Monday, March 31, 2008

Småbrudarnas entré

Jag har gått och blivit med hund mitt i allt. Eller, jag har rättare sagt gått och blivit dagmatte. Nu har jag två små lurviga saker som kommer och stör mina sovmornar ett par dagar i veckan. De lystrar till namnen Saga och Ma-Ya och är två mycket orginella fyrbentingar.

Redan efter första dagen har Saga gjort sig såpass hemmastadd att hon helt respektlöst absolut anser sig att helt skamlöst ha rätten att skälla ut samtliga människor som rör sig i vår trappuppgång. Ma-Ya blev redan första dagen så hemmastadd att hon ansåg att min säng var hennes och hindrar numera Ica från att ta middagslurer(vilket jag i och för sig aldrig gör i sängen, men ändå).

Givetvis anser dem båda sig vara det mest vackra, graciösa och smidiga som någonsin gått på fyra ben. Jag vet däremot inte om jag håller med. Ma-Ya har stora problem att ta sig upp i min säng om hon råkar kliva på mattan bredvid. Då glider ju den i väg. Ma-Ya löser detta genom att helt enkelt stå kvar med två tassar i sängen och två på marken tills man kommer till undsättning och visar att hon kan göra ett nytt hopp, men utan matta inblandat.

Saga å andra sidan märker inte(eller, snarare skiter i) om någon är i vägen. Under förmiddagen höll hon vackert på att placera sitt arsel i mitt ansikte. Tack och lov såg jag vad som komma skulle och hann flytta mig. Kort därefter fick hon för sig att hon var en katt och skulle ligga uppe på soffryggen. Hur hon tog sig dit? Jo, hon klättrade på Ica. Det var måttligt skönt att bli trampad i magen och axlarna av denna lilla nätta varelse.

Sedan har Ma-Ya någon handfetish och hallucinerar uppenbarligen eller nåt då hennes främsta hobby är att sitta och stirra in i väggen, och verkligen titta på nåt. Saga däremot finner det roande att studsa upp och ner ur soffan/sängen utan uppehåll som en evighetsgående studsboll.

På detta så snarkar de, dreglar när de dricker, nyser i ens ansikte, slänger i sig mat, morrar på tv:n, och knuffar ut mig från min egen soffa. Och de är så underbara och goa. De förgyller verkligen ens vardag och att behöva plocka upp bajs i en svart plastpåse är plötsligt överkomligt. Särskilt när de sover med huvudet i ens knä, viftar på svansen när man än tilltalar dem, springer med pinnar, ser vettskrämda ut när man nyser och uppenbarligen vaktar lyan.

Mina nya inneboende: Ma-Ya och Saga

Thursday, March 27, 2008

Boknördist - javisst

Uppdaterad: Nu ändrade jag enbart mina svar på svenska kartan och fick dem rätt. Så okej då. Jag är en rejäl boknörd.

Wednesday, March 26, 2008

Stackars Shaaban!

Ja, vad mer kan man säga? Att komma in efter en halvlek som målvakt är INTE roligt. Det är hemskt. Särskilt om målisen innan inte hade gjort nån större tavla eller släppt in nåt mål. Då måste man i princip göra nåt livsfarligt ingripande för att känna att man är med i matchen. Tyvärr kan det då, som i Shaabans fall, resultera i mål och man, precis som våra experter i tv säger, sover som en kratta under kommande natt. Att 60 000 pers har sett det live och jag vet inte hur många som sett det på tv gör ju inte saken bättre. Stackars stackars.

Annars var Sverige helt okej. Vi var lite fula i kanten då och då. Men det är ju underhållande att se. Ljungberg stod upp ganska stora delar av matchen. Vi hade en Stoor på kanten som inte såg större ut än någon annan. Skånepågen Andersson fick hoppa in och det får man väl vara nöjd med. Och stackars Elmander fick ett höftben rakt i revbenen. Inte sitt eget alltså utan en brasses. Experterna på tv menade på att vissa ju kan spela med brutna revben och andra inte. Glenn såg mäkta nöjd ut vid detta uttalande. Vissa kan spela med spruckna skenben också ska jag be att få tala om.

