Sunday, October 28, 2007

Mina underbara änglar

Får man vara stolt över saker som man egentligen inte har någon som helst inverkan på? Jag kan förstå päron som är stolta när deras barn ritar en underbar teckning, vinner en tävling eller liknande. Det är ju liksom okej eftersom de ju skapat sina barn. Tränare kan vara stolta över sina adepter. De har ju lärt upp dem. Man kan vara stolt över sina vänner och folk i ens närhet. Man har ju del i deras liv.

I detta tillfälle är jag stolt som en tupp. Inte för att båda våra lag spöade Örebro i dagens matcher. Inte för att jag själv klev över en sju meter hög tröskel i fredags. Inte för att vännerna dök upp och var underbar publik under hemmamatchen. Jag är stolt så jag håller på att spricka över Änglarna/Blåtvitt/Ifk.

Sedan slutat av 1980-talet har mitt hjärta dunkat för detta underbara fotbollslag. När de en gång besökte Hultet i Småland hängde jag med de stora grabbarna ute på planen efter slutsignal. Jag pratade med Ravelli i tv, och jag var arg som ett bi när killkompisarna kunde knalla in i Ifks omklädningsrum och få vimplar av dem, men jag som tjej fick vänta utanför. Där fanns ju med spelare att prata med och ta autograf av, men det var ju inte samma sak. Dagen i ära hade jag köpt en nya skriva-på-tyg-penna som varje spelare fick använda för att skriva på min vita t-shirt som jag målat på utan att fråga mamma. Jag använde hundens vattenskål som mall för att få en rund yta på tröjan till fotbollsbilden minns jag.

Sedan kom ju perioden då Änglarna vann och vann och sedan faktiskt gick långt i Champions Leuge. Jag och pappa satt bänkade under varje match och det var stenhårda förhandlingar med förnuftiga mor om att få stanna uppe så sent. Lycklig satt jag där med min Ifk-mössa och halsduk. För att riktigt öka effekten av mitt hejande tog jag en blå flugsmälla och skrev IFK på den med idominsalva. All salva har fortfarande inte gått bort, men flugorna som mosas får ju mjuk hud i alla fall.

Jag knallade runt på skolgården i min loja mössa och skrev mail till Ravelli när det kom till att skriva artiklar och specialarbeten om fotbollen. Fortfarande har jag inte lagt undan halsduken. Den måste vara kvar och jag bär den med högt huvud (vilket inte är riktigt sant, eftersom mitt huvud ofta är ganska lågt med tanke på temperaturen ute då man bär halsduk. Då gömmer jag mun och näsa under min duk och smygsjunger från MP3:n).

Nu har det ändå hänt igen. Sist det hände var 1996. Men nu har IFK äntligen tagit SM-guld i fotboll. Jag är så glad så glad. Jag visslar för mig själv, myser och gläds. Det gör inte ens något att det är söndag. Änglarna har höjt mig mot skyn med sin bravad. Och jag är stolt som en pinsam curlingförälder. Trots att jag inte har ett skit med deras vinst att göra. Men jag försöker intala mig att jag visst har det. Visste de bara om min existens skulle de dyrka mig och vinna alla matcher för min skull... eller?

Thursday, October 25, 2007

jobba jobba joooobba

Det jag alltid känt förr är att om det inte händer nåt har man inte något att blogga om. Om det händer på tok för mycket har man inte heller något att blogga om. Eller, rättare sagt: man har inte tid eller ork att blogga.

Denna veckan har jag haft tiotimmarsdagar på jobbet. Det är väl inte så jätteilla att vara på ett jobb i tio timmar, men jag sitter framför datorn nästan konstant, och då har man ingen större lust att slå på den igen när man kommer hem och blogga. På jobbet är det för stirrigt. Ändå sitter jag där nu, och avsäger mig därför ansvaret för stirrigt inlägg.

Jag tror att mina kunder i bibblo kan skriva under på att detta inte har varit en av mina solskensveckor. Det kan jag glatt själv göra. Då har jag ju gjort något glatt på jobbet i alla fall.

Det hela började med måndagsjobb. Då blev jag inringd på tok för tidigt och kom till jobbet med en klump kladdkaka i magen men ingen lunch. En snäll och omtänksam kollega erbjöd mig att gå iväg och handla lunch, men jag fräste bara att eftersom vi studentvakter är så underbetalada hade jag minsann inte råd att köpa lunch nånstans. När jag gick och svor under kvällen invirad i min halsduk och förbannade det faktum att jag varken hade lyse eller mössa undrade vår snälla lilla securitasvakt om höstdepressionen satt in. Muttrande svarade jag att det bara var svinigt kallt.

Tisdagen påbörjade jag sedan på ett sätt jag aldrig börjat dagen: jag snoozade. Av någon anledning har jag aldrig fattat denna funktion som så många människor hyllar. Den ger mig snarare stressmage. Men nu ville jag verkligen inte stiga upp och tänkte att snooze är väl en lagom godtagbar ursäkt. Det blev ju inte ett dugg bättre. Snurrade runt. Blängde på fönstret som inte släppte in något ljus eftersom solen inte vaknat. Räknade minuterna. Mådde sämre eftersom jag nu inte ens skulle väckas av att behöva stiga upp utan ligga i nio minuter och tänka på det. Fyra minuter gick. Jag steg upp och slog huvudet i lampan när jag skulle stänga av snoozefunktionen.

Under tisdagens arbetspass dök dessutom den ökända "Svettmannen" upp i bibblo. Han har lyckats utrymma ungefär hela bibblo med sin odör och det är inte trevligt. Ärligt talat är det fruktansvärt att sitta i närheten av honom, eftersom han på högsta allvar stinker åtta månaders gammal svett och inte byter kläder. Tack och lov pratar han ingen svenska för då hade han nog blivit ledsen av alla människor som kom in i bibblo och skrek "Fy fan vad här luktar skit".

Resultatet av Svettmannens närvaro är att huvudvärk inom kort tid sätter in och sedan inte flyttar hemifrån förrän man utsätts för frisk luft, omtanke och choklad. Det i sammanhang också. Jag erbjöd min chef att inta sovande tjänst under disken, men hon tyckte inte det var lämpligt. Varför vet jag inte. Ingen av kunderna skulle ju se mig.

