Thursday, October 22, 2009

Vem avgör vad som är rättighet?

Jag sover fortfarande som en sten under dagtid. Idag har jag skaffat kändisstatus då jag pratat med Ernst Kirchsteiger. Han gratulerade dessutom mig till att lyckas ha en avskalad jul i hemmet då jag berättade att i min lägenhet sträcker sig julpysslet till tre ljusstakar. Dock berättade jag inte hur närmast psykotiskt galen jag är med att klä granen rätt och jaga hunden med en plychälg från Ullared iförd tomtekostym som sjunger Jingle bells med nasal röst hemma hos mamma där jag vanligtvis spenderar julafton. Jag har fortfarande inte lärt mig att hålla tyst gällande saker alla inte ska få reda på när den gröna lampan framför mig lyser utan idag gnällde jag på min kollega rakt ut i etern att för att jag inte hörde Circle of life utanför lurarna. Resterande tid av dagen har han i tid och otid slängt igång min mikrofon i hopp om att jag ska tabba mig om och om igen. Precis i detta nu ringde dessutom snubbar från mitt internetbolag på och ska börja borra i min vägg. Imorgon bär det iväg till Stockholm för musikalbesök med mor, bror och brors flickvän. Äntligen ska jag få träffa min lilla vovve och bli nerdreglad innan jag under söndagen ska bege mig till Solna för volleybollmatch. Vad jag försöker säga är med andra ord att det fortfarande händer massor hela tiden och att mitt plugg ständigt försummas å det grövsta.

Dock var detta inte något alls jag skulle skriva om, utan något annat jag finner viktigt och skrivvärt: Idag röstade kyrkan i frågan om homosexuella skulle få gifta sig i kyrkan eller inte. Personligen tycker jag bara grejen att rösta inom en sådan sak är jätteläskig. Det är som att rösta om huruvida flickor får gå på dagis eller spanska män får köra bil i landet i mitt tycke, med andra ord en självklarhet. Finns det dessutom en lag om att människor av samma kön får ingå äktenskap känns det ju lite klurigt om de inte ska få göra det i kyrkan. Det är ju ändå där majoriteten av människor väljer att säga ja till varandra.

Dock har jag insett att det inte är lika självklart för alla (no shit Sherlock, det är ju verkligen inte därför det behöver röstas om det.), och det ÄR läskigt. Om man tänker efter. Kan någon människa komma med ett bra argument till att det inte skulle vara så? Vem är det egentligen som kan besluta vilka människor som får och inte får? Vem kan ställa sig över en annan människa trots alla rättigheter vi ständigt bankas i att vi har?

För att inte skapa förvirring kanske det ska förtydligas också att det nu är tillåtet att ingå äktenskap för homosexuella, och att det inte längre heter att de ingår partnerskap. Varför ens haft olika ord på det från början? Vad är skillnaden? Är det ena mer värt än det andra? I mitt huvud blir det mer frågor än svar om jag ska vara ärlig, och då är det främst frågor över att det har varit två så skilda delar som det varit från början. Det är som att två av mina bästa vänner får knalla längs med altargången, medan två av de andra bästisarna inte får det, vilket känns väldigt suspekt. Mina vänner är ju mina vänner oavsett val av partner, och vem fan bryr sig om partnerkönet när det dessutom ges chans att gå på ett riktigt bröllopspartaj? Det är tur att vi är så extremt öppensinnade, och att det började så tidigt som 2009. Riktig tur! (Nej, ironi finns verkligen inte i Icas vokabulär. Oj, där var den lilla rackaren visst igen ja.)

Nämen. Blev jag seriös helt plötsligt? Det var verkligen inte meningen, men när det gäller viktiga saker som mänskliga rättigheter, yrkesetik, djurvård och fotboll med Olof Mellberg krävs det ibland lite mer seriösa tongångar för att riktigt poängtera att vissa saker är allvarliga. Sen kan man givetvis skämta om allt. Jag kan säga till en utlänsk kompis som kallar sig själv blatte att hon ska hämta sina blattekompisar. Jag kan reta min gaykompis för att vara en smula bögig men väldigt parant. Min korta kollega kan jag låtsas inte se bakom mixerbordet. Jag kan försöka härma mina thailänska lagkompisars språk då jag vet att de ändå bara fnissar åt mig. Vad jag försöker säga är att man inte behöver vara så förbannat politiskt korrekt alla gånger, men att det är viktigt att ta sina strider. Homosexuellas rättigheter ÄR viktiga, och man skämtar inte om att Henke Larsson ska sluta i landslaget.

