Hemmaspa är alltid bra. Hrmf!

Hade jag vetat vad jag var tvungen att ställa upp på när jag blev erbjuden att frilansa vet i fasen om jag hade tagit jobbet. Eller, jo, det hade jag antagligen. Inför bröllopsbilagan som utkom i veckan fick jag ju provsmaka chokladpraliner, ta del av smink- och hårtips, gå gratis på söndagens bröllopsmässa och så vidare. Men när det gäller att leka fotomodell är jag mer skeptisk.

I slutet av förra året ställde mina vänliga vänner upp och julbakade med mig, och där fick även jag ställa upp på bild även om jag försökte ha ryggen mot. I en krönika om hur det är att bo i den här stan fick jag åter sitta och posera framför kameran med ett löjligt flin i fejan till uttryck som "Nu ser du död ut" och "Nu ser du liiiite väl skeptisk ut" från min alltid lika sympatiska fotograf.

Idag tog det nog dock priset. Vi skulle göra en artikel om hemmaspa. Kalas ju egentligen. Det är ju bara att slänga upp en massa krämer, eller varför inte blanda själv, tända en massa ljus och åka ner i badet. Då var dock inte min tanke att det var JAG som skulle åka ner i badet. Och inte alldeles inspa:ad. Vi hade dock fått tag på ett underbart badrum med ett fint kar på fötter och plötsligt kände jag att jag ju var en mästerlig fotograf och sådeles kunde ta över min fotografs jobb medan han sjönk ner i badet. Dock var han inte så lättlurad.

I förmiddags var det med andra ord bara att packa ner ljuvliga vita frottéhanddukar, bodybutter, avocado och så vidare och bli upphämtad för åktur till det fina badkaret. Dock hade varken jag eller Herr Fotograf någon gurka hemma, men fräcka som vi är åkte vi inom en servering för att mygla till oss några gurkskivor. Herr Fotograf som är bäst på att snacka försvann från bilen och återkom med en liten plastbytta med färdigskivade gurkbitar i, samt en chokladbakelse modell jätte för att lätta upp sinneslaget hos sin något buttra journalistkompis aka. jag. Jag förstår inte att det är så allmänkänt att man bara kan vifta med choklad framför näsan på mig för att jag ska bli glad.

Väl framme var det bara att sätta igång. Upp med strålkastare och fram med ljus och igång med vattenpåfyllning med tillhörande mängder skum i badet. Jag skulle alltså ligga i ett extremskummigt bad med ansiktsmask och gurkskivor och se avslappnad ut. Jo tjena. Ansiktsmasken fick bli hemmagjort och bestod av en mosad avocado. Man ser måttligt snygg ut med en stor avocadobit i näsan och grön lugg. Men så fick det vara.

Synen av mig som Hulken i badet med en fotograf dansande runt badkaret, förtvivlad över att ha blivit blöt om fötterna och samtidigt har duschslangen i högsta hugg för att öka skummängden kan tänkas vara oslagbar. Och i badet ligger jag och skriker "IIIIII! För kallt!" eller "AAJJJ! För varmt!" medan fotografen inte kan hitta jämt läge mellan varm- och kallvattenkranen.

Nu ska det fotograferas. Jag får order om att killa mig på benet, skrubba mig på ryggen (ja, ni som vet hur vig jag är kan ju ana hur bra det gick), le brett (vilket är svårt när masken börjar stelna) och samtidigt höra hur Herr Fotograf emellanåt vrider sig av skratt åt vad kan jag bara gissa eftersom jag är förblindad av de evinnerliga gurkskivorna. Dock är min fotograf av det trevligaste slaget. Alltid lika positiv och kan alltid kläcka fram att man visst inte ser ut som en gående snorkråka när man är inbakad i klet trots att man vet att det inte är sant. Ärligt talat tror jag att han kan få ett termitdrabbat träd att känna sig fotomodellssnygg (Jag är dock ett hopplöst fall borde han inse. Det går icke att övertyga mig.).

Jag kan sanningsenligt säga att utan chokladbakelsen hade jag troligtvis mördat någon efter denna fotosession. Mitt hår är fortfarande avocadokletigt och inte blev min hy underbart mjuk heller (men kanske är det inte meningen att man ska torka av gegget med en sandpapperliknande hushållsrulle).