Onsdagen var låååångpass. Därför var jag mentalt sliten redan när jag dök upp på bibblo. Helst av allt ville jag att det skulle vara helt tomt framför mig resterande tid av jobbpasset. Det kan vara väldigt svårt när man sitter exponerad för alla människor non stop i flera timmar. Enda tiden då man inte sitter där är de tjugo minuter lunch som man har på sig. Då blir man dock hämtad tre gånger eftersom bibblotanterna inte kan klara sig utan help desk så länge som tjugo minuter.

Under kvällen var huvudet dimmigt och kroppen öm efter att ha slängt ut alla bokvagnar helt själv och tagit bort reservationer som vissa studenter älskar att skälla på en för. Då satte jag mig med veckans Allers och försökte lösa korsord. Jag började med Vi i femman. Det var hopplöst svårt. Tillslut kom en annan securitasvakt och fick hjälpa mig med konstiga ord som hafs-nånting och vanvård. Därefter försökte jag mig på Nallerskrysset som är för barn upp till 11 år. Även där fick jag ta hjälp. Inte konstigt att man får åka på barnbiljett på bussen.

När vår trevliga stammis med hästsvans dykt upp för femte gången och frågat om sidnumrering i word fick jag panik. Jag skrev ut en manual i färg åt honom för att slippa knalla bort till hans dator och närgångenhet ännu en gång. Vid sjunde uppsökandet av min disk skrek jag att jag hade stängt, och gick in i rummet bakom för att andas och retunera fjärrlån.

Idag har jag vart uppe i magasinet på fjärde våningen tre gånger. Jag har sammanlagt spenderat 40 minuter där. För att finna EN artikel. Tillslut tog jag med mig fyra tidningsboxar ner och sa till min chef att jag var knäpp och om hon kunde hitta artikeln jag sökte. Vi satt länge länge och letade. Vi googlade och gick igenom tidningar från 1985-idag. Ingen artikel.

För cirka en kvart sedan kom hon ut. Med en helt annan tidning. Som hon funnit i magasinet. Som stod på samma hylla som jag letade på. Som hette något liknande tidningarna vi bläddrat i. Men där hon hittade artikeln direkt.

Det som stör mig med det hela är att jag kollade verkligen runt omkring mig om det stod något där med liknande namn eftersom jag gått på den niten förr när jag jobbat för länge.

Då kom Berit förbi.
- Se det positivt. Du hade ju rätt, och det är ju alltid trevligt.
-???
- Ja, du är ju knäpp.

Monday, October 22, 2007

Utmanad

Jag fick utmaningen ewa.

Här är reglerna:

1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Mina 7 sanningar:
1. Jag är väldigt lättstressad
2. Jag avskyr att komma för sent
3. Jag har förvandlats från en icke-sovare till en jag-älskar-att-sova-person
4. För det mesta är jag på tok för feg för att våga cykla släppstyre, fast jag ser mig som en tuffing inom allt annat
5. En av mina största rädslor är att bryta näsbenet
6. Jag är en smula hypokondrisk, men inte att jag tror att jag ska få cancer och annat farligt utan jag får mest panik om folk nyser på mig, erkänner att de har maginfluensa eller har ett öppet munsår och liknande.
7. Jag kan inte dricka vanlig cola, utan det måste vara cola light eller zero. Samma sak gäller pepsi.


Jag utmanar: Heléne , Lotten, Johanna, Christina, Mike, Åsa och Gloria.

Sunday, October 21, 2007

Jag har ju bara bott här i tre år

Jag anser mig ha ett ganska bra lokalsinne. Det hänger antagligen ihop med det här underliga minnet jag har som minns allt från 20 år tillbaka, alla drömmar och liknande, men däremot inte vad folk heter eller vad jag gjorde igår. Ofta funkar en logisk tanke och för en tillbaka till startpunkten, om det inte är så att man plötsligt känner igen sig. Jag ser området jag gått på som en karta. Där svängde jag så och så mycket i sådan och sådan vinkel. Det är med andra ord bara att gå så och så och vips är jag tillbaka.

Denna taktiken funkar alldeles utmärkt om man är medveten om att man går, och kanske framför allt vart man går. I tider som nu då det är en hel del att tänka på fungerar jag inte riktigt så. Då programerar man in sig på autopilot och går samtidigt som man är inne i sin tankegång. Vissa personer försöker intala mig om att min autopilot inte är bra för mig, men själv tycker jag att den är ganska praktisk. Dock inte dagar som denna.

Jag minns att jag tog på mig skorna, och noterade att jag la nycklarna i fickan. Nästa gång jag "vaknade" till stod jag mitt ute i skogen. Jag vet att jag har gått dit, men jag har inte en aning om vart jag är eller hur jag gått för att komma dit. Med andra ord är det ingen vits alls med att börja notera vart man svänger och hur eftersom man inte vet vart på kartan man befinner sig.

Eftersom jag alltid lyssnar på musik när jag är ute och går tar jag sällan med mig mobilen. Jag hör ju inte när den ringer ändå, och när jag väl är ute och går behöver jag den tiden för mig själv. Nu kan jag dock förstå att det kanske kan vara bra med en mobil i skogen. Men vad skulle jag säga till den jag ringde till? "Jag vet inte var jag är. Vet du?" Ingen annan kan ju heller veta vart jag är.

Det var med andra ord bara att knalla på och gå på magkänsla. Någonstans hamnar man väl tillslut, och så länge det inte är kolsvart ute är jag inte heller särskilt uppstirrad över situationen. Fråga mig inte vart jag hamnade men plötsligt var jag ute på en bred grusväg med hus som såg väldigt suspekta ut och inte alls fanns med i min beräkning. Med andra ord fortsatte jag bara att gå.

Konstigt nog med detta var att jag var ute några timmar och under tiden i skogen, som faktiskt hela tiden förehöll sig på stigar eller mindre vägar, mötte jag inte en kvist. Inte en människa, hund, älg eller ens skogsduva. Det hela var väldigt förvirrande.

Plötsligt stod jag utanför stans sporthotell och kände mig dum. Därifrån är det tio minuters promenad hem till mig. Det var alldeles lagom eftersom jag vid detta laget var ganska hungrig. Vägen jag hade gått var väldigt trevlig och fin för promenader. Synd bara att jag inte kan promenera där igen, eftersom jag inte har en susning om var jag var.

Thursday, October 18, 2007

Åtta saker som jag har försökt ge mig på, men som jag inte tänker ge en chans igen

Jag kunde inte låta bli den utmaningen hos Studiomannen när jag såg den. Jag har läst den både hos honom och Lotten och båda har grejer som jag bara vill sno rakt av, men det verkar ju så fantasilöst så jag avstår. Och jag följde Lottens omskrivning av utmaningen.

