Ni är nu man och hustru

Jag har aldrig sett en vackrare människa än min underbara bästis i lördags. Men vilken helg.

Tågresan gav mig ett smakprov på att jag borde förlita mig på högre makter och tro på dem för att få vackert väder. När jag befann mig i tåget sken solen utanför och en unge bankade i min stolsrygg. Varje jäkla gång jag stod utanför oavsett om det var i Södermanland, Småland eller Skåne så vräkte regnet ner och jag blev dyngsur.

Väl framme i Simrishamn blev jag direkt serverad snaps och öl. Jo, jag fick även middag. Och kort därefter ett erbjudande om en snabbkurs i vals av brudgumens far på övervåningen. Efter på tok för många vakna timmar avböjde jag vänligt och försökte komma i säng i lite vettig tid. Det hela var dödfött och jag vaknade klockan fem av att solen strålade. Klockan sex vräkte regnet ner och klockan sju steg jag upp för att jag var uttråkad. Därefter kom dagen igång och lugna stunder var ett minne blott.

Min frisör kom och hämtade mig medan Annapanna satt under en ufoliknande hårfön modell jätte och läste deckare med spolar i hela skallen. Väl iväg blev jag erbjuden mackor, kaffe, te och cola medan mitt hår förvandlades med lockar, uppsättning, våfflade slingor, glitter och små tygrosor. Jag blev helt imponerad över hur jag kunde se ut så och märkte inte alls hur sena vi var.

Tillbaka i huset satt Annapannan och blev sminkad och sedan blev det min tur. Jag fick ögonbryn modell jätte trots att de var nyplockade, men med de andras övertygelse att det var snyggt lät jag dem vara och slängde bara på ett lager mascara till. Folk hade börjat strömma till huset och eftersom jag och Anna inte ville visa oss för allt och alla fick vi sitta inne på toaletten och äta lunch. Det var också en upplevelse.

Ombyte och jag tappade andan när jag såg min bästis som jag minns i skitiga rosa snowjoggings och gul jacka, i gröna hemska byxor som var hemmasydda och i blå jobbarbyxor med midjekort tröja under. Hon var så vacker att jag nästan blev tårögd. I ärlighetens namn måste jag säga att med klänning, hårfixning och sminkning blev jag ganska snygg jag med.

Vi tog brudgum och best man under armen, försåg oss med våra buketter och åkte iväg till fotografering 1 som skedde på en bro vid ett vattenfall. Bilderna blev hur snygga som helst tack vare vår proffsfotograf Liv som hade alla möjliga kreativa idéer. Fotoställe två var ute vid havet på en pir och helt livsfarlig ur vindsynpunkt. Där började det spexas lite på bilderna och jag körde hela tiden med min best man för att han skulle veta vem som bestämde. Han fick ju hålla buketten hela tiden eftersom jag var tvungen att hålla i klänningen när jag gick.

Fotografering nummer 3 var absolut roligast. Vi fastnade på en löparbana som omringade en fotbollsplan. Givetvis springer den galna tärnan ut på planen och in i mål i hela sin partymundering och fotograferades med klänningen klistrad på kroppen tack vare vinden. Sedan fotade vi startpositioner och när brudparet jagade varandra. Peter var helt klart talangfull i att bli jagad.

Tillbaka igen utan att ha fått en droppe regn på oss utan tvärtemot nästan uteslutande solsken. Anna och jag blev infösta i ett rum och försågs med mackskalkar, mjölk och en energidrink. Den sistnämnda behövdes vill jag lova. Sedan erskoterades vi till vardagsrummet där vi satt och drack champange med brudgum och best man. Plötsligt kommer jag på det där med traditioner vad man måste ha. Anna förkunnade att jag var hennes blåa (min klänning var ju blå) och Peter hennes gamla (31 bast). Förskräckt frågade jag om det lånade, men det hade hon inget. Raskt sprang jag upp, hämtade min deodorant och gav bruden en uppfriskande arom under armarna. Nu hade hon något lånat. Hon slapp dock lämna tillbaka det sedan.

