Fuck den svenska sjukvården

Jag är sällan seriös i min blogg. Mest för att livet alltid ska vara så vansinnigt seriöst jämt att det kan vara trevligt med ett avbrott, men nu tänker jag vara seriös. De flesta vet att jag har väldigt svårt för folk som använder sig av olika könsord som svordomar. På volleybollplanen blir jag ibland så arg att jag skriker "KÖNSORD!" men det är det grövsta. Idag använde jag dock "the real thing" i ordförrådet. Dock för mig själv i lägenheten, men ändå. Jag hoppas med detta få er att förstå hur arg jag är.

Under vecka åtta i år, närmare bestämt på lördagen, vaknade jag upp i min säng och kunde inte lyfta min högra arm. Min kropp har ju vissa defekter som jag får skylla mig själv över, men just det här kändes lite obefogat då jag inte gjort något särskilt. Eftersom en Sälenresa väntade vecka 10 så knallade jag till naprapaten och knäckte till axeluschlingen. Det hjälpte inte.

Efter att jag kommit hem igen gick jag ju med min svanskotefraktur åter till doktorn och de glömde bort axeln och så även jag, vilket gjorde att jag snart igen återkom till farbror doktor. De vred lite på min axel och skickade mig till en sjukgymnast. Hos sjukgymnasten fick jag lite trevliga styrketräningsprogram med gummiband för att axeln skulle må bättre. Samtidigt ordinerades jag vila från volleybollen, vilket jag faktiskt lydde. Det hjälpte inte.

Efter besök hit och dit hos sjukgymnasten är vi nu i början av sommaren. Då skickas jag iväg på röntgen och orden att jag kanske ska fundera på att byta jobb (och inte dela ut post), samt det skrivs ut starka smärtstillande som man egentligen inte får köra bil på, men eftersom varningstriangeln numera är borta kunde vi ignorera det. Röntgen visade ingenting och smärtpillerna hjälpte inte.

I slutet av sommaren kom sjukgymnasten på att jag nog behövde en kortisonspruta (eller två) i min axel och det genomförs av honom och en läkare. Det sticks fel och fontänar blod och bubblar under huden och gör förbenat ont. Det hjälpte inte.

Plötsligt gjorde axeln inte bara ont. Den försvann också. På lite drygt en månad hade axeln gått från en normalbening axel till en überbenig axel som såg ut att tillhöra nån utsvulten somaliakotte (ja, inte färgen då). Sjukgymnasten tittar, mumlar lite och skickar mig till den nya sjukgymnasten då han ska sluta. Nya sjukgymnasten och jag går om varandra i två månader innan vi får till ett möte.

NU börjar det hända nåt, men uppenbarligen inte tillräckligt. Nya sjukgymnasten har tagit min axel på allvar och pratat om att det är skumt att mina muskler i axeln har förtvinat (!!), och undersökt en massa. Hon har även plockat in andra sjukgymnaster för att inte vara ensam om sin hypotes och de har vart överens. Troligen har jag fått någon form av nervskada som gjort att hela axeln bara dör, troligtvis härstammande från ryggraden, samt någon form av skelettskada på en nackkota. Hon tejpar upp axeln och säger att jag genast bör få en rötngen av nerver samt en skelettröntgen av nacken.

Jag fick en läkartid till förra veckan. Läkaren blev sjuk och skulle sedan sluta dagen efter så jag fick nu en tid denna veckan istället. Då har måndag, tisdag och onsdag vart totalt överjäkliga då jag åter delat ut post och sedan inte kunnat göra mer de dagarna för det gjort för ont. Runt runt i lägenheten har jag knallat och inte vetat var jag ska ta vägen och funderat på att om jag dunkar skallen tillräckligt hårt i väggen så kanske jag svimmar och då känner jag ju inte att det gör ont.