1. Kaffe
Ja, jag har försökt. Ett par gånger. Jag har tyckt det smakat avskyvärt. Alla gånger. Det luktar vidrigt, det smakar vidrigt, folk som precis druckit det luktar vidrigt, för att inte tala om kaffesumpen. Och jag har kommit fram till slutsatsen att jag vill inte lära mig heller. Det är inte bra för kroppen och jag får väl stå ut med att dricka saft och vatten hos kaffeälskande människor.

2. OC, Desperata hemmafruarna, Prisonbreak
Ja, ni fattar läget: följetongsserier. Jag klarar inte av det. Dels tappar jag koncentrationen hela tiden vad gäller tv-tittande och dels får jag gåshud av grejen att jag måste sitta bänkad samma tid varje gång. Dock har jag inga problem med att sitta bänkad varje dag klockan 19:00 för Cops, 20:00 för Simpsons eller 21:00 varje torsdag för Efterlyst. Om jag är hemma vill säga. Mina klassisar hade fikakvällar med dessa serier. Jag blev bjuden en gång och knallade dit för det utlovades hemmagjorda bakverk. Dock blev jag aldrig bjuden igen eftersom jag pratade sönder alla sentimentala och spännande scener. Eller ja, samtliga scener.

3. Gratänger
Folk lovordar dessa kreationer hela tiden och festmat är ju dessa potatisgratänger som tillbehör. Urk säger jag bara. Många gratängsorter har man tvingats äta under sin livstid. Jag minns med mitt saliga ex som satt där med fiskgratäng med potatismos med brända toppar spritsade runt om. Likadant reagerar bror. Ja, ingen salighet för fisken, men detta ungsbakade mos. Vad är charmen med att ha det i ugnen? Det enda jag gillar som man har i ugnen är vitlöksbröd, pommes och varma mackor. Resten får hemskt gärna stanna där inne.

4. Campingsemestrar
Varför tränga ihop en massa folk på en trång yta? Där man dessutom drabbas av blåskatarr, sömnproblem, insektsbett, förstoppning och kalla fötter. Ett tält är dessutom alltid för kallt eller alltid för varmt. Det innehar dessutom väldigt sällan en fungerande toalett utan man får istället besöka en offentlig sådan. Uuuuurk.

5. Vintern
Jag avskyr det faktum att jag är född i ett land där vinter, kyla, snålblåst och liknande utgör majoriteten av året. Jag tänker inte ge den usla årstiden en chans så länge fenomenet att frysa existerar. Bara tanken på snö får mig att önska mig ett björnliv som innebär att man sover non stop under de kyliga och mörka månaderna.

6. Mac
Förlåt alla macälskare. Men jag tycker inte om macfenomenet. Jag tycker inte om att inte kunna höger- och vänsterklicka. På gymnasiet hade vi de nya macdatorerna som kom då, ni vet, de genomskinliga i olika färger. Vi som gick media tvingades använda dem. Jag drömde mardrömmar. Under högskoletiden bodde klassen i macsalarna. Vid grupparbeten där jag inte fick bänka oss i en pc-sal satt jag helt enkelt bredvid och pratade istället för att röra vid datorerna.

7. Lars Winnerbäck
Även här blir jag illa omtyckt, men jag kan inte med denna grabb. Hans texter är helt geniala, det kan jag hålla med om, men musiken ger mig gåshud och uppkrullade tår. Jag tycker helt ärligt att det är lallande dynga. Vilket de flesta tycker att min musiksmak är. Antagligen fattar jag bara inte charmen, men tycker att snubben borde gett ut en poesisamling istället för att tralla ut det.

8. Kjol på byxor-modet
Om det återkommer, det där hemska modet med silkiga jazzpants och en hemsk knälång kjol, kommer jag att göra precis som sist och riskera bli utstött: ignorera det. Det finns saker jag aldrig aldrig kommer att ta på mig och där går gränsen, trots att jag burit både leggings och ballerinaskor. Något så fruktansvärt fult och oklädsamt kan jag inte tänka mig.

Hehe, det här var skitkul och jag funerar på att utöka det till "22 saker jag inte ger en chans- mer".

Wednesday, October 17, 2007

Svenskar är också människor

Sedan i söndags har jag funderat på Fredrik Lindström och allt han hade att säga. Det var en hel del vill jag lova (showen tog ju som han berättade cirka en timme och fyrtio minuter). Nu kommer jag inte längre ihåg allt han sa eftersom saker som är obehagliga gör man bäst i att förtränga. Eller ja, det är min filosofi.

Nåväl, vad det hela gick ut på var ju den här speciella grejen med att vara svensk. Hur man är svensk, vad man gör svenskt och framförallt vår strävan mot osvenskhet och att det verkligen dessutom är en komplimang att vara osvensk.

Då ska jag vara väldigt osvensk och klargöra att jag är så svensk man kan bli. Det var väl i och för sig ingen nyhet. Ja, förutom grejen att tala in saker på en människas telefonsvarare istället för att tala direkt till personen. Jag har en smärre fobi för telefonsvarare. Men annars så. Vem svänger inte med blicken i hissen och busskuren för att inte råka möta en halvbekants blick och tvingas hälsa, eller kanske ännu värre: kallprata om väder, vind och högljudda grannar.

För att inte sedan tala om mat. Hur vi försöker ta till oss av andra kulturers mat och föräldrar som vill bombhota skolor vid servering av kroppkakor och palt. Det har aldrig jag fått i skolan. Däremot pizza. Tyvärr måste man väl hålla med. Den mesta och godaste maten är i mitt tycke inte svensk. Men vänta nu, kräftor? Är inte det typiskt svenskt? Eller det kanske är spritkulturen ihop med kräftorna som är det? Jag kan säga efter att de senaste dagarna haft lägenheten invarderad av choklad från Ghana, Ecuador, Schweiz och Belgien att ställs de framför mig hugger jag ändå Marabous schweizernöt. Det var vad jag saknade mest under min resa i Australien.

För att inte tala om våra traditioner. De flesta ser vi ju bara som en anledning att dricka sprit. Ja, det finns ju en anledning till att flest barn föds i mars här i Sverige. Och då ska vi ju inte glömma grejen med att vi dansar runt en enorm fallossymbol. Vems idé var det?