På det stora hela var det inte en match vi skulle vunnit, men oavgjort hade heller inte vart orättvist. Egentligen hände det ju föga och var förutom några underbara kapningar helt enkelt en relativt tråkig match att kolla på.

Vilka entusiaster! Alla utstyrda i mina plagg. I brist på en brassetröja fick Angelina hålla till godo med min landslagströja från Australien. Den är ju i alla fall grön och gul.

Samba mot vikingar i England

Ikväll ska det spelas sambafotboll. Vilket av lagen som är hemmalag framgår dock inte då matchen spelas i England. Tja, med tanke på allt galet snöande här är det väl relativt klokt. Sådant hände även under min karriär. Vi fick åka till Killeberg och spela, men det var enbart för att herrarna skulle ha planen. Trots vårt divisionsövertag fick vi åka. Nåväl.

Nu är det i alla fall Sverige som ska möta Brasilien. Precis som vanligt har jag laddat med att klä mig i samtliga fotbollsplagg och funderat på startelva, taktik och planförhållanden. Med andra ord är jag rejält förvirrad nu. För att börja med planen har jag inte en susning om i vilket skick planerna där borta ser ut för tillfället. Men jag tror att det är hugget som stucket om något av lagen ska ha fördel av det. I snö däremot tror jag på fördel Sverige. Taktiken sedan är jag också osäker på, främst av anledning till startelvan.

I dagens lag går det runt i skallen på mig. Edman är skadad, till och med såpass skadad att han missar EM. Mycket tråkigt. På detta börjar Chippen på bänken. Jag förstår inte anledningen till detta, men det klarnar säkert. En tanke kan vara att låta de "yngre, nya" lira nu när det "bara" är träningsmatch. Dock är det den sista träningsmatchen innan EM så jag vet inte om det är taktiken jag skulle välja, men Lagerbäck kanske inte har läst mitt CV som jag skickade till honom ännu så han kanske inte lyssnar till mina alternativ. Oerhört lyckligt är dock att allas(nåja, min och Lottens iaf) älskling Ljungberg är tillbaka på planen. Dock får vi ju se hur länge det håller. Zlatan är ju som bekant skadad. Jag gråter inte nånstans. Vi har Mellberg och Källström och Micke Nilsson som håller koll.

Här i Etuna är befolkningen säkert stolt eftersom Sebastian Larsson spelar från start. Det kan bli riktigt intressant och jag som är patriotisk Småland och kompisars bröder blir glad åt att se Rade på bänken. Hoppas han i alla fall får göra inhopp. Han funkar ju ypperligt i sitt klubblag.

Isaksson har som uppgift att stoppa brasseskott och Svensson att spräcka brassenolla, men det spelar egentligen ingen roll vem av dem som gör det, bara nån tar på sig uppgiften. Förresten vet jag inte om jag skulle välja Isaksson mot snabba tekniska brassar. Tycker han är starkare mot biffiga, brutala tyskar, men åter tillbaka till Lagerbäcks sätt att ignorera mitt CV och alla de expertisråd inom fotboll som det innehåller. Hrmf.

Lite skoj är att min soffa ska belamras av både brassar(nåja, en halvbrasse i alla fall) och svenskar, och en totalt ointresserad men snacks- och vinsugen som ofta agerar tysk.

Tuesday, March 25, 2008

Tågblogg

Gosh vad high tech jag känner mig. För första gången i mitt liv sitter jag på tåget och bloggar. Det är verkligen en upplevelse, och jag känner mig så speciell. Dock är jag väl inte det får jag inse då alla runt omkring mig också sitter och surfar, utom tjejen bredvid som kollar på 2 and a half men. Så är det ju när Internet ingår i första klass. Jepp, jag är en sån rikemansbrud som kan åka första klass. Eller är det helt enkelt så att när jag bokade min hemresa för såååå längesen ville sj ha 200:- för en andraklassbiljett, men bara 190:- för en första. Så jag tänkte stilla att jag fick väl offra mig då och sitta och gunga i ett extra brett säte och bland en massa kostymnissar som äter underligt luktande mat.

