Wednesday, May 27, 2009

Tänk positivt: du kan alltid blogga om det.

Jag har skapat en trend i att springa till tåg. Det är en mycket svettframkallande och jobbig trend men av någon anledning går alltid tåg som man springer ikapp i tid. De senaste fem dagarna har jag spenderat i Göteborg med min bästis Annapanna, hennes man Peter och deras lilla kotte Elise. Det hela var en mycket trevlig period som innehöll dop med massa trevliga gäster (och en del städande), promenader i solsken och underbara garv från lillbruden när man gjorde pruttljud framför henne. Igår var det sådeles dags för hemfärd.

Tack vare min lilla vän Annapanna behövde jag inte springa ikapp tåget eftersom hon skjutsade mig till pendeln som kom in till stationen elva minuter innan mitt tåg skulle avgå. Om det hade avgått i tid vill säga. Nu ställde jag mig på perrongen och väntade ihop med alla andra resenärer på att personalen skulle låsa upp dörrarna och vi kunde få stiga in. Eftersom det var en mycket solig dag stod de flesta helt avslappnade på plattformen och log mot solen. Erica, som sin vana trogen hade bränt sig dagen före stod istället i skuggan och huttrade. Tre minuter innan avgång hade dörrarna fortfarande inte låsts upp, och jag började ana tågförseningens dofter ligga i luften.

- *skraaaaap* ja mina damer och *raaaasp* X2000 mot Stock*tyst* vagnfel. Åtgärdas snarast.
Dessa underbara vagnfel! Finns det någon gång det inte är vagnfel? Nåja, det är ju ett ganska brett ord så varför inte. Kan ju innehålla de mesta problem. Vi stod och väntade i fem minuter innan vi fick höra meddelandet igen. Efter 10 minuter upprepades det. När lite dryga 20 minuter hade gått fick vi åter höra den raspiga rösten säga att det här tåget måste bytas. Vi får hoppa på det X2000 som nu kommer in från Stockholm två perronger bort. Vid nämnda perrong blir det naturligtvis kaos eftersom ett helt gäng stockholmsresenärer vill av och ett helt gäng göteborgsresenärer vill på. Varför vänta när man kan trängas liksom?

Tillslut kommer jag fram till vagn 3 där det är tänkt att jag ska sitta. Det är som att gå in i en bastu, men eftersom jag var en smula frusen gjorde det mig föga så jag satte mig ner och väntade på avgång, med något onda aningar om mitt anslutningståg i Katrineholm.

- Jaha, mina damer och herrar. Ni har nu fått byta tåg (Va?! Skojar han?), eftersom det andra hade ett vagnfel. Vi kunde inte stänga dörrarna ordentligt (Men låsa gick ypperligt), och ni vet ju kära resenärer att säkerhet är Sjs prio ett, därefter kommer restiden. Men nu ska vi snart rulla iväg med destination Stockholm.

Både fem och tio minuter gick innan det raspade till i högtalaren ännu en gång.
- Ja, som ni kanske märker har vi inte börjat rulla ännu. Det beror på att tåget ni skulle åka med var ett sexvagnatåg medan detta är ett femvagnatåg. Är det någon som kan tänka sig att ta det tåg som ska gå klockan 9:40 istället ordnar vår kundtjänst detta och vi ombord skulle vara otroligt tacksamma. Detta problemet drabbar främst våra resenärer i första klass, men vi kommer och delar ut värdecheckar till er som ersättning.

Inte en kvist reste sig. Inte heller jag eftersom jag fortfarande naivt satt och hoppades på att hinna min anslutning. X2000 kan ju köra in några minuter och jag hade en kvart väntan.
- Eh, sedan vill vi även berätta att AC:n inte fungerar i vagn tre. Där fungerar inte heller toaletterna så ni får gå till vagn ett eller fem om ni vill besöka en sådan.
Tja, det med AC:n hade vi märkt och många av morgonens kostymnissar hade gett upp sin fräscha look och satt nu i skjorta med översta knapparna uppknäppta.

- Då ska vi nu kunna rulla ut från perrongen. Förresten vill jag tillägga att då vi nu fick hoppa på ett tåg som ankom direkt från Stockholm är bistron så gott som tom. MEN, mina damer och herrar, det finns kaffe, te och varm choklad och en dag som denna bjuder vi naturligtvis på detta. Vi kommer nu att gå ut och kontrollera era biljetter så får vi se hur vi kan lösa anslutningståg på bästa sätt.