Nåväl. Det jag tyckte var mest svenskt och minnesvärt av showen var att Fredrik Lindström med lite mer och gråare hår och några kilon mindre och centimeter färre ser ut som Sverker Olofsson, och att det nog enbart är svenskar som kan sitta och skratta och applådera åt när de får höra hur tragiska de faktiskt är. Gör det framför en amerikanare och du får huvudet avblåst av en 9 mm glock.

Nåväl, ikväll är det EM-kval mot Nordirland(det har jag fått berätta för fem personer idag) och en sann anledning att vara patriotisk. Till det ska intagas dansköl och belgiska praliner. Jag har i alla fall mina svenska strumpor på mig. Lite får man ju ställa upp för sitt land.

Sunday, October 14, 2007

En nästanhimmel i choklad

Folk som känner mig vet att om man nämner ordet choklad i min närhet är risken stor att jag blir frånvarande och börjar dregla. Fick jag välja evigt liv utan choklad eller väldigt tidsbegränsat liv med choklad hade jag vart tvungen att överväga en längre tid.

Därför kan man utan att överdriva säga att jag var i min nästanhimmel igår. Att den enbart får ordet nästan var alla människor som precis som jag verkade hagalna efter choklad och vägrade låta någon annan komma emellan dem och chokladen.

Denna helgen har nämligen Nordiska museet anordnat årets chokladfestival och jag kunde knappt sova under natten innan. Ungefär som en fyraåring natten innan julafton. Emily och jag kom efter några smärre felkörningar rakt fram till museet och hittade efter mina stöttande repliker som "Kör runt fort som fan" faktiskt en riktigt bra parkeringsplats. Eftersom vi inte skulle avlida i chokladfrossa väl inne grundade vi dagen med varsin rejäl räkmacka.

Sedan kom dagens lilla minustecken. Det var nämligen inte bara termometern som visade minus. Det var en kö fram till ingången som var på sisådär 200 meter. Framför mig såg jag min debut på Gekås för lite drygt tio år sedan då mor och bror köade i fyra timmar, medan jag, Åsa och Lotta smet före i kön och behövde "bara" köa två. Mellan ett gäng tyskar och ett gäng engelskmän ställde sig jag och Emily och började huttra. Dock var mina hemska tankar inte besannade då vi enbart behövde köa sisådär 10 minuter innan vi släpptes in.

Så här lååååång var kön
Därefter säger jag två saker: människor (80% kvinnor på ett ungefär) och choklad. I början gick det aningen segt. Vi försökte armbåga oss framåt men hindrades av priser, något överviktiga damer och brist på provsmakning och undrade vad vi egentligen gett oss in på. Dock fann vi snabbt en mycket bra taktik. De stånd där människorna lämnade sin plats frenetiskt tuggande armbågade vi oss in. Där fanns med 100% säkerhet provsmakning. Överallt låg det praliner med skumma smaker och i skumma färger. Lakritschoklad, chilichoklad, limechoklad, blåbärschoklad och whiskeychoklad. För att inte tala om all choklad med kakaohalt över det normala. Det både drogs ihop i munnen och började damma.

Ändå trivdes jag bra i min nästanhimmel. Vid en period byttes det snarare till lite sydligare regioner då vi hittade ett chokladstånd där pralinerna faktiskt bara kostade fem kronor styck. Det var som underklädesavdeliningen i Ullared. Alla slogs och armbågades för att komma fram, och Ica som avskyr sådant började sakta svettas i sin höstjacka som dessutom inte är menad för inomhusbruk. Väl framme vid bordet fick tjejen som sålde skrika högt åt folk att sluta trängas eftersom hennes bord höll på att välta. Man skulle kunna tro att sveriges alla pms-människor med chokladbegär befann sig på samma ställe. Och en kille med en träningsväska modell jätte på ryggen. Han tog upp plats för tre människor och knockade mig två gånger när han vred sig för att hitta sina kompisar. Chokladen kunde dock tillslut inhandlas.

De färgglada kreationerna kostade 30:- styck

Relativt fort var både jag och Emily panka och då satte det smålänska sinnet in. Vi gick från ställe till ställe enbart för att äta. Köpa hade vi ju ändå inte råd med. Efter två timmar i nästanhimlen vankade båda smålänningarna ut med varsin hand på magen och lovade varandra att köra riktigt försiktigt hem för att inga olyckor skulle ske samt att lunch denna dag var något väldigt onödigt.

Mitt drömscenario: ett samhälle i choklad

Friday, October 12, 2007

Effektiv städning

Det här med städning finner jag en smula ångestladdat. Jag skyller det hela på mamma, förlåt mamma, som inte heller är städgalen men måste dammsuga regelbundet eftersom hunden tappar sjuhundra kilo päls.

Just idag fanns det dock inte en enda ursäkt kvar. Då min lägenhet ska invarderas av människor under morgondagen kan jag inte låta damtussarna ha kvar sin föreningslokal i min hall eftersom båda parter inte kommer få plats och i ärlighetens namn är inte dammtussarna särskilt sällskapliga av sig.

Egentligen kan man ju tycka att en lägenhet på femtiofem kvadratmeter bör gå ganska fort att städa. Det är inte sant. Jag började under förmiddagen och var klar vid 16. Då hade jag tagit 20 minuter paus för lunch men inte mer. När man har svårt för att göra sig av med saker, som jag har, blir det lätt att man fastnar en smula i saker man hittar. Hela pärmen från förra årets "semester" var jag tvungen att läsa igenom när jag hittade den i en låda. Alla tidningsurklipp från fotbollskarriären var jag tvungen att skratta åt och bli nostalgisk med.

Roligast av allt hittade jag längst ner i en låda. Det var ett häfte från 2004. Då började ett gäng textdesigners i sin utbildning och fick av vår nu tyvärr avlidna bästa klassföreståndare en uppgift att skriva om "Mitt lilla språk och jag". Att läsa om de människor som man spenderat så mycket tid med de senaste åren från vårt första år var underbart, och dessutom lärorikt. Vi har lärt oss massor vad gäller skriftens konst. Vilken tur. Då har vi ju inte kastat iväg tre år i onödan.

Ja, då var det plötsligt eftermiddag då, men mina lådor var väldigt tomma även om mina grammatikhäften, tentor, kompendium och liknande givetvis inte fick flytta hemifrån. De kan ju komma till användning. Dock var lägenheten fortfarande invarderad av damm och saker överallt. Det är ju inte viktigast i mitt tycke och därför började jag sortera mina böcker både i färg- och förlagordning och ändra filmerna till en annan bokstavsordning. Det är att städa.

