ko-nstiga ko-mpromisser

I lördags befann jag mig på en mycket fin middag ute i Danderyd, och berättade där för middagsgästerna om min australienresa och därmed även den tid jag spenderade på en jackaroo- jillarooskola (Australiens cowboy och cowgirl). Jag berättade att vi fått ett cetrifikat på att vi numera var utbildade Jillaroos men att jag inte hade en aning om vad jag skulle med den kunskapen jag skaffade mig där till. Den dagen kom idag.

Jag hade under min runda idag tänkt fotografera optimala lådor och de brevlådor som man helst vill sparka buckliga. Det gjorde jag också, men när jag väl kom ut på landet fick jag annat att tänka på. Där satt jag helt inne i min ljudbok om zombies och annat äckligt när jag plötsligt får syn på en ko precis utanför mitt fönster på höger sida. När jag tittar över på passagerarsidan travar där en annan ko jämsides med bilen. Hade jag varit en ko hade jag säkert känt mig trygg i min flock, men nu när jag satt i min fina Albert blev jag lite orolig. Jag kunde dessutom råka köra över en klöv av misstag. Bakom en lada stod alla andra kossor fint i hagen och muade. Den ena kossan tvärvände plötsligt medan den andra travade vidare. Givetvis stampade jag på bromsen och satt ett par sekunder och funderade på vad i helskotta jag nu skulle hitta på. Sen hoppade jag ut ur bilen och började prata med kossan. Mycket social ko då hon svarade väldigt högljutt på allt jag sa. Plötsligt såg jag plötsligt bristen på spenar som jag vet att kossor brukar ha. Jahapp. Jag stod mitt emot en tjur. Han verkade dock inte särskilt otrevlig så jag bad honom följa med mig för att hitta en öppning i staketet någonstans.

Kojäklen följde med mig som en hund medan jag pratade med honom/henne. Snart tyckte han dock att jag gått för långt och stannade. Jag letade vidare medan kossan promenerade upp på en träbrygga mot ladan. Jag hittade insläppet till hagen och såg i samma ögonblick rymmarnas väg: någon trevlig kossa hade stått och lutat sig på hela den någon vingliga stängningsanordningen och den var nu max en halvmeter hög. Det var dessutom inte bara mina två sällskapskor som hoppat ut utan fem till som lugnt stod utanför hagen och mumsade gräs.
- Eh, kossorna. Det här håller inte.

Kossan på bryggan var den enda som lyssnade och försökte gena ner för bryggan... över ett taggtrådsstaket. I mitt inre såg jag panikslagna kossor som sönderrivna av taggtråd löpte amok längs grusvägen och sprang ner Albert. Jag slet upp mobilen ur fickan och ringde Eniro (tack för att ni finns) och frågade om det enda namn jag kom på som satt fast på en närliggande postlåda och blev raskt kopplad dit. Den man som svarade blev lite förvirrad när jag förklarade att jag var brevbärare och undrade om det var hans kossor i hagen. Lugnt berättade han dock att det var grannens så jag tackade, la på och ringde Eniro igen för att bli kopplad till rätt snubbe.
- Hej, jag är din lantbrevbärare och dina kossor är ute på vift och jag tror jag skulle behöva lite assistans.

Medan vi inväntade ägaren fortsatte jag och taggtrådskossan att konversera och jag fick tillslut bort honom från taggtråden genom avancerad backning och han trippade sen och ställde sig vid sina kompisar som var kvar i hagen. Självklart försökte jag då valla in honom. Lättare sagt än gjort. Varje gång jag kom för nära ville han slicka på min hand och kom jag inte tillräckligt nära vände han bara för att sedan gå tillbaka till utgångspunkten när jag vände efter. Detta pågick i ungefär 10 minuter i midjehögt ris med gräs och brännässlor. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag alltid fryser på mornarna och därför aldrig cyklar iväg i shorts. Dock kan jag erkänna att postens långbrallor inte skyddar mot nässlor. Jag pratade med kossan, ojade mig över alla bränningar, studsade upp och ner och undvek att bli uppäten på samma gång.

