord över kanten utan sten. Det kan väl ändå inte räknas?

Om hela spektaklet nu ser bättre ut? Nja, jag är skeptisk, men jag fick i alla fall låtsas att jag var lite huslig där en sekund. Nu återstår det bara att se hur lång tid det tar innan alla checkar in och begår kollektivt självmord i sina nya bostäder med en desperat anledning att det drog så kallt vid stammen.