Brudens far vankade av och an och best man och brudgum begav sig till kyrkan. Jag och Pannan hann dricka två glas champange till innan det var dags för kyrkan.

Shit vad nervöst. Men vad underbart roligt. Anna var så fin och gick med sin pappa in till tonerna av Mendelsons bröllopsmarch. Jag gick efter och log som ett fån samtidigt som jag envist fokuserade på att inte snubbla i mina klackar. Allting flöt på som det skulle. Jag trodde dock att jag missat att lämna tillbaka brudbuketten när jag skulle, men det var bara jag som nojade. Vackra sånger gjorde att till och med fröken Torrögas ögon blev en smula vattnade.

Lagom till jag och best man lämnat bort våra påsar med frön som skulle kastas förkunnades det att brudparet redan var ute. Det ingick inte i planerna men blev bra ändå. Vi fick åka cab runt hela stan och Ica kom på att nu var hon kissnödig.

Snubben i kassan på Preem gjorde stora ögon när han fick låna ut nyckeln och förkunnade att så välklädda brukar inte hans toakunder vara. När jag väl skulle ut skämtade best man med mig och höll för dörren. Jag fick panik, skrek och bankade tills han släppte ut mig.

Ja, party. Vi fick åka tillbaka, serverades mer champange och sedan började käk och party. Tal började hållas och jag satt och smuttade på min öl medan jag blev mer och mer nervös och ångestfylld inför vad som komma skulle. De talarna innan mig var släkt till brudgumen och naturliga spontantalare. Toastmastern sa plötsligt mitt namn och det fanns ingen återvändo. Jag trodde på allvar att jag skulle svimma när talet skulle framföras. Det gjorde jag dock inte. Benen skakade så det var svårt att stå under hela tiden, men det syntes ju inte och för första gången var jag lycklig för min döljande klänning.

Talet gick jättebra. Jag fick två spontanapplåder mitt i. Det var massa skratt. Brudgumen satt och grät, ihop med brudens päron, brudgumens mamma, hans närmaste killkompis och ett par tjejer samt några släktingar som jag inte vet vem de tillhörde. Efteråt kom massa människor fram och sa att det var så bra, fint, vackert och roligt och att det var kvällens bästa tal. Jag blev så glad att jag svävade runt i mina högklackade resten av kvällen.

Vi fick ta del av spex av brudparet som visade sig känna varandra ypperligt väl, även om Annapanna var snäll och Peter egenkär när frågan ställdes vem som kysstes bäst innan de träffades. Det måste ju Anna ha gjort. Vi tränade ju hela uppväxten. Hehe. Anna visade sig även känna igen sin mans ben lätt bland 10 andra par ben.

Sedan höll best man ett tal om svensexan och jag om möhippan. Jag hade vetat ha en fotopresentation av det, men kände att projektor var för stort att släpa på. Givetvis hade best man en och jag fick panik. Sagt och gjort: I pausen knallade jag ner till huset för att greja. Det var låst. Jag slängde av skorna och sprang barfota till festen över fotbollsplan och skog. Antalet mördarsniglar jag klev på är oräkneliga. Likaså hur många jag sedan klev på under vägen hem. Dock hittade jag en dator mycket lägligt och skivan med möhippebilder. Snabbt sattes bilder ihop och vips hade möhippan lika mycket bilder som svensexan.

Kvällen fortsatte med tårta som var tre våningar hög och väldigt god och sedan dans. Det hela var väldigt trevligt. Det valsades och jag valsade runt som aldrig förr men ångrade att jag avböjt till lektionerna dagen innan. Sedan buggade jag med Annas far som var en fena och jag blev alldeles snurrig. Dock kom en snubbe som var snäppet värre. Då fick jag vackert ta av skorna för att hänga med i hans tempo.

Hela kvällen var underbart underhållande och vid tresnåret hade jag fortfarande inte börjat gäspa. Dock körde vi iväg bruden och brudgumen då och jag och brudgumens mor tog oss slutligen hemåt i mörkret.