Nåväl, idag dags för läkarbesök. Min doktor börjar med att be mig berätta varför jag är där över huvud taget eftersom hans sköterska "är lat" och inte har skrivit något. Så jag berättar, stående i rummet medan läkaren knallar fram och tillbaka. Han hummar lite och säger sen "klä av dig" och låser dörren. Shit! Sedan klämmer han lite på axeln och höjer och sänker och kommer fram till att axlarna ser inte likadana ut.
- Du har ju inga muskler i högeraxeln.
- Näe, jag vet. Och det är det jag inte fattar.
- Det är ju för att du inte använt armen.
Så mycket hade han lyssnat. Jag har för i helvete spelat volleyboll, med högerarmen, och delat ut post, med högerarmen, och motat elever, med båda armarna. Tro mig, den är använd. Jag får inget utrymme att säga hur armen domnar, att jag inte kan sova, att jag har hög smärtgräns, hur det sticker i fingrarna och ja... ni fattar. Så frågar han plötsligt om axeln försvann efter kortisonbehandlingen. Jag säger att jag inte riktigt vet.
- Näe, för sticker man fel kan kortison ha effekten pjuuuuffff *gör rörselser som visar hur luften går ur en ballong.*
Självklart undrar jag vad han menar och han säger att om man gör det i exempelvis hälsenor så krymper de och går av (!!). Jag frågar vad man gör åt det och han vill veta vilka som gett mig kortison. När han får höra att det är sjukgymnasten OCH en läkare ändrar han sig och säger att det är ju inte det som hänt hos mig och "nääää, så klantiga är de inte" och "de har ju övervakat varandra".

Tillslut säger han att han ska skicka mig på en sån där nervröntgen (nacken har vi nog glömt) och sen skicka mig till ortopeden. Men det kan ta rätt lång tid med röntgen. När jag frågar hur länge får jag svaret två månader (!!)
- Och vad ska jag göra tills dess??
- Same shit som nu.
Han sa det ordagrant. Okej, det känns ju mycket bra. Jag ska alltså gå runt som en zombie och vilja grina varje eftermiddag eftersom det gör för ont, inte kunna ta vägen nånstans, sova som en kratta, inte kunna träna, och framför allt gå helt jävla bananas över att inte kunna lämna axeln hemma nån gång och bara skita i den.

Ica är nu arg, och uppgiven, och gnällig, och öm, och så in i helvetes jävla förbannad! Nu tänker jag med andra ord åka och träna volleyboll för jag är av den sunda åsikten att om axeln gör ont på mig så tänker jag fan göra ont tillbaka. Nu är det krig!

Varför är alltid vintern emot mig? På alla sätt!

Att vakna alldeles för tidigt för vad som ska räknas sunt, efter en natt med för lite sömn på grund av smällande vindar som hotar att krossa fönstret, ger inte de bästa förutsättningarna. När man dessutom ser att det snöat under natten och så gör fortfarande känner man inte direkt för att cykla ner till jobbet och sedan sätta sig i en postbil för att fräsa ut på landet. Det var dock precis vad jag fick göra. Tack och lov har jag snälla medmänniskor som i den tidiga timmen kom på besök och lämnade varma kläder prydda med Postenlogga. Och det behövdes skulle det visa sig.

Jag har läst att Postens VD tjänar lika mycket som 45 brevbärare ihop varje månad. Tänk om han kunde lägga åtminstone hälften ett par månader i rad så skulle alla postbilar få nya vinterdäck. Det hade uppskattats vill jag lova. Bara under min första timme hade jag gasat mig till panik i uppförsbackar som inte ville bära mig hela vägen upp. Att det sedan kan gömma sig diken lite förädiskt under snön märker man heller knappt förrän det är för sent.

Idag var det dock mer än vädret som gick emot mig. Plötsligt började en skylt på instrumenpanelen lysa rött. Där stod det STOP. Själv trodde jag endast att jag glömt lägga ur handbromsen, men så var inte fallet. Sedan kom det upp en rödlysande siluett av en motor med ännu ett rött STOP inuti. Som den bilexpert jag är gjorde jag det enda rätta.
- Det lyser massa röda lampor som säger STOP i min bil!! skrek jag i luren till en kollega som befann sig i någon annan ände av stan och verkligen inte kunde göra något åt det. Han gav mig dock rådet att stänga av motorn och sen starta igen. Då försvann alla hemska STOP. För tillfället. Snart var de tillbaka och jag gjorde samma sak igen med samma resultat. Sedan kom de tillbaka en tredje gång. Då orkade jag inte bry mig längre utan puttrade vidare.