När denna artikel publiceras kommer alla butiker som säljer spaprodukter av någon för dem oförklarlig anledning gå i konkurs, men tro mig, jag vet varför.

Någon som är sugen på lite guacamole?

Rutin- icke att förakta

Det här med rutiner är underligt. Ändå är det något de flesta av oss verkligen behöver.

För mina kottar på skolan är rutiner otroligt viktiga. Har vi sagt/lovat/skrivit något så får man se till att hålla det, annars riskerar man kaos och utbrott. De kan ju i och för sig komma ändå, men att bryta rutiner är att utmana ödet. Dessutom mår de små änglarna inte ett dugg bra av det.

Kan man säga att det är en rutin att använda högerarmen istället för vänsterarmen om man är högerhänt? Strunt samma om man kan, jag säger det nu. Numera försöker jag göra mer saker med min vänsterarm eftersom högerarmen är lite opålitlig (Idag har den exempelvis gjort att jag droppat ett stycke colakork rakt ner i colaglaset och ett stycke glasburk med inlagda vitlöksklyftor i olja hamnade i hundens vattenback med splitter lite här och där. Lukten ska vi inte tala om.). Vänsterhanden är katasrofal som rutinbrytare. Den kan inte slå en serve eller smasha för fem öre. Försöker jag mig ändå på det är jag nära att stå på huvudet varje gång. På detta är den dessutom värdelös på att veva gröt, skriva, borsta tänder, öppna saker, hålla hundkoppel samt mycket mer.

Vilka djur behöver sen inte rutiner? Eller, behöver kanske är att ta i, men blir betydligt mer harmoniska med det. Mat och utgång i rätt tid så blir det mesta frid och fröjd. För att dra saken till sin ytterlighet kan man ju ta min lilla fjant som exempel. Hon är så rutininrutad att om man möblerar om blir hon skvatt tokig. Står saker inte där de brukar skäller hon helt enkelt ut dem tills de lommar tillbaka där de hör hemma (läs: tills jag eller mamma flyttar på saken igen.) En gång stod hon och skällde på en bok som jag tappat under sängen halva natten. Jag orkade väl inte stiga upp och flytta den heller.

Folk som skippar rutiner känns en smula rebelliska. Jag har alltid velat se mig själv som en rebell. In my dreams får jag väl erkänna så här öppet i bloggen. Mina rutiner är närmare ritualer och extremt viktiga. Vakna-upp-laga gröt. Alla ingredienser måste ner i grytan i samma ordning varje dag annars glömmer jag något. Går jag och lägger mig utan min kvällschoklad blir jag förvirrad. Skulle jag någon dag klä på mig ett par ögonbryn utan att först ha målat fransarna kommer jag gå ut albinofransad. Ja, you get the point.

Nu har tv6 ställt hela min värld på sniskan. Så länge jag kan minnas har sexan visat The Simpsons klockan 20:00 varje vardagskväll. Enda tillfället det ställs in är när det är Champions leauge på onsdagar, men inte annars. Nu har sexan helt plötsligt kommit på att åtta på kvällen är en bra tv-tid och kanske inte enbart borde spenderas på Simpsons. De som följer den gula familjen är ju dessutom antagligen så pass besatta att de kollar oavsett tidpunkt. Nu är det med andra ord en varierad programtablå klockan 20:00 på sexan. Simpsons har istället fått flytta till klockan 19:00 (vilket gör att Cops flyttas till kl 18:00 och Simpsons krockar med Dr. Phil 19:05).

Det här har gjort min vardag helförvirrad. Nu är Simpsons plötsligt slut klockan 20:00 istället för 21:00. Jag har med andra ord fått en timme extra varje kväll. Det gör mig lite nervös. Lagom till avslutningen av Simpsons brukar jag nämligen bli lite småtrött (om jag inte sovit middag tre gånger under dagen) och kommer fram till att inom en timme är det rätt okej att gå och sova. Nu skulle det innebära att jag går och lägger mig klockan 21, och det fungerar ju inte. Så tidigt har jag inte sovit sen jag gick i sexan och fortfarande hade läggdags. Vad ska jag göra under denna extratimme varje kväll egentligen? Jag blir lite stressad och det rycker lite i fötterna. Dagen ska ju vara slut nu! Eller, ja, ganska i alla fall. Dessutom är det ju en hel timme kvar till alla 21-filmer som jag alltid somnar ifrån börjar. Nu kanske jag med andra ord borde göra något nyttigt som att skriva artiklar, städa lägenheten eller laga matlådor. Det orkar väl inte jag på kvällen oavsett hur många extratimmar jag tilldelas. Jag förstår inte hur det ska gå ihop. Finns det ingen lag mot att bara ändra på gamla hederliga programtablåer? Det är ju som att visa Kalle Anka på påskdagen.