Nu är dock lägenheten skinande ren och städad förutom att jag inte hade ork att moppa golvet. Med största sannolikhet lär det ändå hamna något av kladdig konsistens på den ytan under morgonkvällen och därför känns det ju överflödigt. Det kan jag ju göra på söndag istället.

Morgondagen kan jag inte annat än att se fram mot: Chokladfestival i Stockholm, fotboll med öl som tillbehör under inledande kvällen, singstar och mer öl under senare kväll, dans och mer öl under småtimmarna. Och detta i sällskap med en drös vänner. Mmmmmm, choklad.

Wednesday, October 10, 2007

Rena rama sanningen

1. Vad bär du lite i hemlighet omkring på – som du egentligen inte behöver?
Om det är hemligt, vill jag skriva det då? Jag vet att jag bär runt på ett plektrum. Det behöver jag absolut inte eftersom jag inte kan spela något i likhet med gitarr. Och det bärs inte i hemlighet utan mer i lathet inför att städa ur väskan. Lite hemligt är att jag för det mesta bär med mig något sockerbaserat: en klubba, en tablettask eller en liten chokladkaka. Mest i fall någon eller jag själv får lågt blodsocker eller om någon ser ut att behöva lite godis. Det är väl hemligt för att det inte ska utnyttjas i onödan.

2. Vad är det äldsta du har i ditt badrumsskåp?
Haha, ja, det mesta där är för gammalt. Jag hittade nån värdelös koksaltslösning i form av nässpray som gick ut 2004 igår. En gammal CK one är säkert från tidigt 2000-tal. Nej! Äldst är säkert min lila glitterspray som jag fick av en kompis i juni 2001. Nej, jag tar tillbaka. Sminket jag fick på FRIDA som inte var min färg men fortfarande står kvar mest för att det är för fina märken att slänga är äldst: februari 2001. Med reservation för ändringar.

3. Hur många par skor har du? (Räkna ordentligt!)
Stört omöjligt i nuläget. Jag har en drös i mitt förråd, en drös i lägenheten och en hel drös nere i Småland. Men låt säga att det sammanlagt är en cirkus 40 par eller nåt. Egentligen avskyr jag skor och får smärre panik varje gång det ska inhandlas.

4. Hur många handväskor har du? (Räkna ordentligt!)
Fyra. Och de kan knappt räknas som handväskor, men strunt samma. En av dem är i storlek av en handväska. Den är dessutom rosa, men eftersom det var Paul Frank föll jag för det ändå. Den har dock bara använts en gång, på lokala Maxi i byn hemma. Släkten kunde inte sluta mobba mig och sedan dess hänger den på en spik i min klädkammare.

5. Vilken är den bästa tiden på dygnet? (Motivera!)
Eftersom jag relativt nyligen upptäckt det här med charmen att sova säger jag kvällen. Just att ligga i sin säng med en värmekudde på fötterna och läsa och äta choklad innan man sedan ska få sussa sött är en underbar tidpunkt i mitt tycke.

Monday, October 08, 2007

Gratis är gott

Är man fattig är gratis ännu mer gott. Söker man jobb, är ovetande om storleken på sin månadsinkomst och ändå vill ha ett liv är gratis jättegott. I lördags upplevde jag en jättegod dag.

Jobba är ju bra för den som är fattig, så trots min rinnande näsa och ömmande mun åkte jag till jobbet med order från min chef att sitta still och köra med min kollega. Det var föga uppskattat då kollegan dök upp med en smärre betongkeps och glömsk hjärna. Dock började han dagen med erbjudandet att om jag gick och köpte lunch till oss båda skulle han bjuda på den. Jag fick välja vad jag ville, utom en trerätters på stans dyraste restaurang. Själv ville han ha en räkmacka från stället på hörnet. Jag äter mycket men där vägrade jag. En gång i mitt liv har jag ätit där. Mackan var 80% majonäs och jag hade magknip i tre timmar efteråt.

Min mackprotest gjorde att jag ringde och beställde sushi och knallade iväg för att handla. Dock skickade jag iväg stackars Mike för att köpa räkmackan om han ville ha lunchsällskap. Med andra ord uppfyllde jag inte min kvot i avtalet, men fick gratis lunch ändå.

Efter jobbet var det dags för jobb. Jo, vem kan undvika dubbelt jobb en lördag? Även här fick Mike ställa upp. Vi knallade bort till dagens match mellan IFK Eskilstuna och Karlskoga FF för att frilansa lite om vad som inträffade. Det gav oss ju naturligtvis gratis inträde och gratis programblad. Då jag kände mig allmänt stirrig och förvirrad hur man egentligen skrev såhär "stora" grejer fick mitt sällskap hålla reda på tid och ryggnummer på samtliga spelare. Själv satt jag och huttrande skrev anteckningar över allt som inträffade. Dock vill jag lova att det är svårt att skriva med tumvantar på händerna och svårt att se allt när man har tröjluvan uppe och en mössa över spektaklet. I halvtid mumsade vi kanelbullar som tillslut krävde lite cola light som var på tok för kall för att drickas.

Det mest ångestfyllda för hela dagen var att gå och intervjua coach. Tack och lov blev jag hindrad att gå iväg i min utstyrsel som jag helt glömt bort mellan tandskakningarna(ett tips är att inte hacka tänder med stygn i munnen. Inte gäspa, nysa eller hosta heller iofs.). Ändå var det första Pascal Simpson frågade mig när vi hälsade på varandra om jag frös. Jag kunde inte gärna ljuga med mina vita fingrar och blå läppar. Dessutom hade jag uppenbara skrivproblem då fingrarna stelnat. Nåväl, en pratstund med en gammal landslagsspelare är ju värt det.

På stela ben spatserades det hem och började skrivas. När väl fotbollen var klar var det ju lika bra att sätta igång med nästa idrott och med andra ord ringa runt till innebandytränarna i min serie och se hur dagens matcher slutat.

Två fina gratisaktiviteter följdes av Mikes två fribiljetter till kvällens bio. Jag är inte den som är den och ställde ju givetvis upp på att gå så Mike slapp slänga den andra biljetten. Gratis bio är ju mycket trevligt. Särskilt eftersom bion dessutom var jäkligt bra och jag hade i och med övriga gratisgrejer haft råd att köpa lite choklad även om munnen protesterade mot intag av detta.