Något jag tycker att sj ska införa, särskilt i första klass är att det ska finnas papperskorgar vid alla säten, inte bara vid stackaren som sitter vid fönstret. Jag har redan blivit lutad över tre gånger för tuggummi, sockerpåse och ett bananskal skulle slängas. Så nu sitter jag med banandoft i näsan och en soppåse som hänger på min fina dataväska, som egentligen är en reklamväska från JC, men mycket praktisk då den inte bara rymmer en laptop utan även buzzkontroller, två böcker och en paradisask. Lysande ifall man skulle bli hungrig.

Sedan gårdagens eftermiddag har jag blivit stalkad. Då började jag att packa och hunden blev fly förbannad. Hon har gått efter mig sen dess och blängt tjurigt. Vid tio på kvällen tog jag ut henne i snön som nu förökat sig till den så milda grad att det ligger en halvmeter på marken och hunden släpar magen i när hon försöker ta sig fram. Men det ser roligt ut. Efter att ha studsat runt i detta extrema motstånd slocknade hon sedan fint i min säng. Gissa vem som själv då fick stora svårigheter att själv få plats i sin egen säng. Vid tre vaknade jag av att jag hade en hund på hakan. Det var också en upplevelse. Vid kvart i fyra drömde hon så livligt att hon sparkade mig i magen fyra gånger på typ tre sekunder. Jag har med andra ord haft en natt med lite smått sporadisk och inte tillräcklig sömn.

Ojoj, tjejen bredvid mår illa, äter systerpiller till ett annat piller, väntar på röntgentid, lider av sömnbrist och har dessutom ont. Det låter ju måttligt trevligt. Ska jag vara ärlig låter även hon måttligt trevlig mot den hon pratar med. Tänk om hon får för sig att kräkas. Då ska jag varmt rekommendera henne att göra det åt vänster och sådeles inte över mig och min packning. Nu gick hon dock på toaletten. Ska jag kanske passa på att vira in mig själv och mitt bagage i gladpack ifall en olycka inträffar?

Kanske ska ta och sova lite. Detta tåget går ju i alla fall inte till Luleå, vilket är betryggande. I värsta fall hamnar jag i Stockholm, och på sämre ställen kan man ju hamna.

Saturday, March 22, 2008

Förändringsvindar eller bara dåligt väder?

Varför slopar vi inte det här med årstider helt enkelt? Hela vintern går folk och gnäller som bestörta att det inte finns nån snö och att det bara är grått. Jag är överlycklig. Nu är det mitten av mars, eller, ja, närmare slutet ju, och sådeles påsk och då sitter vi här i Småland med massa decimeter snö och en mängd minusgrader. Helt fel enligt mig, och nu håller övriga befolkningen med. Jag tycker då att de vackert ska sluta gnälla eftersom detta var vad de önskade sig för ett par månader sedan.

En som är överlycklig åt väderleken är hunden. Hon är helt hysterisk ute på promenaderna och sover som en sten efteråt i min säng efter att ha studsat som en galen badboll upp och ner för att fånga snö under minst en halvtimmes tid.

Är det bara jag eller passar verkligen snö inte alls in under påsken? Jag minns förra påskafton hur jag, mor, bror, brors flickvän och Emily satt och spelade Buzz. Jag och Emily skulle sedan knalla de tre kilometrarna till bussen som skulle ta oss till dansstället två mil utanför byn. Det vräkte ner snö och vi blev helt dyngsura, och glömde sådeles paraplyen på bussen.

Snö och påsk hör inte ihop. När jag tänker barndomens påskar tänker jag iofs äckligt skumgodis, men jag tänker med barmark, sol och en och annan godissugen kärring ute på språng. En påsk minns jag extra väl. Bror och jag var ute och härjade i tjocktröjor (idag var jag ute i termobrallor). Moster hade kommit på någon mycket suspekt lek som innebar att jag och bror fick stå i soffan och sjunga varsin sång. Min skulle börja på A och hans på B. Det blev Alla fåglar kommit ren och Bä bä vita lamm minns jag. Sedan fick vi hoppa ner från soffan hand i hand och därefter söka ledtrådar. Det var en ny form av påskhare som vart framme. Han lämnade inte sådana äckliga skumgodisar utan han hade istället bajsat ut ännu äckligare lakritspluttar. Jag har aldrig i mitt liv ätit lakrits och lik fasen har påskharen motarbetat mig upp till 24 års ålder genom att lämna lakritsavtryck i form av bajs eller påskäggsinnehåll. Jag förstår inte detta. Borde inte han vara som tomten och se allt man gör och veta vad man tycker om?