Uppdatering
Då min kväll nu ju har en timme extra har jag roat mig att läsa gamla blogginlägg. Eller, jag har kollat var jag gjort under dagens datum tidigare år och det var såpass intressant att det kräver en uppdatering.

Hör och häpna: För ganska exakt ett år sedan (inte riktigt eftersom jag inte bloggade den 28:e utan fick välja närmsta datum) bloggade jag om tadaaa: rutiner! Dock inte hos mig, men hos grannarna. Hm, är januari en rutinmånad. Då försvann också snyggingen Heath Ledger.
Rutininlägget finns här.

2007 retade jag mig på mina grannar för det mesta, men tackade dem för att de väckt mig mitt i natten och jag då kunde uptäcka ett analkande munsår. Bloggen handlade dock om reklamer för munsårssalvor och finns här.

2006 hade jag inte insett vad rubriker är, men gick glad och nöjd runt i min gåsjacka. Den är fortfarande varm och inlägget finns här.

2005 startade jag bloggen och då inte i januari, utan i juni, och därför finns inte något inlägg från den tiden. Då skrevs bara dagbok på andra ställen på nätet, men inte för ögon här ;)

Synden straffar sig själv

Jag försummar min blogg. Å det grövsta. Egentligen har jag inte ens någon bra anledning och ursäkt till mitt dåd. Det har i och för sig varit många deadlines inför nästa veckas utkommande bröllopsbilaga, och denna vecka har inneburit jobb som fått mig att slockna sött i soffan vid hemkomst.

Efter usel sömn en längre tid är jag numera lite som en levande zombie. Eleverna på skolan skrämmer vettet ur mig om de står bakom en dörr när jag kommer. På tisdagen har jag glömt vad jag lovade en av dem på måndagen. Under onsdagen somnade jag på lunchrasten med benen på ett extraelement och fick brännmärken. Jag har med andra ord inte alla hästar i stallet, alla spelare på planen, de vassaste knivarna i lådan och så vidare. Då dök förslaget upp om att besöka släkten i huvudstaden under helgen då jag ju ändå under söndagen skulle befinna mig där för att lira volleyboll. Jag skulle bli omhändertagen, få lagad mat och sova ordentligt. Omtänksam och trevlig som släkten dessutom är for jag dit under fredagseftermiddagen.

När jag kom fram fick jag torkade aprikoser i mina hungersångor med argumentet att vi skulle äta mat inom en timme. Två och en halv timme senare fick jag mycket riktigt mat. Dock var det inget som störde eftersom jag sovit rätt stor tid mellan löftet och just att löftet uppfylldes. Moster som vet om mina laster hade laddat upp med choklad, so far so good. Snart visade det sig att laddningen även innehöll chips och glass. Jag började ana oråd.

Ryktet som ständigt följer denna del av släkten är att de inte äter godis. Underligt nog säger det swoooosch om man har med sig en godispåse innan innehållet är länsat och påsen prasslar tom. Jag tror inte heller Åsa glömmer den gång när hon och jag köpte micropopcorn för en filmkväll och redan innan filmen börjat fick åka och köpa en ny förpackning eftersom att någon (läs moster) ansåg att popcorn inte räknades som godis. Vi köpte två för säkerhets skull.

Gårdagskvällen innehöll en tacomiddag som skulle göra världens starkaste och hungrigaste man mätt. Den intogs dessutom rätt sent. Under Let's dance (som jag aldrig tittat på, men det var det alternativet, eller På spåret som gällde) blev jag tillfrågad inte mindre än fem gånger om jag inte ville ha chips, choklad eller glass, och blev slutligen kallad svårtrugad. Oskyldigt frågade jag moster om det inte var så att hon möjligtvis var sugen på något sånt. Till svar fick jag ett "hrrrmf" och snart sitter moster bänkad i soffan med en ask torkade tranbär!! Det kan ju inte vara sunt. Vid intagande av ett bär insåg jag att det inte bara var osund, det var dessutom surt och jag avrådde från vidare intag.