Den mycket långa och arbetsfyllda dagen gjorde dock att man framåt niosnåret på kvällen var hungrig. Då fick jag samtal från en fest i stan om att mitt umgänge skulle uppskattas där. Eftersom jag höll på att avlida av hunger avböjde jag.
- Äh, va fasen, här finns pizza.
Mer behövdes inte. Ica hoppade upp på cykeln och trampade de 20 långa meterna till festen. Där bjöds hon pizza, som munnen också sa nej till, och vin, som däremot huvudet sa nej till.

När jag slutligen var mätt och belåten kände jag att utgång denna kväll sas ifrån av både min luvtröja, mitt hår, min trötthet och min ekonomi. Jag mumsade en pizzabit till, käkade en chokladbit och begav mig hemåt mätt, fotbollsberikad och skrattad i biosalong utan att det kostat mig ett öre. Och folk säger att inget är gratis nuförtiden.

Friday, October 05, 2007

Sj, sj gamle vän

I staden här där mitt andra hem är, i Norrland, har det vart mycket snack om tågtrafik de senaste dagarna. Jag har följt det nerifrån Småland via kurren på nätet, msn och galna sms. Det sprängs i tunnlar som innebär förseningar och det körs över älgar som också innebär förseningar.

Själv kände jag mig relativt säker i Småland och bokade biljett hem för en resa under fredag förmiddag så jag skulle ha tid att efter ankomst strax efter 11:30 äta lunch, ha möte med min chef och avsluta hos sjukgymnasten innan jag for hem för att sedan vila mig och munnen.

Resan började med en stressad mamma vid klockan 7:40 då hon plötsligt fick för sig att det tar tjugo minuter att köra från vårt hus till stationen i byn. Storleken på byn är sådan att om man blinkar när man kör igenom missar man den. Med andra ord: det tar inga 20 minuter. Efter tio minuter hade vi packat ut alla mina väskor samt en hund i bilen, kört till stationen, lyckas spräcka axelremmen på min bokväska och göra en provisorisk men effektiv lagning, säga hej då till vovven och gå till perrongen. Med andra ord tio minuter innan tåget skulle gå klockan 8:00.

Genast rullade det fram på skylten (ja, i Hultet har vi fortfarande snurrande skyltar och inte digitalskyltar med tågtider) att tåget från Malmö inte tänkte anlända förrän 8:15. Vid 8:20 hade det fortfarande inte kommit och plötsligt susar X2000 förbi oss på perrongen. Det X2000 som jag ska ta en tågresa senare eftersom snabbtågen inte stannar hos oss. Därefter kommer dock vårt tåg puttrande och vi far iväg.

Jag hugger konduktören direkt vid start och frågar om X2000 väntar på oss. Han pustar och säger att det är för tidigt att säga. För tidigt? FÖR TIDIGT?! Det skulle lämna perrongen vid halv nio och vid fem i halv var det för tidigt att säga? Fem minuter senare förkunnas följande i högtalarna:
*knaster* Jaaaooo... Ni som ska med *skraaaap* X2000 mot Stockholm.... Jaaooo... Jag har pratat med mina överordnande... *knaaaaaster* och jaaao... De vill inte vänta. Ni får ta nästa tåg... *glapp*... Och detta beror på.... att vi kom försent iväg från Malmö... Och anledningen till det är.... jaaaoooo... Dålig planering. *over and out*

Så var det med det. Inget tåg och för dig som ska byta: pilutta dig, din dagsplan spricker. Vi stackars småbysinvånare fick ta vårt pick och pack och vandra till stationen för nya biljetter. Enligt mina nya biljetter blev det en timme väntan i Alvesta till 9:35 och sedan en timme och tjugo minuter i Norrköping till sisådär 12:30. Jag försökte göra en Lotten och smygsurfa på något trådlöst nät nånstans. Inte då. Här kom det enbart upp något man fick betala för. Det tog dessutom bort mitt egna förval samt bytte startsida, men inget surfande. På det hela bestämde sig en ovanligt cool 45-plusare att visa alla funktioner på sin mobiltelefon för en femtonårig finnig sak med bullrigt respektive skärande skratt. Med andra ord fick man sitta i ett stationshus med snus i taket, dator som inte ville surfa och lyssna på Här kommer sommaren med Balsam Boys.

Till min glädje fick jag åka i en tyst vagn. Till min sorg fick jag sitta vid plats med bord och gången. Snett framför mig satt ett brynäsfan *ryyyys* med ryckningar i benen och mitt emot satt en äldre man som var tvungen att ljuda allt han läste. Dessutom kunde jag inte smygläsa hos grannen eftersom hans litteratur var på kinesiska och det enda jag kan läsa på det språket är ordet målvakt. Min egen bokväska vågade jag ju inte öppna på grund av dess krassliga hälsa.

Bara fem minuter försenade ankom vi till Norrköping, och det spelade ju inte mig särskilt stor roll eftersom jag hade relativt gott om tid. Jag satte mig i lugn och ro helt ensam i en sidoväntsal. Anledningen till att jag var ensam fick jag höra när ett gäng tonårsbrudar kom in och skrek:
- Här stiiiiinker de jö piiiiiiissss!
Sedan vände de och gick ut. Tack min täppta näsa sa jag och filosoferade vidare. Tillslut fick jag ändå sällskap av två 100-kilos kvinnor som talade finska. När de satte sig i andra änden av min bänk nådde plötsligt fötterna inte längre ner till golvet. Efter ett par minuter vände en av dem sig till mig och sa med brytning att ursäkta, men fick hon störa, samtidigt som hon höll en tidning mot mig. Naiv som jag är tänkte jag "Aha, språkproblem. Hon behöver hjälp." Jag log, nickade och lutade mig dit.
- Vi tänkte bara om vi fick dela ut ett provnummer.
Mot mig slår ordet "VAKTTORNET"
- Nej tack, inte om du vill få den läst, sa jag känsligt nog.
Kvinnan ville inte riktigt ge sig och det hela slutade med att jag förkunnade att jag trodde inte på någon gud, hade försökt blivit övertalad av massa kompisar att försöka tro på något men ändå vägrat hämta ut barnens bibel som sexåring då jag redan i dessa år var väldigt principfast. Tanten vände sig bort igen.

Resterande delen av resan föll sig ganska smärtfritt utom när en relativt välklädd herre med ny mobil höll på att begå självmord när han ville kasta sig efter sina ölburkar som flytt ur hans väska och rullade mot spåret. Att han kastade sin datorväska fem meter upp i luften bekom honom dock föga.