Tillslut fann jag i alla fall mitt påskägg bakom en soffkudde. Även detta mycket suspekt. I soffan fick ju inget godis närvara. Se, det gjorde det inte heller. När jag öppnade påskägget låg där ett par rosa strumpor med My little Pony på. Missförstå mig rätt (fruktansvärt hemskt fult uttryck för övrigt). Jag älskade mina strumpor och bar dem tills de föll samman av att alla småhål förvandlades till ett enda stort hål, men det var inte vad jag suktade efter som innehåll i ett påskägg. Särskilt inte när haren enbart lämnat äckligt lakritsbajs som bevis efter att han vart framme. Numera har samtliga i släkten tröttnat på mig och min godiskräsenhet. Mamma har efter 24 år insett (eller, jag har följt med henne och handlat) att jag inte äter skumgodis och lakrits och har suckat högt på sin tråkiga dotter som förstör allt vad påskfeeling heter och istället inhandlat choklad. Bror förstod det redan när jag var 23.

Men nu är ju allt som sagt annorlunda: snön ligger vit på taken, det blåser så det viner i knutarna, vi spelar Buzz till kaffet(eller ja, de dricker kaffe och jag spelar Buzz) och jag blir nöjd om jag får en öl eller två. Glad påsk!

Wednesday, March 19, 2008

Suspekt allergichock

Min sviktande hälsa har alltid varit ett fenomen för diskussion bland de närmaste. Jag har ständigt utvecklat allergier. Men inte sådana allergier som "normala" människor får mot hund, katt, pollen eller farmor Astas parfym. Nej, i yngre år, skolåren så att säga, utvecklade jag en allergi mot lov. Det var moster som myntade det uttrycket om min lovallergi, men hon hade rätt: varje lov låg jag däckad.

Jag minns fortfarande mitt första sportlov. Det var inbokat provridning i stallet, fotbollsturnering med klassen och allt som hörde sportlovet därtill. Jag låg inne i feber och snuva. I min dagbok finns en stor bild där man ser mitt huvud som blickar uppåt. Ovanför huvudet fanns två tankebubblor. I den ena åkte jag skidor och i den andra stod det "hoppas!". Det betydde att min mor hade lovat att jag fick gå ut och åka lite skidor när hon kom hem från jobbet OM jag var feberfri. Vad jag minns fick jag vänta till nästa dag: lördagen. På måndagen började skolan igen.

En del av mina lov har spenderats på Teneriffa. Dit har jag åkt med öroninflammation som gjorde att jag inte fick bada, akut körtelfeber med förstorad mjälte som gjorde att jag inte fick anstränga mig (jag åkte omkring i rullstol i två veckor), en magsjuka som gjorde att jag låg i bäddsoffan och kräktes på hotellrummet, samt dunderförkylning med munsår av Afrikas storlek som gjorde att jag inte kunde vistas i solen. Sammanlagt har jag vart där fyra gånger. Med fyra olika sjukor.

Annars har jag mest spenderat mina lov med en och annan lunginflammation, inför ett höstlov fick jag njurbäckeninflammation. När jag skulle spendera påsklovet hos killen i Ulricehamn låg jag i influensa. Ja, kort och gott har mina lov inneburit en sak: ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Sommarloven är de enda jag har kunnat utnyttja fullt ut eftersom tio veckor i sträck är inte ens jag sjuk (ja, förutom den där jäkla körtelfebern som satt där i drygt ett halvår). Dock har jag oftast inlett sommarloven med sjuka. I fyran skulle jag spela trumpet inför hela skolan. Redan på morgonen kände jag mig groggy men sa ingenting. När det väl var dags för uppträdandet gick jag upp på scenen i min fina avslutningsklädsel... och jackan knuten runt magen. Mina kompisar satt nere i publiket och gestikulerade som vildar att jag skulle plocka bort jackeländet. I feberyran märkte jag dock ingenting och spelade igenom min låt för att sedan bäddas ner i skuggan på altanen hemma med kall saft och en ny tvillingbok. Det var i och för sig inte fy skam det heller.