Det enda smolket i bägaren skedde med min klänning: någon råkade snubbla på en marshall och jag, Liv och Åsa blev dränkta i stearin. Hela min klänning ser inte klok ut och kemtvätten kunde inte lova att det skulle gå bort. Gör det inte det börjar jag gråta.

Nu är min bästa vän plötsligt fru. Det är inte klokt, men ack så vackert och ack så underbart.

Japp, helt klart Anna som städar toaletterna hemma.

Mums, tårta på bröllopsdagen

Skönheten kommer från insidan... right?

Under gårdagen försökte jag desperat förbättra det som förbättras kan inför bröllopet. Jag noppade ögonbrynen tills tårarna rann. Jag rakade benen. Mitt hår fick inpackning för första gången på ett år. Starkt medel las under armarna för att undvika lökringar under själva akten som man ska betrakta. Mina numera totalförstörda postennaglar filades, petades och målades. Hela kroppen fick debuten med brun utan sol, om än en väldigt mild variant. Man vill ju inte riskera något. Under tiden som krämen torkade knallade jag runt i bara underkläder och provläste mitt tal inför släkten via högtalartelefon 50 mil bort. Innan de visste bättre föreslog de en webkamerekonversation vilket jag vänligt men bestämt avböjde.

När jag skulle sova repeterade om och om igen att jag inte fick glömma mina smycken som faktiskt är det enda jag behöver ha med mig själv nu till själva bröllopet mer än just mig själv då. Jag försökte mig på några omformuleringar i talet men körde huvudet i väggen då jag till slut gjorde mest åtlöje av så många ord som möjligt. Sen störde jag halvt ihjäl mig på medlet under armarna som kliade något förbannad. Tillslut steg jag upp och tvättade bort det och hoppades att någon effekt ändå infunnit sig. Man vet ju aldrig.

Med andra ord borde jag känna mig ganska fräsch och någotsånär snygg nu när jag ska åka ner till Skåne och gå på mitt livs första bröllop. Tro mig, det gör jag inte.

Lagom till jag skulle cykla hem från jobbet öppnade sig hela himlen. Tyvärr blev mina bildbevis inte alls talande men nu är jag istället för fräsch i likhet med en dränkt katt. Jag har brutit naglarna och flagat av lacket på Polluxpaketen som skulle delas ut idag. Det inpackade håret ser nu ut som ett regnigt skatbo. Under armarna har jag röda prickar. Brun är jag inte någonstans. Mina ögonbryn har rufsat sig i regnet. Nåväl. Vad är väl en bal på slottet?

Bowling- En sport för starka puckon?

Att bowla när man är brevbärare och på så sätt mycket beroende av sin högerarms funktion är ingen bra idé alls. Ändå var det precis vad jag och Johanna ägnade gårdagseftermiddagen åt. Efter ett par glas vin på balkongen tyckte vi att det var en ypperlig idé när ändå vädret var så tråkigt.

Själva tiden innan man börjar bowla är en pärs. Man ska bestämma vem som ska börja och få snubben i kassan att stava ens namn rätt där uppe på dataskärmen som håller räkningen. Sedan ska man ge sig in i djungeln av svettiga och välanvända skor. Av någon anledning är skorna alltid väldigt stora i bowlinghallar. Eller, de har vart det de fem gånger i mitt liv som jag hittills bowlat. Därför fick jag rota fram ett par 35:or som stod nere i golvhöjd. Slutligen ska man välja boll, eller klot då, men jag tycker att boll är ett trevligare ord och använder sådeles det. Att vara svag och ha korviga fingrar är inte heller en bra kombination. Vi sprang fram och tillbaka och tillslut tog jag och släpade mig fram med en tung boll i handen och frågade om det inte fanns några lättare?
- Näe, tyvärr. Alla barnkloten ser visst ut att användas.

Jag fick ta mitt närapå barnklot och stå ut med det. Trots både tyngd och färg.