Slutligen vaknade jag ur min halvslummer på tåget av att något kör ner ett solskydd i tågfönstret rakt i min skalle. Förvirrat såg jag upp och upptäckte att jag däremot inte såg ut. Då visste jag ju inte vart jag skulle hoppa av. Då tog batteriet i min MP3 slut och jag fick reda på att de visst ropar upp varje station i högtalarna innan varje stopp. Smart.

Istället för att hinna luncha och allt det hann jag innanför dörren, slängde väskan, högg cykelnyckeln, ut igen, upp på cykeln, till sjukgymnast som släppte mig redan efter en halvtimme med orden om att jag var dimmig, till chefen, möte möte, och äntligen hem. Vid 17:00 var jag väldigt sugen på lunch.

Dagens trevligaste inslag är ju dock att jag kommer bli ersatt för tågresan då jag blev så sen. För en fattig Ica kan det vara värt påhopp från Jehovas, pinnar i huvudet och ett rykte i Norrköping att det antagligen var jag som pissat i väntsalen då jag ju kunde stå ut med doften.

Thursday, October 04, 2007

Påbörjad tandläkarskräck

Tandläkare är ett mystiskt släkte. Uppenbarligen sitter de inne med hemligheter som de efter ett tag inte kan låta bli att avslöja.

Jag blev lite fundersam, men mest en smula glad över omtanken då tandläkaren ringde dagen efter operationen och frågade om jag levde och mådde bra. Jag sa att jag ju inte gjorde det, men att det nog mest berodde på att jag låg däckad i feber och genomsvullen hals. Han försäkrade sig om att jag skulle ringa om det blev problem och jag lovade.

Dagen efter ringer Herr Tandis igen. Frågar om tanden (eller ja, bristen av den), hur jag mådde och om jag var svullen i kinden. Jag svarade sakligt och trevligt och då plötsligt så slänger han ur sig att han vill kolla på det igen, mest för säkerhets skull. Det kan man väl gå med på när man inte ligger heldäckad längre, så vi bokade in en tid idag för att kontrollera att mina stygn satt kvar.

Eftersom Hultet är så pass litet fick jag ju stå och samtala lite med receptionisten ett litet tag. Jag har ju haft hennes son på dagis och hennes man är min massör. Så stort är det här. Dock blev jag snart inkallad och platsad i stolen igen. Tandis kommer in, petar på min haka och min underläpp och frågar om jag har känsel där. Förvånat nickar jag och känner för säkerhets skull efter själv.

- Puh, vilken tur. Jag har vart en smula orolig eftersom din tand satt fast med fyra gripklorötter runt nervkanalen och om jag skadat den.
- Ehhh...eeeehhh. va?
- Ja, tanden var ju så stor och satt ju så fel. Alltså, jag har jobbat länge och har opererat ut en helsikes massa tänder, men detta var bland det jävligaste jag vart med om.
- Och det säger du nu?
- Ja, annars hade jag fått klyva den. Alltså skära upp en halvmåne i käkbenet, klyva tanden och försöka få upp den.
Här håller Ica på att kräkas av skräck och tackar sin lyckliga stjärna för att detta inte sas i måndags.
- Men det här ser ju bra ut. Du får recept på lite mer smärtstillande eftersom vi har dragit så i nerven, och sen ringer du om nåt blir fel.
Ica blek i ansiktet nickar och går ut. Galning!

Nåväl. Hemma igen gjorde jag premiär utomhus på ett par dagar med hund och mams. Jag fick nostalgikänslor och trots haltande och strejkande smaklökar fick jag en vansinnig dragning efter kantareller. Jag tar stackars knäömma mamma och förvirrade hunden rakt in bland stubbar, granar och sten i skogen på jakt efter svamp. Mamma är måttligt optimistisk, men tillslut hittar jag en ensam liten guling. Vi låter hunden sniffa och skickar ut henne att leta. Efter ett par minuter har vi hittat några stycken till, men kommer då på att vi inte har någonstans att lägga våra guldklimpar. Men vad gör hundägare då? Jo, de har ju självklart en oanvänd bajspåse i fickan, och den går ju utmärkt som svampkorg.

Efter ett tag hittade vi även hunden som tappat bort sig, fått en grankvist i pälsen, tuggat på ett ekollon och nu ser vinögt av förvirring. Om hon hittat någon svamp så lyckades hon dölja det väldigt väl. Nu ligger hon i min säng, tuggar på mitt nya paket näsdukar och sover räv när man närmar sig.

Lyckad svampskörd

Mindre lyckad svamphund

Wednesday, October 03, 2007

Bästa bantningskuren

Det här med operationer kan man ju tänka sig aldrig blir en smärtfri historia. Därför kanske man ska skaffa sig så bra förutsättningar som möjligt innan. Som att vara pigg och kry, äta och dricka duktigt och ha sovit mer än ett par timmar de senaste nätterna. Uppenbarligen är jag emot allt som heter bra förutsättningar.

Dagen före operationen vaknade jag med halsont, darrig kropp och skallebank. Jag vet precis hur sådant utvecklar sig. Ändå höll jag mig på benen hela dagen. Jag och Empo for hem från Göteborg, mötte upp Lotta, tog hem henne på kräftkväll och drack öl. Ölen var inte god för fem öre. Då är Ica sjuk.

Dagen O som i operation var inte ett smack bättre, tyvärr. Då hade jag försökt sova en hel natt nere i vår källare. Det blev dock inte så. Halsen var så svullen att jag inte fick någon luft, och det fick uppenbarligen inte Lotta heller då hon snarkade som två döende giraffer.

Döende giraff fick jag sedan själv agera då jag blev hemskjutsad till Lotta på riktig söndagsmiddag eftersom ingen kunde veta när jag skulle kunna äta igen. Törstig var jag med, men eftersom jag är ett gnällfreak när jag har så ont i halsen kunde jag naturligtvis inte dricka något.

Nåväl, min trevliga tandis välkomnade in mig i sitt rum när jag anlände dit. Fick en underbart fin huvudkreation på mig och sen var det inte några lugnande ord eller någon kontroll att tanden fortfarande satt kvar, nej, det var fram med sprutan direkt. Fick jag en spruta? Nej. Fick jag två? Nej. Fem sprutor krävdes för att domna av området runt tanduschlingen. Som tur väl var inkluderade det min näsa eftersom när tandis försökte bända upp min mun kändes det ungefär som näsan följde med.