Som alla vet är jag ju en snorfrusen fis som inte riktigt är stabil inför det här med kyla. Därför hade jag fläkten på högsta fnurr med varmluft då jag körde runt. Nästa sak jag ser är brunsvart rök som bara bolmar in via fläkten till min kupé. Genom all rök ser jag att upphovsmannen till detta är motorn där det formligen väller ut rök. Sakta och fint svängde jag in till kanten och stannade (Inte riktigt sant. Jag skrek, svängde och panikbromsade innan jag slängde av motorn. Det resulterade att nosen på bilen stod inne i en häck och min dörr var fem centimeter från en lådgrupp. Jag satt med andra ord fast i bilen. Mycket trevligt.) Tack gode gud för mobiler vid detta tillfälle. På en sekunde ringde jag upp vår bilansvarige och skrek mycket behärskat att min bil kokade eller nånting ditåt. Han svarade med att de skulle komma ut med en reservbil. Dock fanns det inga bilar inne för tillfället.
"Men vi kommer och hämtar dig så fort vi kan."
"Ska jag bara sitta här tills dess?"
"Tjaaa... om du inte har något bättre för dig."

Sagt och gjort satt jag där i min döda postbil och insåg snabbt att när motorn inte är igång är fläkten inte heller igång vilket snart resulterar i att temperaturen i bilen sjunker avsevärt. I mitt stilla sinne tackade jag mig själv för mitt numera ansvarsfulla och vuxna sätt att klä mig efter väder och att jag hade långfillingar, mössa, vantar och fleece.

Något jag kan berätta är att det är rätt tråkigt att sitta fast i ett snöväder i sin postbil. Som tur väl var hade vi dubbla lägg gruppisar (= stooora högar reklam) att dela ut så jag satt och läste julerbjudanden från On/Off, Claes Ohlsson, Bauhaus, Jysk och en massa annat. Dock kan jag erkänna att trots mina kläder satt jag och huttrade så jag trodde jag skulle börja grina efter ett tag. Efter en evighet kom dock två gubbar med ny postbil, en minibuss och släp passande en postbil. Dock gick Albert (min bil) inte att flytta så vi fick lämna honom där. Jag fick köra vidare helt köldskadad och försöka förklara för mina stackars postväntande kunder vad som inträffat.

I vanliga fall brukar man vara klar runt ett/halv två med sin postrunda. Idag ringde jobbmobilen vid klockan tio i fyra.
- Ja, vi vill bara veta var du är och hur det går för dig. Folk börjar ju gå hem här.
Tillslut, vid fyrasnåret kom jag in till ett väldigt tomt Posten. Avgående posten hade avgått. Internposten hade interngått och tanterna i kassan fick ha öppet längre för att vänta på min sena kassa. De hade via ryktesvärlden hört att jag kört fast. JAG?! Köra fast? Pöh, ingenting var mitt fel. Allt var Alberts. Stackars Albert. Vilken underbar start på veckan!

Lätt vunnet, lätt.... ehhh... ja, vunnet

Nu har vi en match kvar den här säsongen. Jag måste erkänna att det känns som att allt annat än att ha gått hela serien utan setförlust vore en förlust. Och det är hemskt att säga så. För vinsten är ju det viktiga. Eller kan man citera den onda coachen i Mighty ducks I med att säga:
- It's not worth winning if you can't win big.
För det är vad vi har gjort hittills i serien. 3-0, 3-0, 3-0, 3-0, 3-0. Och ärligt talat är det snortråkigt. Hade det vart jämna set som vi med nöd och näppe tagit hem hade det vart en annan sak, men nu är gångerna när motståndarna kommit upp i tvåsiffrigt väldigt lätträknade.

Idag hade vi vår andra hemmamatch. Det är ju väldans roligt eftersom vi faktiskt lyckas övertala dit lite vänner som kommer och tittar (De jag lyckades tjata dit förra hemmamatchen dök dock inte upp idag. Vi kunde ju inte garantera en roligare match än sist.). Dock var dagen nästan ett skämt. När matchen skulle dragit igång för ett tag sedan dök motståndarna upp. De satt ner. De flätade håret på varandra och sedan när vi väl har lottning ber de om tio minuter extra för att "prata ihop sig". Vad de sysslat med i bilarna på vägen dit kan man ju fundera på. (Ska vi säga som mest skrålar hela vägen till Carola och schlager.)