You got balls? Johannas übertunga boll till vänster och min tunga röda till höger. Neongula barnbollen dök inte upp i spelet förrän senare

Varken jag eller Johanna ansåg oss vara några större stjärnor på denna sport och var ivriga att demonstrera detta. Johannas tredje, ja tredje vad? Slag, omgång, rullning, spel? Nåväl. Tredje gången Johanna rullade iväg bollen slog hon en strike. Sedan slog jag en strike. Sedan slog vi några spärrar. Ja, sedan gick det utför en tid och vi pratade mest med rännan. Vi var på det stora hela så ojämna man möjligtvis kan vara i vårt spel.

Johanna, riktigt graciös

Ica, inte graciös någonstans

Dock var vi mycket jämna. När jag inför sista omgången dessutom fick vantarna på ett neongult barnklot tänkte jag inte förlora den omgången. Jag vann den första och den sista. Johanna vann båda i mitten. Vi tittade på vår poängtavla och undrade hur bra vi egentligen var. Sakta gick det upp för oss att allas vår gula favorit Homer Simpson i ett avsnitt gör The perfect 300 på en runda. 300 poäng! Vi försökte helt enkelt lägga armen över våra egna poäng och för att inte bli helt nedstämda och självförtroendeförlorande kom vi fram till att bowling inte är en sport där man använder hjärnan för mycket.

Okej, detta är mannen som slog oss med hästlängder. (Som imorgon har världspremiär på bio i sin första långfilm)

Idag har jag en hängande gorillaarm och glömde två hela gators post inne när jag körde iväg. Det var bara att åka tillbaka och hämta och köra en runda till när jag var klar. Vad gör man inte för att få fler timlöner?

Mardrömmarnas mardröm

Hela sommaren har det vart stora debatter i samtliga kvällstidningar om dessa mördarsniglar. Det ska visst ha kommit något medel för att stoppa dem, och man kan även tillaga dem och käka upp för att bli av med. I mitt tycke låter detta något slemmigt. Allehanda övriga tips har även dykt upp överallt och vi verkar vara redo för en invasion av dessa slemhögar.

Då frågar jag mig detta: Är sniglarna verkligen värst? Är det dem som invarderar vårt regniga land? Är det ingen annan som tänkt på det här med tvestjärtar?

Nu har jag kört postbil i ett antal veckor och kan tåla pensionärständer, skitiga ungar och påsar med fågelbajs på. Dock har jag väldigt svårt för denna överbefolkning som skett av just tvestjärtar i var och varannan låda. De är helt klart flerbarnsfamiljer och kravlar åt alla håll och kanter utan varken mening eller mål. Vi snackar hundratals. I hundratals lådor. Det blir ju tusentals!

Överallt står lådorna öppna för att driva de ljusskygga äckelkrypen på flykten. Regnar det ute(vilket det ju faktiskt gör relativt ofta numera) måste man dock stänga lådan om man inte vill praktisera fenomenet flaskpost när man delar ut saker som ska kunna läsas (eller ätas för all del). Då är gökandet igång igen och tio minuter senare går Mamma Tvestjärt in i väggen av utmattning från överdrivet barnafödande.

Värst av allt är när man måste sticka ner handen i lådan för att flytta på en tjock morgontidning (vilken folk på landet uppenbarligen inte orkar läsa förrän lunchtid för den är aldrig inplockad när man kommer med posten) för att få plats med sin medhavda post. Då känner man hur de små nypande vidundren kravlar där nere i mörkret och bara väntar på att attackera och mumsa i sig åtminstone ett delikat brevbärarfinger.

Svaret är med andra ord NEJ, jag tycker inte om tvestjärtar. Jag rentav äcklas av dem och huden ställer sig upp hela vägen bak till nacken när jag ser äcklen massakera min post.