Saturday, October 17, 2009

Roligt!

När jag började jobba på radion gick min tanke genast åt bloggen: "Yes, nu kommer jag ha en massa att blogga om." Tro mig, jag HAR en massa att blogga om. Varje dag skulle jag kunna gå hem och skriva om alla hysteriskt suspekta och roliga saker som händer. Dock är Ica en väldigt ovan radiopratare, och därmed en väldigt trött radiopratare när dagen är slut. När jag kommer hem från jobbet slocknar jag som en sten i soffan. Det plugg som skulle utföras denna termin har gått alldeles strålande, eller vad sägs om 3 missade inlämningar? Av tre möjliga då förstås. Jag som aldrig i hela mitt liv missat en inlämning förr. Hehe, mitt liv som rebell blir bara bättre och bättre.

Nåväl, tillbaka till det där jobbet då. Plötsligt känner jag mig som jag är 60+ och närmare pension, men detta skyller jag helt på att mina två kollegor har någon form av överskottsenergisdamp vilket gör att de går som speedade ekorrar hela dagen. De kan inte förstå när jag ska åka hem och sova. Då kan jag tillägga att jag både druckit red bull och cola zero i sändning. En av dagarna försökte jag mig till och med på kaffe. Där gick dock gränsen. Kaffe är nog bland det äckligaste man kan inta. Bläsch!!

Än så länge har jag blivit såld för 550:- till förmån för Världens Barn (Tack underbara Mike) och ska då vara smakråd för gardiner. Vi har sänt direkt från en rallybana inför SM-rallyt och då slängdes Ica in i en rallybil med en proffschaffis och fick åka runt i 150 km/h och vara med om att kapa en kon i samma hastighet. Hela sändningen utgick från rallystugan där det var lika kallt som utomhus vilket gjorde att jag vägrade plocka av mig varken jacka eller mössa. Särskilt pigg ser jag inte heller ut.

En dag kom underbarnet Brandur på besök och sjöng för oss. Han kommer från Färöarna och var hemskt trevlig.


Under Världens barn-kampanjen fick man även bjuda på att få en sändning från sitt företag eller sitt hem. Detta gjorde att vi i tisdags rullade mot Nyköping och ett konditori. Där fick vi alla uppdrag att utföra. Självklart fick jag det roligaste uppdraget av alla genom att göra en prinsesstårta från grunden. Det var verkligen hysteriskt roligt och även om jag fick höra att min halva fotboll med grädde mer såg ut som en rygbyboll blev jag väldigt stolt över resultatet och ännu mer stolt när tårtan blev såld för 200 riksdaler av en snäll herre. Jag fick även gå runt sammankopplad med Jonas i form av våra hörlurar. Detta fenomen gjorde att jag drogs runt i min sladd som en hund i koppel, vilket antagligen var lika bra då synen av alla mumsiga chokladbakverk kunde göra vilken chokladoman som helst galen, och då synnerligen den beroende Ica som helst ville äta upp allt på en gång.






På det stora hela har jag roligt som aldrig förr. Precis som vanligt har jag blivit ställets mobboffer. Exempelvis har mina öron redan vart på snack. Jag är känd som korkad enligt kollegorna. Jag påstås inte kunna göra elefanthopp över mixerbordet och jag får bilder ritade av mig i högst osmickrande former, men jag älskar det! Och så hemsk kan de inte tycka att jag är heller eftersom jag redan för en vecka sedan blev tillfrågad om jag ville börja sända sport. Kan någon gissa vad sportnörden Ica svarade då? Rätt svar: Ica svarade inte för hon hoppade upp och ner och nickade på samma gång i en hastighet som hotade med att medföra en rejäl hjärnskakning. Nu ska jag lära mig allt om det också. Shit pommes och hjälp och allt.

Det på huvudet är INTE mina stora öron utan hörlurar.
Visst ja. Vi gjorde en video till förmån för Världens barn:
... och en mindre seriös om rally.