Synden straffar sig själv: idag var jag redo för en shoppingtur i storstaden och planerade att ha moster som sällskap. Dock har hon tillbringat natten med att sporadiskt tala med Ullrik och är därmed inte pigg på att stå på benen. Jag skyller helt och hållet på tranbären och får nu bita i det sura bäret över att jag inte offrade mig för en liten chokladbit så moster kunde fått gå lös på resterande chokladkakan istället för att äta de där livsfarliga bären.

Fuck them again!

En smula frustrerad kanske är att ta i? Eller? Nej, jag kan säga att jag är stora portioner frustrerad. Därefter kan jag också erkänna att jag är förbenat trött, aningens uppgiven och helt enkelt lite nere i skosulorna. Detta är fortfarande i samma tema som när jag bad den svenska sjukvården göra otrevliga saker mot sig själva.

Efter alla juldagar och nyårsdagar och aftnar hit och dit har moster åter igen stampat upp dammet på krigsstigen och börjat gå. Ett tag innan jul var även jag där och trampade då stigen i min ilska då jag ju "gick bakom ryggen" på den trevliga sjukvården här i länet. Nu är vi ju dock som sagt igång igen.

Förra veckan ringde moster till den vårdcentral som påstå sig vara den som ska fatta beslut. Därifrån skulle en remiss ha gått runt 25 november till ortopeden. I fredags förstod vi att det hade ingen gjort över huvud taget, men när moster skrek i postades det visst en sådan. Idag fick jag ett brev om att jag är uppsatt på väntelistan till ortopeden. Uppskattad väntetid skrevs vara 2 månader. Detta brev hade inte ens kommit iväg om inte moster hade ringt. Det finns då EN specialist som skulle befinna sig i Etuna på ortopeden som skulle kunna säga att jag behövde en EMD-röntgen (nervkoll). Dit skulle jag hinna bli kallad. Jo, om papperet kommit iväg då i november vill säga. Han befann sig i stan idag och i morgon. Det har vi vetat hela tiden och försök förklara, men nu blev det inte så.

Under hela denna process har vi försökt att förklara att det inte behövs någon ortoped. Den undersökningen genomfördes hos specialistläkaren, och han kom fram till att det är nerverna som måste kollas. Det vägrar dock sjukvården här att gå med på. Ska jag få en röntgen dit så ska jag minsann besöka en ortoped här och DENNE ska remittera mig. I ett annat läge berättade de samtidigt att de inte har råd att slänga iväg mig på en sådan röntgen. Vad fasen de först ska dra mig till ortopeden för övergår ju mitt förståd. Det kommer kosta dem pengar och av mig får de inte ett öre då jag har frikort.

En smula uppriven besökte jag idag min sjukgymnast som tappert fortsätter att tejpa upp min axel för att det ska funka (Vet ni hur skoj det är att gå med tejp som dels begränsar rörligheten och dels börjar klia som myror under ett gips efter x antal timmar? Det är inte roligt nånstans.), och även hon blev upprörd och stack för att rådfråga en läkare. Dennes tips var att boka in en akutläkartid hos henne och därmed kunde hon pusha på ortopeden. I samma veva ska även sjukgymnasten pusha på och sen jag själv (dvs. moster) ska också pusha. Detta var en strängeligen förbjuden metod, men nu fick jag en tid i alla fall. Min fundering är: hur mycket pengar kostar inte det då? Ett extra läkarbesök, en läkare och en sjukgymnast som lägger arbetstid på att ringa, samt någon på ortopeden som kommer sitta ockuperad i telefonen. Eller, kunde jag kanske ta och skriva mig någon annanstans så jag tillhör ett annat landsting?

Nu är inte bara axeln alienaktig utan min överarm börjar bli platt. Efter att ha skrapat rutorna på bilen förra veckan var det i princip omöjligt att dela ut post. Får man bli trött och gnällig för mindre? Numera när jag vaknar av att hela armen värker får jag nypa som fasen i de senor(nerver? slams? whatever) som gör mest ont. När man väl släpper taget så avtar ju nypsmärtan och jag kanske kan somna om. Då jag tänkte fullfölja min princip att ont ska med ont fördrivas och träna volleyboll imorgon. Attans bara att jag är småfebrig. Kan det möjligtvis ligga till grund till denna extrema gnällighet. Jag blir uppenbarligen lika ynklig som en karl när jag är lite febrig.