Nu är dock skoltiden förbi, och de åren jag spenderat på universitet och högskola hade man ju faktiskt inga "ordentliga" lov, utom på sommaren, då kurserna inte tog slut förrän i januari efter jullovet och påsk- och sportlov och sånt ofta innebar nåt grupparbete eller tenta. Då slapp jag plötsligt mina lovsjukor. Allergin var borta. Dock dröjde det inte lång tid innan en ny allergi utvecklades som Johanna upplyste mig om: plötsligt var jag allergisk mot att åka hem till Småland. Alltid blev jag sjuk där eller precis när jag kom hem.

Detta förvirrar mig, för hon har helt rätt. Jag kommer inte ihåg en enda tågresa åt ena eller andra hållet då jag känt mig tipptopp. Jag åkte hem för att operera ut en visdomstand. Det fick jag göra med feber och halsinfektion. I julas vid hemkomst spenderade jag en möhippa i feberyra. Julen innan gick jag på Balders på annandagen och dansade i feberyra. Förra påsken låg hunden och blängde på mig för att jag inte tränade agillity med henne. Men hur kunde jag? Jag låg ju i sängen med feber. Hur kommer sig detta? Vad är det med Småland som infekterar så pass. Länge har jag skyllt på min massör som jag ofta besöker vid hemkomst. Hans misshandlande brukar leda till att en och annan infektion dyker upp. De senaste gångerna har jag dock inte kunnat gå dit eftersom jag vart sjuk. Alltså kan jag inte skylla på den stackaren längre.

Igår åkte jag hem för att fira påsk i Småland. Nu sitter jag med en svullen hals, en rinnande näsa, ett febertungt huvud och en hund som blänger ilsket på mig för att jag är så förbenat tråkig.

Wednesday, March 12, 2008

Granar, norrmän, cribs, gonzo, öl och bräda

Ja, då har man faktiskt överlevt en vecka i Sälen, och i högar av snö. Jo, jag befann mig relativt ofta just i snön. Gärna med huvudet, eller varför inte svanskotan först? Tyvärr märktes det ganska ofta i alla fall under första dagen att jag inte åkt bräda på... hmm... fem år? Dock vurpade jag oftast i farten. Somliga andra vurpade mest när de stod stilla. Gustav vurpade när han skulle hoppa över ett staket. Jonas vurpade när brädan fastnade i några grenar och när han stod still. Lina vurpade när Gustav kom för nära och när jag var i vägen i längdskidspåret. Jon vurpade när han försökte böja sin bräda på mitten. Carin vurpade när jag tvingade in henne i skogen sista dagen, och jag, jag vurpade mest hela tiden.

Vi försökte oss även på hoppande. Grabbarna var ruskigt coola och bra. Jag skrek "hopp!" och landade i ett magplask dag nummer två. Sista dagen hoppade jag faktiskt på riktigt. Ett av hoppen fastnade på film, men ser där ut som att jag bara glider över ett gupp. Så är inte fallet.

Annars var hela resan en succé. En av dagarna befann vi oss i Norge och redan klockan tio på förmiddagen hade jag och Jonas blivit bjudna på sprit av två norrmän i backen. På flaskan stod det Absent, men vi fick inte läsa det egentligen, och innehållet smakade läskig lakrits. Uäk! Ungefär en halvtimme efter detta satt jag helt stilla i backen och skulle spänna fast ena foten på brädan. Plötsligt säger det pang i ryggslutet och det gör relativt ont vill jag lova. Bakom ligger en Jonas som kört rakt in i mig och inte kunnat stanna. Tro mig, min ryggrad stoppade honom. Vissa killar ska inte dricka absent.

Jag och Lina tog dagliga promenader och stötte där på Jens-Brittas väg. Vem har kommit på det? Har gatnamnet någon historia, eller vad beror detta på?

Enda dagen det inte promnerades var när vi samtliga beslutade att ta en tur på längdskidor på kvällen. Längdskidor var inte Icas melodi. Tyckte mest jag åkte bakåt än framåt. De andra utom jag och sympatiska Lina åkte två varv. Vi nöjde oss med ett. Dock hittade vi en fin backe att åka utför. Det var inte heller någon hit på längdskidor. Jag ramlade och Lina därefter.