När matchen väl drar igång står det en tjej som är ett äpple högt längst framme vid nät och vi undrade vad i hela friden det var frågan om. Snabb koll visade att hon var född 1996! Vår yngsta spelare är född typ 92. Och hon är rejält yngst. Jag var ung när jag debuterade i fotbollens damlag som fjortonåring. Denna lilla brud var 12. Nåja. Man kan inte säga annat än att skenet bedrar. Hon var överlägset den bästa liraren på andra sidan nät och får hon bara växa till sig en halvmeter kommer hon bli riktigt farlig.

Som vanligt matade vi dock boll på boll och fick få tillbaka. Själv fick jag lira passare vilket både jag och min axel uppskattade högt. På det var det ju dessutom skitskoj. Även om mina fingerslag ofta kan vara farligt fösiga (vilket ICKE är tillåtet) är de ändå betydligt bättre än vad jag är när jag smashar. Det är inte min starka sida någonstans (utom möjligen när vi åker båt i flera timmar och spelar på Åland med för lågt nät.).

Vi vann med andra ord med 3-0 idag igen, och vår tappra publik fick åter se en dötrist match. Nästa vecka bjuds vi dock på seriens bästa motstånd. Får hoppas att det blir lite mer att hänga i julgranen sådär dagen före första advent. Man känner sig dock en smula dryg när man redan under uppvärmningen ser att enda chansen att vi kommer förlora det här är om samtliga spelare totalt glömmer bort vad volleyboll är för sport. Så var fallet idag. Ja, inte att vi glömde hur man gör, utan att vi redan när de knallade in såg att det här vinner vi. Gruff.

Mest smärtsamt under hela dagen var dock när Johanna snällt och behärskat drog bort all den tejp som under matchen hållt upp min axel. Jag är fortfarande knallröd, skinnet har fortfarande fina hudvecksmönster och jag lutar inte gärna axeln mot soffkanten just nu.

Ghettots barmhärtiga samarit

Jag börjar fundera på om jag ska utse mig till den barmhärtiga samariten åt alla barn i mitt ghetto. Eller, rättare sagt åt ETT barn i mitt ghetto. I arla morgonstund tog jag min cykel och kände att jag hade gott om tid på mig att bege mig till jobbet. Jomen den kunde man ju se sig i stjärnorna efter. Ute på trottoaren går nämligen en liten kotte och gråter i högan sky. Då kan man ju inte bara cykla iväg även om det i ärlighetens namn är vad man skulle vilja i detta mörka, gråa och kalla väder så att man snabbt kommer inomhus igen. Sagt och gjort knallar jag fram till parveln och frågar hur det är.
- Såååhåååå dääääääääär! *snyft och snörvel*
Med andra ord var det allt annat än sådär och när lillkillen vänder sig för att säga detta ser jag att det ju är samma lilla kotte som var så upprörd över att kompisarna sa att Ica Maxis cyklar var sugiga i somras, som jag dessutom skrev om här.

Dock var dagens problem inte alls lika skrattretande att hantera. Snarare rätt och slätt tvärtom. Han var nämligen ute och gick (utan mössa och vantar och i en vindjacka. Jag höll på att frysa ihjäl av att bara se honom) och grät eftersom hans mamma hade slagit honom. Hela min rygg fick rysningar, och jag frågade lite hur det hade gått till och sånt. Uppenbarligen ska man akta sig för att borsta håret för sent på morgonen. Sagt och gjort frågade jag honom om han ville att jag skulle följa honom till skolan, eftersom han inte ville gå hem, och prata med hans lärare. Dum fråga eftersom jag skulle följt med i vilket fall, men tack och lov ville han dessutom det.

Vi knallar på mot skolan och pratar om Ica Maxis cyklar, vilket han själv tog upp när jag frågade om han kom ihåg mig. In på skolgården och runt till "hans" ingång. Där står ett helt gäng småkottar som väntar på att bli insläppta vid ringning och glor storögda på mig när jag bara stegar in och sliter upp dörren med lillgrabben i släptåg. Den närmsta dörren som står öppen knallar jag till, knackar på och säger "Ursäkta men jag har en liten ledsen grabb här". Snabbt förklarar jag situationen, men finner sen inget mer att göra utan säger till lillgrabben att jag hoppas att det ordnar sig för honom. Vad otillräcklig man känner sig. Egentligen ville jag ju bara åka och mopsa mot hans kära moder om att man inte ska puckla på sina kottar, särskilt inte tisdagsmornar när de borstar håret och det är bajsväder ute. Istället går jag ut igen.