Jag låg där och hummade på en schlagerdänga som inte gick att få ur skallen samtidigt som tandis svor, sänkte mig så mycket att fötterna pekade mot taket och bytte plats 213 gånger. Ibland kände jag hur ögonen följde med upp i huvudet, men det var bara att locka ner dem igen. Tandis hade sagt att det var en snabb operation som bara skulle ta ett par minuter. Efter femtio minuter var tanden fortfarande inte ute. Och under dessa femtio minuter hade han mosat min underläpp mot min underkäke så tänderna spräckte läppen, gett mig två nya bedövningssprutor för att jag inte skulle ligga där och spela hjälte, samt vart tvungen att röntga en extra gång eftersom att tanden inte gjorde honom klok någonstans.

Slutligen kom en liten krigsdans och tandis förkunnade glatt att nu var slaget vunnet. Han drog ut en äckligt stor tand som såg ut att vara hjulbent. Det var den också var tandis snäll nog att berätta, eftersom den hade satt sig med varsin rot runt en nervkanal nere i käken. Därför gick det inte att borra eftersom han då skulle borra sönder nerven, och det var därför han bara drog hela tiden. Dock hade han ju kommit åt kanalen några gånger och flyttat den så det skulle nog kännas.

Kort därefter blev det några stygn, några tabletter och sen march iväg. Hon i receptionen sa tillslut till mig att sluta irra runt i väntrummet utan sätta mig ner så hon slapp gå och plocka upp mig. Jag förvirrade mig ner tills min lilla mams kom och löste ut mig. Fick höra att jag var så tapper där inne och jag förstod ingenting, men följde med mamma hem.

Senaste dagarna har förflutit i feberångor och självömkande. Dock har halsontet och febern gjort att tanden inte känts så mycket. Idag är jag relativt pigg i jämförelse och har nog inte särskilt mycket feber. En bieffekt bara: jävlar vad ont min tand gör. Eller, rättare sagt: jävlar vad ont det gör där tanden satt.

Dock har jag hittat en mycket bra bantningsmetod. Den består av soppor och barnmat. Det är det jag lyckas få i mig de senaste dagarna. Jo, jag är ju i sånt extremt behov av en fungerande bantningsmetod.
Någon som vill smaka? Barnmaten är ekologisk.

Tuesday, October 02, 2007

Kändisgalna? Vi??

Lotta: Du ser ju ut att vara deras barn Ica!

En mycket nöjd Emily med Mark

Med dessa dagar och vad som hänt har fredagen och lördagen nästan hamnat med i min lilla feberdimma. Hur vi efter bloggträffen tog oss vidare till Park där jag samtalade fotboll med Tomas Boström. Även KPs chefredaktör Ola befann sig på park. Han var lite blåslagen efter att hans åtta månaders gamla son slagit honom i ögat med en leksak. Jag var föga sympatiskt utan gick på om att jag minsann behövde ett jobb och att KP skulle bli skitglada om jag skrev för dem. Vi hade ett ganska trevligt samtal faktiskt, men tillslut bad han nog mest om mitt nummer för att jag skulle sluta trakassera honom.
Då hände det. Plötsligt kom ett blont huvud upp mit foajén.
- Empo, Empo, Liza Marklund!! skrek en galen Ica och högg Empo i armen.
- Och Mark, Mark, Mark Levengood!! skrek en lika galen Emily tillbaka.
Kvickt som ögat slet jag fram kameran och agerade lika kändiskåt som vanligt och studsade fram till det stiliga paret, bad om en bild och blev ombedd av dem att själv vara med. I det tillfället är jag inte en särskilt svårövertalad människa.

Jag berättade med för Liza om vårt möte förra året, som hon av någon anledning inte kunde komma ihåg på rak arm.

Eftersom lilla Emily är ungefär lika kändistokig som jag (trots att hon inför alla bloggare skyllde på sin syster), men ack så mycket mer försynt tyckte hon att jag gjorde bort mig det grövsta då jag senare under kvällen stegade fram till Mark igen och bad att få en bild på honom och Emily.
- Men sluta då Ica, sa hon och himlade med ögonen så Mark skulle förstå att det var way out of hennes värdighet. Resten av kvällen gick Emily och pep "Mark" för sig själv med tindrande ögon.

Sedan hamnade vi på Gretas, en mycket trevlig gaybar, där jag som vanligt hade samtal med deejayn, dansade arslet av mig och raggade på bögar. Det hela var en väldigt trevlig tillställning.

På vägen hem fick jag och Empo hjälpa en gråtande tjej till en taxi efter vi haft lite terapeutiska samtal med henne och gick sedan i strumporna till närmsta taxi till oss. Klockan kvart över fyra var vi hemma ungefär. 24 timmar efter att jag steg upp på morgonen innan.

Av förklarliga skäl var var jag och min helgsambo något slitna under lördagen men vi steg ändå upp, gjorde oss redo och for till bokmässan. Jäklars var folk. Mycket intressanta saker fanns att kolla på även om jag och Empo inledningsvis mest tyckte synd om oss själva på grund av vår tunga packning och mådde illa av att se folk gå och pimpla öl och vin. Trots bananer i väskan glömde vi helt bort att det fanns något som hette "äta", och flummade runt tillslut alldeles yra av näringsbrist. Dock när vi äntligen skulle äta märkte jag att Liza skulle intervjuas om 20 minuter. Jag tog plats längst fram och Liza hälsade och log när hon kom upp på scenen. När det sedan var dags för boksingering frågade hon om bilden blev bra och hur det gick med karriären. Jag blev salig och traskade vidare till Martina Haag. Vi samtalade postbilar och hur man släpper en bok "bara sådär". Jag fann dock inte nåt som hjälpte min blivande bestseller.

Tillsut efter mycket suktande vågade Empo köpa Alex Schulmans bok. Dock vågade hon inte ställa sig i kö för singering. En favorit i repris från gårdagen fick då upprepas. Jag tog boken, knallade fram till Alex och när han frågade vad jag hette sa jag Emily. Sedan bad jag att få ett kort på honom och min kompis. Åter pep Emily lyckligt efteråt, men höll på att skämmas ihjäl i ögonblicket.

Framåt klockan 17:00 var vi hemma igen och kom på att vi hade bananer i väskan. Vid detta laget höll vi på att hungra ihjäl. Vi avslutade då dagen med att skriva fotboll (då sov Emily), äta kräftor, spela TP och kolla på film.

På söndagen vaknade Ica med spagettikropp, halsont och huvudbult. Det var precis vad som behövdes dagen före operationen.