Nu är jag med andra ord djupt traumatiserad. Klockan är 19:00 på kvällen. Jag har slutat jobbet för snart sex timmar sedan. Efter det har jag vart och handlat, bytt om från postenuniformen, lagat mat, sovit lite middag, skrivit och rört mig genom lägenheten. Plötsligt rör det sig precis vid min halslinning och jag känner en rörelse på halsen. Målvaktsreflexmässigt drämmer jag dit handen (dock med ett tryggt lager t-shirt emellan). Tro det eller ej, men det kravlar banne mig en tvestjärt på min hals. Han mötte dock snabbt en bokstavligt talat beklämmande död. Men var i fasen kom han från? Hur kom han osedd till min hals? Vem släppte in honom i lägenheten?

Som att det inte vore nog med att jag drömmer mardrömmar om det stundande talet på lördag och att jag ska gå i klackar och klänning. Nu kommer tvestjärtarna också. Med andra ord kommer jag drömma om ett gäng tvestjärtar i tärnklänningar som totalt maler sönder mitt tal.

- I'm coming to get you!

Tjuvlyssning och bildbevis

De tre senaste dagarna har jag spenderat viss tid liggandes på en filt i solskenet vid stranden. Samtliga dagar har jag lyckats hamna vid tre väldigt åsiktsfulla damer som pratar så högt och dialektalt att man inte kan undvika att höra. Eller, det kan man säkert, men jag ansåg att jag inte ville det. Först. Sedan ville jag det. Till sist var jag tvungen att fortsätta för att se om det kunde komma något vettigt från dem. Icke.

Dag 1, fredag. Dessa damer har fruktansvärda problem. En utav dem har blivit kallad rasist bara för att hon råkade skälla ut ett gäng små invandrarpojkar som spelade boll vid klockan åtta på kvällen och faktiskt bodde mittemot och då hade inget att göra på gården till hennes hyreskåk. Hennes barn skulle ju faktiskt sova.
- De har ju ingen rätt att kalla mig rasist!
- Nej verkligen inte!
- Men jag är det nu. När de beter sig så här. Jag är inte nazist men... ja, rasist.

Sedan följer en lång harang om hur de kommer hit. De tar våra jobb (Tanterna har precis förkunnat summan av sin a-kassa). De är kriminella. De ska inte tro de befinner sig i sitt eget land. Vi kan ju inte ha det såhär. Och så går det vidare.

Jag gömmer hela mitt ansikte nere i mitt Skönheten & Odjuret-badlakan från -94 och önskar smärre inflytande i tantvärlden. Eller kanske i alla fall kasta ett gäng kottar eller bussa en and på dem. När ena tanten sedan sänker rösten och säger att ja, enda sättet att ändra på det här är ju att rösta på de där... de där... Sverigedemokraterna. Hon får genast medhåll att de ju har en massa bra åsikter.

Vid denna tidpunkt vill jag helst kräkas på dem eller något annat drastisk. Kanske skicka dem till något krigshärjat land och få dem att stanna där.

Dag 2, lördag. Då var det dags igen. Idag har tanterna problem med alla mord som sker. Hur kan folk sparka på andra? Om de änså ska slåss kan de väl använda nävarna. Och att vara flera mot en? Det kan man ju inte. Jäkla fegisar. För övrigt är det ju förskräckligt att sådana får gå lösa. Man är ju inte säker någonstans. Och säkert tjänar de mer än andra. Det är ju skandal med tanke på hur lite tanterna själva tjänar. Men pengar som de borde få i a-kassa lägger staten på psykvård till galningar som egentligen borde ha livstids fängelsestraff istället för helt bortkastad och dyr vård. Och sedan kommer invandrarna och tar deras jobb. Fast de bara är på besök här. Men, tilläggs av tanterna, de vill ändå inte jobba sena kvällar, eller städa åt någon annan eller köra tråkig taxi.

Dag 3, söndag. Ja, herregud. Hur ska de hinna med allt? De måste faktiskt stiga upp vid åtta för då vill hunden ut. Då kan de dricka kaffe och läsa blaskan. Sedan måste man ju vila lite efter det. Vid tio är det ganska bra tid att stiga upp. Kvart över tio ska det lösas korsord för att träna hjärnan. Ja, så ringer deras barn och undrar om tanterna vill komma ut på middag. Hur ska de hinna med det när det är en solig dag och de faktiskt vill sitta ute i solen lite och ta det lugnt? Dessutom ska ena tanten åka till Tyskland i natt på semester. Där måste man ju respektera deras kultur, och det är ju jobbigt. Men de tänker ändå inte frångå sina åsikter. De måste ju visa vad de står för. Tyskarna måste väl anpassa sig för sina besökare så de trivs på bästa sätt.