Den där tiden som jag var ute i som var god var plötsligt förvändlad till Mycket Sen. Senare på jobbet fick jag dessutom min rågade mängd av mopsning som resulterade i Inga Roligheter Alls. Så nu är jag halvförstörd, trött och sur och har ännu inte kommit på vart jag ska ta vägen imån när jag ska till Nyköping på intervju. Jag vet inte heller hur jag ska ta mig dit eller vad jag ska ha på mig. Dessutom innebär intervjuuschlingen att jag ska stiga upp vid halv fem, och ska sen intervjuas i tre(!!) timmar. Med andra ord borde jag sova för längesen. Kanske ska kolla upp först vad jag skrev i mitt CV att jag kan och är bäst på.

Uppmaning

Här sitter jag en fredagskväll, snortrött. Veckan har tagit rejält på krafterna, särskilt gårdagen som innehöll slagsmål på skolan som jag inte hade räknat med. Precis innan sänggående denna fredag upptäcker jag att datorn fortfarande är på och tänkte sådeles stänga av denna mackapär... ska baaaara kolla alla bloggar. Vips så slänger Lotten ur sig en utmaning (uppmaning). Och eftersom jag är så snäll och trevlig måste jag ju bara svara nu.

Första gången jag ...


1. ... åt tacos var en fredag hemma i Hultet med samtliga i familjen. Det måste vart nånstans i 10-årsåldern då Amigo inte längre fanns, men Bruno gjort inträde. Vi åt bara tortillias, eftersom de där hårda skalen hade ingen fattat då. Jag åt ost i min taco även om jag redan då inte gillade "rå" ost. Hela familjen var livrädd för den starka såsen, och ingen fattade hur man egentligen skulle vika ihop underverken. Har för mig att bror dessutom hade en gipsad arm då.

2. ... körde bil var mormors gamla gröna ford fiesta från 1977. Jag och mamma befann oss på Möcklanda (vårt lilla flygfält i byn). Jag minns att en vägkorsning (två skogsstigar som möttes) var helt livsfarlig att köra ut i och det hela slutade med att jag backade ner i ett dike som kamouflerades väl av en liten, men ack så vältäckande björk som antagligen satte livet till.

3. ... sov i tält var med Annapanna som allt annat. I alla fall då jag stannade en hel natt. Det var midsommarafton när vi gick i åttan och vi hade vart i Osnaköp på midsommarpartaj och tagit taxi hem. Pengarna räckte inte utan vi fick knalla sista biten. Av någon anledning gick vi hem till mig innan vi knallade till Annapanna där tältet befann sig. Antagligen för att lugna min något nervösa mor att vi var hemma. Jag plockade sju sorters blommor och råkade prata. Annapanna påminde mig så jag la ner dem på en mur och plockade upp dem igen. Så får man göra. Smarta som vi är hade vi bäddat i tältet redan på förmiddagen och då även fått in en bärfis (som inte luktade hallon vill jag lova). Våra täcken och kuddar var med andra ord svinkalla när vi kröp in i tältet och vi huttrade oss till sömns. Fyra timmar senare vaknade jag av att solen stekte på tältet och jag höll på att svettas ihjäl. Raskt slängde jag av mig nästan alla kläder och svalnade av tills jag vände på huvudet och såg Annapanna ligga där i full mundering och snarka. Det gick bara inte att somna igen innan jag slängt av hälften av hennes kläder också.

4. ... drack alkohol var vid för unga år helt enkelt. Då förstod jag icke min mors oro. Nu skulle jag gå i taket om det vore min kotte. (Låt mig inte äta upp det här nu mamma. Snälla.)

5. ... fick ett jobb skulle jag enbart åka och träffa chefen med ett gäng papper han skulle skriva på och så skulle saken vara biff. Jag cyklade de åtta kilometrarna och när chefen dök upp 40 minuter försenad frågade han om papperna som jag naturligtvis lämnat hemma på sängen. Dagen efter fick jag söka upp hans dotter i skolan och ge henne papperna istället. Det var mycket traumatiskt eftersom jag verkligen avskydde denna personen. Dock tjänade jag 2500:- på det sommarjobbet och åkte direkt efter sista dagen till Växjö med Annapanna och köpte ett par inlines för 2300:-.