Hur svårt kan det va?

Sedan jag kom från de smålänska skogarna för en vecka sedan har jag befunnit mig i ett stort hus på landet. Jag är hus/hund/kattvakt. Det här är ett hus där familjen värmer upp det genom att elda i sin vedspis. Det är dessutom den enda spis de har. Och ugnen är en riktig sådan stenugn som också måste eldas igång.

Hela den här veckan har varit en utmaning av stora mått. Främst för mig som är en frusen fis. När jag kom hit i lördags var det underbara 17 grader i hela huset. Samtliga element vreds upp på max. Vid sänggående var det fortfarande 17 grader. Det hela fick lösas genom att sova med lånfillingar, pyjamasbrallor, strumpor och en långärmad fleece. Samtidigt sov jag PÅ de kläder jag tänkt använda nästkommande dag. Tack och lov är husets hund lika frusen som jag så direkt när jag klev ner i sängen bökade han sig in under täcket och sov tätt intill hela natten. So far so good.

Internet i villan verkade vara ett minne blott och inte ens när jag satt stationerad under sonen i husets skrivbord med hans nätverkssladd fungerade något.

Matlagning ska vi ju bara inte tala om vad gäller mina matlagningskunskaper ihop med en vedspis. Tack och lov är familjen vars hus jag vaktar väldigt förutseende och uppenbarligen väl medveten om min kunskap i och med att de proppat frysen full med lunchlådor i olika rätter.

Efter två dagar av skakande och huttrande och inte ens en tillstymmelse till att våga mig mot duschen i rädsla för hur jag skulle kunna ta mig ur den utan att frysa ihjäl ringde de trevliga husägarna från sin seglingstripp i Thailand. De hjälpte mig med ett sätt att öka pannan och vips var elementen stekheta och gradantalet i huset steg sakteliga. Samtidigt berättade sonen om det trådlösa internet som fanns i huset och lätt kunde användas. I samma veva ville målaren som dessutom springer här titt som tätt med att köket skulle bli lite varmare då elementet där är helt urkopplat. Som gammal lantpöjk han var kunde han minsann göra upp eld i en spis och plötsligt hade jag 22 grader i huset och kunde inte klaga på någonting.

Dagen efter försökte jag göra om samma bragd, helt utan resultat. Jag eldade upp en hel DN med tillhörande bilagor (blir rätt mycket papper) utan att en enda träflis tog eld. Det var bara att ignorera dock då elementen ändå var varma. Efter att ha lyft in en massa flis och fått kloka råd från alla håll kan jag nu själv göra upp eld och få det mysigt varmt även i köket.

Igår satt jag i huset, myste med hunden och katterna, hade det varmt och skönt, åt matlådor och choklad och kollade på film i datorn. Äntligen var allt som det skulle vara i ett vackert lanthus. Men säg den lycka som varar.

I morse sa det bara plutt plutt i mina kranar när jag skulle borsta tänderna. När det är sisådär 12 minusgrader ute kanske det inte är så konstigt om det kommer lite is nånstans. Dock var det inte läge att ringa någon granne sådär vid halv sju en dag då de flesta antagligen tar ut som klämmis och är lediga.

När jag kom hem från jobbet sa det fortfarande plutt plutt och inget vatten kom.

Nu ringde jag grannen, dock fel granne, och han hade vatten. Nästa granne svarade inte. Vid kommunen blev jag kopplad till en grabb som skulle prata med jouren. Tio minuter senare bankar en joursnubbe på dörren och visar sig vara en annan granne. Efter visst sökande finner han källan till vattenbristen: en dörr vid husgrunden som går till vattenledningarna var öppen och mätare och ledningar hade frusit sönder= Ingen dusch, ingen disk, inget tvättande, inget tandborstande, inga toabesök och ska jag bjuda hunden och katterna på cola till maten?

Nu när allt var så bra sitter jag nu utan rinnande vatten till tisdag. Varför händer sånt ALLTID mig??

Nåja, jag kan fortfarande elda.