Tillslut kom ändå den lugna bonden fram.
- Jahpp, Posten fixar allt ser jag.
Givetvis, svarade jag och vi började metodiskt valla in kossan mot hagen. Han menade på att om de kunde hoppa ut kunde de minsann hoppa in igen. Kossa nummer ett gick bra, antagligen efter att han nu var uttråkad av allt mitt pladder. De andra däremot var inte lika pigga på att komma in. Synen måste varit oslagbar. Bonden stod vid grinden så de inte skulle springa ut mot vägen medan hans brevbärare studsade runt bland nässlor och gräs och hoppade tjoande in bakom en kossa i taget för att sedan valla den mot bonde och grind.
- Ja, det är inte första gången du gör det där ser jag, sa bonden och jag funderade på att muttra för mig själv att det banne mig var sista, men ropade istället klämkäckt att nej, det var det inte.

Mitt i allt kom jag på kossan som vikt av från löprundan och skrek till bonden att det kanske saknades en brun ko om han inte mötte den på vägen.
- Det ska vara 22 stycken, ropade han tillbaka och jag började snabbt räkna runt alla mular och koarsel.
- Det är bara 21!
- Jag får det till 22!
- Då är det 22!
Självklart börjar man inte argumentera om en sådan sak just där och då.

45 minuter efter ankomst var slutligen alla kossor inom lås och bom (fullkomlig lögn, men de var på rätt sida om den rangliga bommen i alla fall), och där stod jag med nässlor upp till naveln, ilsket röda ben och händer som inte var sköna att kännas vid och flåsade med flugor surrandes runt skallen. Albert stod fortfarande på tomgång på vägen och bondens fru kom och studerade mig med ett gapskratt. De tackade dock så mycket för hjälpen och jag sa att det var bara ett trevligt avbrott men att de gärna fick ansa lite nässlor till nästa gång.
- Tja, tanken är ju inte att man ska vara här ute och springa utanför hagen.
Bonden spottade ut sitt snus, och sköt kepsen bak till nacken och stack ett grässtrå munnen. Det blev bara för mycket för mig och jag tackade så mycket för mig innan jag fick för mig att göra rågblonda flätor och klä mig i blå- och vitrutiga klänningar med tillhörande förkläde.

Det där med att sluta tidigt var bara att glömma. Nästan sist av alla kom jag in till Posten, med kodregel på handen och något som såg skrämmande mycket ut som en komocka, och luktade likadant under dojan.

Ja, efter en sådan jakt måste man få krascha i en vagn.

Blått en dag...

Min blogg har blivit försummad å det grövsta. Kvällstid har jag legat i sängen och formulerat inlägg efter inlägg. Det ena skulle handla om alkoholism, efter allt man ständigt bevittnar här i ghettot. Sedan kom jag fram till ett annat som skulle handla om B.I.B-modellerna (Big is beautiful) i H&Ms katalog som damp ner genom brevinkastet. Det är ett stort skämt som får mig att bli sprutröd i fejan, men nu blev det inte så. Nu är dagens inlägg därmed valt att få handla om blåbär.

Jag har aldrig varit någon skugsmulle. Jag har aldrig varit scout och ogillar att få spindelnät i fejan och barr i dojorna. Promenera på stigar i en solig skog gillar jag, och det finns många fler psykiska aspekter vad gäller skogar. Tillgång till minst en skog att gå vilse i måste ständigt finnas inom räckhåll. Dock brukar jag bara gå i dem, möjligtvis springa om jag får ryck någon gång. Nu har jag två dagar i rad befunnit mig ute i vildmarken plockandes bär... ensam!

Igår var antagligen tanken att jag skulle ta en promenad, men efter att ha varit nära att trampa ner både en och 25 maniska bärplockare dagen innan tog jag med mig en sån där fin svart bajspåse i fickan. Någon promenad blev det inte, eller jo, mellan blåbärsrisen. Inom någon liten timme var min bajspåse full. Dock kan jag säga att folk jag mötte kollade väldigt undrande på mig när jag gick tillbaka genom förorten hem. Antingen trodde de väl att jag hade en osynlig extrembjässe till hund som bajsade värre än en häst, eller kanske de trodde att jag själv blivit nödig. Helst undviker jag att spekulera i detta.