Snabbt skaffades dock rutiner och trots att jag drömde att mina huskollegor väckte mig vid fyra på morgonen var vi uppe i relativt god tid. Åkte massa i backarna. Efter ett tag behövde jag och Lina paus och drack öl respektive glühwein. Sedan blev det att åka lite till. Tillslut när liftarna stängde begav vi oss hemåt mot bastu och öl. Middag vid åttasnåret på kvällen och sedan sällskapsspel. Många partier var parspel där stackars Jon fick stå ut med mig. Dock var vi inte för kassa. Jonas och Carin vann jämt, men jag och Jon var visst ett säkrare par än Lina och Gustaf.

Internskämt på resan handlade om gonzo och cribsinspelningar. Min lya blev första offret och där hittades saker som man ju kan fundera på hur de kom dit, men, utanför dörren fann vi i alla fall en pisting machine.

Sista dagen härjade grabsen, jag och Carin in i skogen för off pist (eller, ja, killarna hade ju vart där hela tiden, men jag och Carin blev rebelliska). Lina värmde värmestugan. Det var förvånande måste jag säga hur många granar skogen innehåller. Och hur i vägen de kunde stå. Ganska snart blev standardrepliken
"Iccaaaaa! Var äääär duuuu?"
"Jag sitter fast i en graaaaaaan!"

Många filmer och foton blev det, men då blogger kan vara lite långsamt och aningens opålitligt får man kolla på fejsan istället. Har man inte tillgång till det får man väl komma på kort- och filmvisning.

Alla delar är intakta. Dock hindrar svanskotan från sittande och gående för länge, knäna är blå, armbågen är blå, ryggslutet är blått och huvudet är en smula förvirrat av all frisk luft.

Ser jag inte extremt säker ut?

Ja, vem har vart framme här? Bror kanske som döpte sin docka till Klara-Daniel?

Cribsaktör och producent aka Jonas och Jon

"Nej men hej Jonas, jaså, du tyckte min rygg lämpade sig som bromskloss?"


Ja, såhär spenderade jag mycket tid.

Åka såhär i liften ger tillslut känningar på insidan av låret, men just här klarade jag mig hela vägen upp. Allt tack vare Jon. Åkte jag själv föll jag som en fura.

I backen gäller det både att vara snygg och att bära skydd.


Utsikten från vår terass.

Sunday, March 02, 2008

Åter veckans stavfel?

Min granne utvecklas snabbt. Nu har han/hon gått från enbart plinkande till plinkande med inslag av Lars Winnerbäck. Men andra ord känns det som att jag lämnar lägenheten nu vid helt rätt tillfälle. För det är vad jag gör nu. Åtminstone för en veckas tid. Sedan ska jag försöka att återkomma till lägenheten utan några kroppsdelar i gips. Det är dock ett väldigt osäkert kort med tanke på att jag hälsat på tallar, elskåp, staket och liknande markfasta ting samt tilldelats "Veckans stavfel" trots att jag inte ens använder stavar. Så ser min karriär på snö ut på ett ungefär. Pulka skulle nog kännas mer säker. Alternativt sopsäck.

Men nu är det alltså dags igen: imorgon packar sex pers två bilar och drar sig mot Sälen. Hur vi ska få plats? Jag är inte ett dugg orolig. Vi har ju takbox.

Packningen under dagen gick utan problem. Men det var oväntat. Eftersom jag är en oerhört frusen person ser jag även till att ta med en massa kläder. Hela min säng var belamrad med jackor, termobrallor, vantar, mössor, halsdukar, långfillingar, polotröjor, tjocktröjor, fotbollsstrumpor och raggsockar. På detta ska ju snowboarden och snowboardskorna med. Och de tar ju inte direkt lite plats. Dock märkte jag ett positivt fenomen. Snowboardfodral är underbart rymliga.

Alla sowboardgrejer som ska med för att överleva.

Och plötsligt är alla grejer packade och ingen extra väska krävdes.

Alla kläder för skidbacken fick med andra ord plats i fodralet. Sedan blev det en sportbag med natt- och festkläder, lite spel och böcker i. Det enda som återstår för packningen är några cola light, choklad och öl, sedan är jag redo för en vecka utanför lägenhetens väggar.