6. ... stod på en scen var en av mina lyckostunder. I loved it. Egentligen kan jag inte säga exakt när det var för det beror på scenstorlek, men antagligen var det i tvåan då jag sjöng "God dag min fru" i Folkets hus (som även är byns bio. En allt-i-allobyggnad med andra ord). Det första bror berättade för mig när jag klev ner var hur falskt jag sjungit. Lyckligtvis visste jag inte då vad falskt var utan fortsatte att sjunga vid massa tillfällen tills jag började sjuan och kollade på vidoefilmen från den dagen och verkligen hörde själv hur illa det lät. Det fick mig att sluta sjunga bland folk ända tills jag flyttade till Tuna och folk med singstarmani. Nu är det nog mest jag som står för manin... och mottot Bättre högt än bra.

7. ... svimmade var när jag suttit sju varv i rejäl sken på ridskolepållen Mindy. Brorsan hade under denna skentur vart modig och försökt hoppa ut framför galenhästen för att stoppa henne men fick hoppa undan då han hotade att bli mosad. Tillslut svimmade jag av utmattning och dundrade med skallen före rakt in i ridhusväggen. Jag skyller alla mina hjärnbrister på det.

8. ... svarade på en fånig enkät skulle jag tippa på att jag, precis som Lotten, var jäkligt nöjd eftersom jag älskar sådana grejer (som om det inte märks med tanke på att jag nappar på varenda uppmaning som dyker upp i bloggar). Ämnet skulle jag tro antingen var mobbing eller något från A non smoking generation som kom på besök i femman.

Feel free att fortsätta!

Tänka sig

Varje vecka har vi nutidsfrågor på vår fina skola. Sist vi hade det kom frågan upp vad IKEAs grundare hette. Tre elever valde svarsalternativet Ingvar Karlsson och en valde Ingvar Olsberg. Jag har misslyckats totalt med att få dem allmänbildade.

I samma frågor kom det sedan fram att det ju under dessa tider snackas mycket om bank- och finnanskriser, men att det även är på väg att bli chokladkris(!!). Priset på kakao har stigit så lagom till jul förväntas chokladkrisen. Alla grabbar vände sig måttligt förvånade mot mig när jag skrev ut i desperation att jag måste nog sluta nu eftersom min plan för eftermiddagen raskt förvändlades till att åka runt och hamstra choklad. Förstår ni kära läsare vilken katastrof detta är? För övrigt fick vi lära oss att kakao började tillverkas av mayaindianerna för 2000 år sedan. Tack ska ni ha!

Idag har det tillslut också inträffat. Det jag inte trodde skulle ske på det jobb jag har nu, men det hände ändå. Jag och en grabb skulle spela Nintendo Wii och han var fast besluten att spöa mig i bowling (vilket han sedan också gjorde). Dock skulle jag behöva en engen personlig gubbe att spela med och han tog på sig att göra den. Det var mycket intressant då jag fick helt svarta kläder, blev ungefär lika bred som en piprensare, kläddes med enorma blå ögon och långa ögonfransar och utan någon matchande hudton eftersom "så blek inte fanns." Dock blev gubben ganska lik mig och då sker det. Lillgrabben kollar mellan mig och min tv-gubbe och kläcker det:
- Ja, nu när jag tänker efter. Du är ju jättelik hon den dära Carolina... Kl.... Klo...
- Klüft?
- JA! Just det!
Jahapp. Där var det påkommet.

Just denna lilla grabb var mycket observant idag må jag säga. I och för sig kunde han inte vara annat eftersom han och jag gjort dealer och då umgåtts i princip hela dagen. Jag finner det ju mycket trevligt att sitta och diskutera med honom. Uppenbarligen tycker han inte samma sak eftersom han tillslut sa åt mig att "Du tänker alldeles för mycket!"
Hur många gånger har jag inte fått höra det? Dock hade jag inte väntat mig att höra det från en tolvåring i baseballkeps med skoltrots till tusen. På det stora hela gick det ändå ganska bra. Från ett "Jag VÄGRAR göra nåt idag" kantat med "OCH?!" samt "Vem bryr sig?" fick jag ändå honom att både läsa och göra några skrivuppgifter. Det fick ju varvas med dator och Wii som kompromiss, men va fasen. Det tycker jag ju också är hur roligt som helst och innan vi gick hem idag spöade jag honom i alla fall en gång i bowling.