Sedan måste min hamstringsnerv slagit till eller något, för trots att jag fick med mig en rejäl hög med bär igår, fick jag ändå för mig att jag nog behövde lite till, så idag tog jag med mig två(!!) byttor och gav mig åter ut. Skogen var i princip öde, och ganska snart förstod jag varför. Det hade precis vräkt ner regn, luften var kvav och fuktig och en sisådär 100 000 nya myggägg hade kläckts. Dock har jag utvecklat en mycket bra taktik mot myggen:

- bär någon form av musikmanick med hörlurar på och poppa rejält under plockningen. På så sätt hör man inte det eviga surrandet och behöver inte flaxa med händerna runt kreaturen.
- Bär långärmat med tillhörande luva och dra upp luvan och åt gummibanden.
- Sätt huvudet mellan axlarna. Myggorna vet då inte riktigt vad du är för objekt och hittar ingenstans att sticka.
- Enda stickbara stället är nu händerna. De har du givetvis ständigt begravda i risen och därav no myggbett.

Ungefär så här ser man ut om man följer mina tips. Som Tjet.

Dock måste jag erkänna att någonstans brister min teori. Trots lång jacka och tjocka brallor har jag nio myggbett på arslet. Antar att det är the tasty part of me.

Något jag dock inte kan acceptera är att spindlarna envisas med att spinna nät över de absolut största blåbärsrisen med mest bär på. Hur tänkte de då? De äter ju för bövelen inte ens av bären. Det enda de får ut av det är små ulkande ljud från en person som sitter på huk mitt i skogen och tycker att det här med spindlar är rysligt äckligt (=jag). Med andra ord förstår jag precis vad de får ut av det. Jag hade också tyckt att det vore hysteriskt roligt att iaktta någon som mådde så dåligt av min existens.

Bärfisar är en del i hela plockandet som jag inte ens tänker ge ett eget stycke (redan för sent) eftersom de redan stulit tillräckligt med tid av mig då jag invarderades av tio stycken i min burk på samma gång och var sådeles tvungen att hälla ut x antal bär på backen.

Nåväl. Nu har jag hela kylen full med bär som antagligen sedan ska avancera till frysen. Frågan är ju vad jag ska göra med alla bär. Egentligen tycker jag ju det är lite äckligt att stoppa saker från skogen i munnen. Bläch.

Damn I'm good.

Har du problem med skalbaggar i silon?

Givetvis när jag fick syn på vad jag skulle dela ut för extremroligt utskick om nåt insektsmedel till hela rundans bönder kom jag att tänka på ett klassiskt citat från Yrrol som innehåller fru och gräsfläckar. Men det var inte bara jag som fick underliga tankar om denna rubrik. En kollega associerade helt ogenerat till en finare omskrivning av om man drabbats av flatlöss. Kallas det att jag har snuskig fantasi om jag säger att jag inte kunde säga emot honom (för första gången på tre år.)?

Med andra ord är jag tillbaka på mitt trevliga sommarjobb i min lilla gula bil, Albert. Han har blivit lite ringrostig och har nu inte enbart bucklor som jag åstadkommit utan nu får han väldigt lätt motorstopp om man svänger lite för intensivt åt vänster. Det kan vara lite jobbigt när man ofta ska vända relativt hastigt mitt i vägar. Igår tog jag en smärre omväg och hamnade väldigt fel under en u-sväng i en fyrvägskorsning. Motorstopp där var inte uppskattat av varken mig eller mina medtrafikanter.

Min trevliga tant som alltid bjöd på mörk choklad och klistermärken med djur och som diskuterade journalistik och tårgas i samma mening har visst gått och ramlat av pinn under våren, vilket är väldigt sorgligt.

Annars är allt precis som vanligt. Jag blir numera kallad Muppen av oförklarliga skäl, blir attackerad av hundar i alla storlekar, räknar fel vid frimärksförsäljning och råkar köra i alldeles för stora vattenpölar med öppet fönster. Idag höll jag dessutom på att klippa en grävling. Det har aldrig inträffat förr.

Nu har jag inte sovit middag på tre dagar och befann mig på after work med volleybrudarna igår vilket gav upphov till något skadad sömn. Med andra ord vandrar jag omkring som en zombie just nu, och det resulterade att jag fick åka nercabbad amerikanare genom stan under eftermiddagen. Fråga mig inte hur det gick till, men hem kom jag till slut, och det kan ju alltid vara trevligt. Fortfarande utan skalbaggar.