Monday, October 05, 2009

Och härmed till allmänt åtlöje

Tre dagar har jag nu suttit i en radiostudio och försökt ta in alla nya intryck som bara studsar från håll och kanter till min skalle. En sak är säker i alla fall: som blond smålänning är man lika garanterad att bli mobboffer som en långbent stork bland skator. Idag fick jag till och med lära mig att "det här är en skrivaresymbol", eftersom jag efter bakgrundskoll anses vara som en ko: snäll, men korkad. Man tackar så hemskt mycket, men självklart dementerade jag med en gång att det där med snäll måste de fått från någon hemskt opålitlig källa.

Jag och Herr programledare (de är två som turas om) sitter mitt emot varandra i studion med två skärmar var emellan. Vi har båda varsin grön lysdiod som tänds när vi är i sändning. Min lilla lampa är dock brutalt nermejad och ligger lite halvt synlig bakom min ena skärm. Med andra ord syns den inte helt klart (vilket numera är en lögn eftersom att jag direkt efter följande händelse raskt grep dioden och riggade fast den mitt framför ögonen på mig med hjälp av mickstativ och tung skärm.) och kan då missas om man inte har ögonen riktigt rätt riktade. I fredags intervjuade vi en tjej som anordnade en singelfest i grannstaden. Schemat för dagen var späckat och med alternativ som att bli tatuerad, prova choklad och dricka öl tyckte jag givetvis att det vore en grej att åka på. Jag och Herr Programledare satt och diskuterade detta under kommande låt och mina ögon åkte över schemat till festen samtidigt som jag pratade. När jag kom till slutet av listan fann jag dock det första som i mitt tycke inte var kalas och jag förkunnade därför till mig kollega att:
- Men Scotts vete fan.
I samma sekund hörde jag ett litet fniss mitt emot mig och kollade upp på Herr Programledare som stod där med hörlurar på och en grön lampa vid sin sida. Min sista mening hade åkt rakt ut i etern. Med andra ord går jag numera bara och väntar på att Scotts manager ska ringa och kräva mig på en årslön i skadestånd då jag förtalat dem inför x antal tusen lyssnare.

Efter den händelsen har det bara gått utför. Denna vecka sänder vi i Världens barns tecken. Folk får ringa in och skänka pengar eller bjuda över varandra på vem av våra programledare som tros köra fortast ett varv runt en rallybana. De kan även satsa pengar på att få hem alla oss på Morgonskiftet för att få en sändning i sitt frukostkök, plus lite bagateller som biljetter till Tv-galan som tillbehör. Tack vare min mycket trevliga och givmilda kollega som verkligen gör allt för världens barn är även jag nu till salu. Vem som helst kan ringa in och erbjuda en summa pengar och ha ett uppdrag till mig. Uppdraget kan innebära exakt vad som helst. Totalt jävla livsfarligt! Kan man dra sig ur då när en kollega förkunnar något sådant rakt ut i etern för ett sådant ädelt syfte då? Eh... Nej, det kan man inte. Med andra ord har detta jobb nu även gjort mig till salu (trodde inte sådant var lagligt i Sverige).

Skulle förnedringen vara slut där tror ni? Icke! Idag kom ju min skadeglada kollega på att lyssnarna inte vet hur jag ser ut. Han hade även råkat se en video från helgens bravader som innehöll en mimshow med mig och Fjant och kläckte då en briljant idé:
-Ica, gör en show här framför kameran så lägger vi upp den på vårt youtubekonto!
Det dröjer ungefär en minut innan jag har en kamera upptryckt i fejan och förväntas showa. Då musiken jag blev erbjuden att utföra detta till visade sig vara Eros Ramazotti vägrade jag givetvis med orden att jag inte kan italienska och inte kan showa till något jag inte förstår.
Hur slutade det istället? Jo, Ica står och dansar och sjunger till Linda Bengtzings "Hur svårt kan dé vá?" i en radiostudio för att sedan bli uthängd på nätet som den sidekick som antagligen kommer ha den kortaste karriären av alla. Något som enligt kollegorna "alla sidekicks får stå ut med."

På något underligt vis ser jag ändå fram emot chansen att jobba där några år och se hur det här utvecklas. De måste ha rätt. Likheten med en ko är slående.