Tuesday, August 12, 2008

Dagens goda gärning

Mycket ska man vara med om i mitt lilla ghetto. Är det inte knarkare som drar polisen till huset så är det lägenhetsbråk med en tjej i stort behov av en kurs i anger management. Och sen det här.

Stilla och fridfullt låg jag i min soffa och läste min deckare som nu är på sluttampen och därför ruskigt spännande. Mitt i allt hör jag plötsligt ett högt ylande. Min första tanke var givetvis den lilla bebisen som bor på mittenvåningen och ibland, precis som alla andra småkottar, storgråter högt. Dock lät det inte riktigt som han. Jag lystrade vidare lite och satte tv:n på mute. Ylandet bara fortsatte med lite hickande läten. Tillslut var jag verkligen tvungen att resa mig ur soffan för att se vad som gav upphov till dessa förtvivlade läten. Med andra ord knallade jag fram till fönstret och letade efter källan med blicken.

Intill husväggen av byggnaden mitt emot min sitter en liten kille med knäna mot hakan och cykeln slängd bredvid sig och storgråter. Inte en människa i synhåll och ingen som verkar heller vilja göra anspråk att knalla dit(det stod nämligen en tant även i fönstret mittemot och kollade ner.). Lätet var så hjärtskärande att jag inte kunde annat än vända, hugga tag i mobilen och knalla ner till den lilla ylande grabben.

Väl nere gick jag fram, satte mig på huk och frågade vad som hänt.
- Några kkhhillar har *hick* vart *snörvel* eeeeeelaaaaaka mot mig!
Givetvis frågade jag vad de sagt.
- Dheee sääääger *snooor* att Ic... ic... ica maxis cyklar är suuuugiga
Man får verkligen inte skratta och man kan inte heller göra det när någon är så ledsen, men jag måste erkänna att jag fick anstränga mig för att inte fnissa till. Då antog jag att hans cykel kom från Ica Maxi, men icke, den var från Tuna Park. Just varför det tog honom så hårt att Ica Maxis cyklar sög framgick inte riktigt tydligt men jag tror att killen inom snar framtid skulle få en ny cykel och att den då skulle inhandlas på Ica Maxi (och tro mig, han var verkligen i behov av en ny cykel. Den som låg vid hans fötter var x antal storlekar för liten för honom). Rådvill såg jag ut som ett frågetecken och kotten undrade om han skulle visa vilka de var. Motvilligt sa jag att han kunde göra det och undrade om vi skulle gå och prata med hans kompisar som var så Icaanti. Vid detta laget hade lillgrabben slutat att grina och verkade nappa direkt. De skulle visst vara bakom huset.

Sagt och gjort knallade vi iväg bakom huset. Inga kottar där. Näe, de var kanske på framsidan. Självklart knallade vi då dit, men med samma resultat. Då är de nog vid Ica menade grabben och jag stannade upp och sa att om de kunde vara och handla och hänga på Ica här kunde han ju säga till dem att det var samma affär som Ica Maxi och samma kedja. Blicken jag fick kunde inte fördumma mer.
- Meeeh, de säljer ju inte cyklar här!
Motvilligt fick jag ju erkänna att det stämde, men försökte ändå förklara att det var samma ställe, och frågade om han vågade säga det till sina kompisar eftersom jag inte hade minsta lust att gå till Ica där jag stod ute i blåsten enbart i t-shirt. Då såg killen åter så ledsen ut att jag kände mig tvungen att fråga om jag skulle följa med. Jo, det ville han att jag skulle.

Off we go, och jag sneglade hela tiden över axeln och frågade försiktigt om han verkligen fick cykla så här långt. I min fantasi såg jag morgondagens löpsedlar om galen 26-åring som kidnappar smågrabbar på cykel, och såg även hur en mordisk morsa kom kutande efter mig med brödkaveln i högsta hugg för att försvara sin lilla skatt. Under promenaden fick jag dock veta att antiicakillarna kunde vara snälla ibland, men oftast inte, och han hade inga andra vänner att leka med. Får man ont i hjärtat eller?

Väl framme vid Ica sprang vi mycket riktigt på dessa småkillar som nu hade ögon som téfat när killen pekde på dem och skek att "Däääär är doooom!" som att jag skulle vara hämtad från Terminator två och på order gå fram och slå ihjäl hans enda vänner och avsluta med "Hasta la vista baby". Mitt förnuft sa mig att jag inte kan ställa mig och skälla ut två förskrämda småkillar för att de sagt att Ica Maxis cyklar sög, men samtidigt ville jag inte lämna min lilla grinolle i sticket, så jag frågade grabbarna vad som hänt och om de inte förstod att deras kompis blev ledsen.
- Va? Är din cykel från Ica Maxi? frågade då den ena grabben förvånat mot grinollen. Dock visade det sig att de letat efter honom och pratat med både sina mammor och hans, och nu sa förlåt till honom. Jag vände mig om och frågade om det var okej, och lillkillen sa att det var det.
- Vänta! Vad står det på din tröja egentligen? Många av mina vänner...? frågade den tysta killen som stått tryckt mot väggen sedan min ankomst. Jag berättade då att det stod "Många av mina bästa vänner är bloggar". Samtliga tre kottar såg ut som frågetecken och jag kom fram till att det visst bara inte var den lilla killen som inte verkade ha några riktiga vänner.

9 Comments:

Blogger Lotten Bergman said...

Ljuvligt, Ica, ljuvligt.

11:50 PM  
Blogger Flinn said...

Bra gjort!

11:58 PM  
Anonymous Anonymous said...

Dagen ros till dig!! BRA GJORT!!

1:34 PM  
Blogger Ica said...

Samtliga: tackar tackar :D

2:24 PM  
Blogger Heléne Eriksson said...

Hehe, skrattar fortfarande åt den lilla kotten. Men mest åt att du prickade så rätt med valet av kläder. Fast nog hoppas jag ändå att jag räknas som en riiiktig kompis ;)

4:21 PM  
Blogger Ica said...

helene- givet

6:46 PM  
Anonymous Anonymous said...

Håller med, absolut värt en dagens ros till en riktig vardagshjälte :)
Ha de gött...

12:09 AM  
Anonymous Anonymous said...

Heja dig :))

7:12 PM  
Anonymous Anonymous said...

Haha jag är också sådär :) Måste hjälpa! Men igår vågade jag inte då en helt nedblodad, berusad man vingla omkring (gränsfall ramlade fram) mellan Tunavallen och Parken ZOO.

Han såg lite väl mysko ut, läskigt... =/

4:04 PM  

Post a Comment

<< Home