Äntligen rullade vi iväg runt en halvtimme försenade och jag hade fortfarande hopp om att hinna med min anslutning. Efter en timme sjönk dock oddsen då vi som skulle till Eskilstuna helt enkelt fick följa med tåget till Södertälje och där vänta ett tag innan vi kunde hoppa på ett tåg hemåt. Det skulle gå betydligt fortare än att hoppa av i Katrineholm. Dock tyckte jag synd om snubben som skulle till Sala. Han fick hoppa i Katrineholm, ta ett tåg till Hallsberg, byta till ett tåg mot Västerås, sätta sig på en buss som skulle ta honom någonstans och därefter få åka taxi till slutdestination. För min del skulle nu resan bli längre i samma vagn och med den syrebrist som befann sig i vagn tre hade jag nästan hellre åkt rullskridskor hem. Syrebristen gjorde mig dock relativt snurrig och jag satt och dvalade fram och tillbaka i vakenhet och dreggel. I det tillståndet behövde jag aldrig ens fundera på att besöka toaletten och slapp då sådeles att springa två vagnar bort.

Dock var ju fortfarande tåget en vagn kort och då en hel drös steg av i Skövde blev det fart på personerna som inte fått nån sittplats.
- Är det ledigt här?
Jag tittar upp och tappar hakan i mitt redan svullna och kräftröda ansikte. Plötsligt var jag beredd att förlåta SJ för alla misstag och istället hylla dem för att de glömt en vagn. Bredvid min plats stod Thomas Ravelli!! Jag nickade och började genast planera dialoger innehållande målvaktsanalyser, VM 1994 och annat smått och gott. Allt var förlåtet SJ. Jag var nog den lyckligaste människan på tåget. I tre minuter. Max.
- Ursäkta. Du sitter på min plats.
Bredvid oss står en tant och har helt enkelt mage att vilja kräva platsen av en nationshjälte som räddat straffar i 40-gradig hetta 1994. Hade hon ingen skam i kroppen? Efter den prestationen behövde han givetvis sitta ner och vila. Men icke. Gentlemannamässigt fick han resa sig och fortsätta sin jakt på ett tomt säte. Förbannade SJ som bokar in folk på vareviga plats!

Nu fick jag fortsätta resan som blivit mycket längre helt pötsligt mot Södertälje. Där satt jag ännu en gång och huttrade i skuggan i väntan på ett tåg som skulle ta mig hemåt. Hör och häpna kom det in i tid och jag skuttade glatt på och satte mig. Ingenting hände.
- Ja, eftersom de spränger längs banan i höjd med Nykvarn kan vi inte åka riktigt ännu på grund av säkerhetsrisken. Vi får stå kvar tills de är färdiga.

Att stå flera hundra meter över marken som man gör på Södertälje Syd och få höra att någon spränger i banan lite längre fram är INTE goda nyheter.

Bara en och en halv timme senare än jag skulle ankom jag slutligen till Eskilstuna och ska härmed göra allt i min makt för att spara pengar till en bil, alternativt en billig EU-moppe.

5 Comments:

Blogger Unknown said...

Sågar du mitt jobb din buse? =) Att du inte erbjöd Tomas din plats mot att du fick sitta i hans knä? Du bad väl ändå om en autograf får jag hoppas.. Puss på dig !

4:56 PM  
Blogger Ica said...

Åsa- jepp. det gör jag, eller näe, inte ditt jobb. De som kutade runt i vagnen gjorde ju sitt bästa för att hitta lösningar till alla.

Har redan hans autograf ju ;) men det där med knät tänkte jag sen, men jag var för svettig och äcklig.

5:42 PM  
Blogger Lotten Bergman said...

Jag tänkte exakt som Åsa. Och om han inte ville sitta under dig, så skulle du ju ha slängt något hårt i huvudet på tanten och sedan slängt henne av tåget allternativt följt efter Ravelli på platsjakt.

Han du säga NÅGOT till honom?

Åh, Ravelli.

12:12 AM  
Blogger Ica said...

Lotten- I knooow! Jag tänkte ge mig efter honom, eller alternativt starta en temporär brevväxling. Dock skyller jag på mitt svullna fejs och feber att jag inte riktigt orkade röra mig.
Hann inte säga ett jota nej :(

11:24 AM  
Blogger Heléne Eriksson said...

Jag kan nästan noll och ingenting om fotboll. Men Ravelli på tåget! Ballt!

12:13 AM  

Post a Comment

<< Home