Sedan blev jag förvånad när en annan elev hade sett mig i tidningen idag. Det var jag inte riktigt med på. Nu är med andra ord min Ica-krönika inne i bomässebilagan och en bild som är så loj att hälften kunde vara nog. Jag fick under gårdagen tre bilder skickade till mig och jag skrek vid åsynen av nummer 1 att den inte inte inte fick vara med i tidningen då jag ser ut som en knarkande hyena med grisögon. Gissa vilken bild som var i tidningen. Jo, givetvis nummer 1.

Mycket resa lite action (Uppdaterad)

-Killing Roy machine travel agency at your service.
Det var med de orden jag blev upphämtad i morse. Ingen av oss verkar kunna glömma vår nermejning av ett rådjur som vi döpte till Roy på väg till en match för länge sen. Jag vet inte hur många fler som verkligen med glad min hoppat på ett sådant erbjudande från ett sådant bolag, men jag gjorde det.

17 timmar resa för 55 minuter match. Vilka är så dumma att de ställer upp på det? Jo, vårt volleybollag såklart. Då ska ändå inte jag klaga eftersom jag befann mig i Stockholm och blev upphämtad på vägen vid 07:20. De andra morgonpigga lagmedlemmarna samlades vid 05:45 imorse, och sen begav vi oss mot Åland.

Som vanligt när jag och Johanna kommer i samma bil blir det mest fjant av oss. Så också idag. På vägen till Ålandsbåten var vi dock ganska behärskade och sjöng mest när vi inte lät truten gå i ett. Smarta baksäteskompisen blev sen sur när vi fick åka längst fram i båten med bilen eftersom vi då "ju skulle komma ut sist". Jag vet inte hur ofta man backar ut från båtar, men det inträffar säkert. Hela åkturen blev också svajig vilket många reagerade på. Vi hade en passare som var väck av sina åksjukepiller, två som blev sjösjuka, tre som mådde illa, och resten som bara "kände av det lite". Utom jag... som istället tyckte det hela var skitskoj och piggnade till ännu mer som en ekorre på Red bull.

Ålands ortsnamn och skyltar är ett kapitel för sig. Tyvärr är min kamera kaputt och jag kunde därför inte fotografera dessa underverk. De förkunnade dock att de hade dagliga viltolyckor, deras ortsnamn var Ollas, Böle och annat underbart. På det hela hade de skyltar det stod "skolan" och "rådgivningen" på. I bestämd form. På en vanlig ortsskylt. Men vilken skola, och vilken form av rådgivning fick förbli en gåta.

Matchen var dock inte mycket att snacka om. Vid inklampande i hallen ser vi att nätet ser ut att vara lika högt som jag (på tok för lågt med andra ord), och det höjs efter en del snack tränarna emellan. Dock är jag säker på att det fortfarande var på tok för lågt eftersom att ALLA mina smashar och servar satt (kompensering sen sist möjligen), och sånt händer inte. Medan laget var allmänt smådöda efter resan blev jag bara mer stissig och jag fick frågor om vad jag egentligen gick på. Det var dock inte bara jag som hade en bra dag. Fjant satte 10 servar på raken och helt plötsligt slarvade vi inte bort bollar på egen hand. Motståndet var riktigt bra, men lyckades dock inte att vinna ett enda set ändå (vi var ju på topp), och vi har nu facit i våra seriematcher hittills: 3-0, 3-0, 3-0. Trevliga siffror. Laget undrade dock om min formtopp berodde på båtåkandet och undrade stilla om jag kunde spela likadant om de drog mig några vändor i en eka ute på ån i stan innan matcher. Det skulle jag lätt finna extremt roande.

Ja, matchen vann vi på 55 minuter och då var det bara att bege sig hemåt igen. Jag och Johanna sjöng mer, petade på folk, citerade filmer och gnällde i största allmänhet. På båtresan varnade coach vår nya tyska spelare för oss. Isär kunde vi vara småfarliga, men ihop var vi rent av livsfarliga. Jo, det kanske man kan hålla med om. Vi förstod dock ingenting utan vandrade till tax free för att köpa öl.

Vid klockan 23 stapplade jag äntligen in i lägenheten, och jag säger bara en sak: Ska det här resandet fortsätta och min svanskota inte ska läka ska jag banne mig sticka en sittring tills nästa gång.

Uppdatering
När saker är extremt sällsynta måste man nästan skylta om dem. Något är nämligen inte som vanligt när man läser dagens matchreferat.