Är det inte underbart vad folk är öppensinnade och motsägelsefulla?

Något som är betydligt mer öppensinnat och roande är möhippan från förra helgen. Liv har vart duktigt och följt hela spektaklet som en skugga med sin kamera. Och tro mig: det kommer mer.

FEMKAMP

"Go Team Snäckan!"

Anna visade sig inte ha någon större talang i yxkastning

... inte jag heller.

Och sen sumobrottningen. Här ses Annapanna i otymplig kostym och mitt arsel över henne.

Ja, när en brottare faller över en kan man bara ligga och kvida. Komma loss kan du glömma.

Favorit i repris.

Annapanna ser rysligt stabil ut

...men tro mig, det är hon inte.

Livsfarliga landet

Säga vad man vill, men det här jobbet ger en massa olika möjligheter. Även om jag tycker det är lite enerverande när folk jagar min lilla postbil. Men det får man väl vänja sig vid antar jag.

Allting började ju exemplariskt vid det första företaget jag lämnar post till. Plötsligt ser jag synen som nu börjar bli en vanesak. En snubbe slänger upp dörren och kutar efter mig. Jag stänger av min trevliga ljudbok och suckar lite med förundran över vad jag nu lagt dit för post som inte hör hemma där.
- Hej, vad ska du göra ikväll?
- Eeeehhh... vaddå?
- Ja, jag skojade bara, men nu när jag ändå sagt det: är du ledig ikväll?
- Eeeehhh, jag ska memorera postnummer.
- Hahaha! Kan du lagra vår post?

Det var ju också ett sätt tänkte jag och var nära att backa in i en lyktstolpe när jag skulle ut därifrån.

Chock nummer två kom borta vid mitt fruktställe. Där har jag precis lämnat post, vänt och stannar för att käka mitt äpple och sola i tre minuter. Det är nämligen ett av ställena där jag inte står ivägen för någon bil, men samtidigt inte syns från något hus eftersom det är mitt ute i skogen. Nu när jag ska lämna posten tappar jag dock bokstavligen hakan. De två lådorna jag ska placera posten i ligger totaldemolerade på marken. Tack och lov kommer en gubbe med skottkärra och ser då att det inte var jag som körde ner skiten.
- Oj, vår låda. Det måste vara de som klipper gräset som kört på den.
- Herregud, det finns människor som siktar sämre än jag.
- Förlåt?
- Nej, inget. Men det är ju förskräckligt.
- Ja, men fick vi nån post?
- Nej, men de i lådan bredvid.
- Men, då lägger jag i den åt dig.
Varpå gubben lutar sig ner, lyfter på den del av de demolerade plastbitarna som ser ut som ett lock och lägger posten under.

Slutligen blir jag jagad för andra gången under samma dag. Jag tänker precis samma sak som innan att jag lagt post fel och stänger åter av ljudboken. Då tanten frågar om jag var den som körde igår får jag kalla knän och väntar på en utskällning men erkänner ändå att så var fallet.
- Märkte du om mitt brev igår var uppsprättat när du lämnade det?
(Jo, jag delar ju bara ut... hundratals brev. Jag har stenkoll på alla.)
- Näe, det tror jag inte.
- Du kan få se det om du vill.
Så jag knallar med och får se ett bankbrev som blivit totalt uppsprättat, från undersidan. Med andra ord hade brevet ramlat ut om det vore uppsprättat under gårdagen. Någon har med andra ord vart i tantens brevlåda mitt ute i ödemarken och tagit del av hennes bankuppgifter. Jag garanterar henne att brevet inte såg ut så, och hon sa att hon antog det och hon hade polisanmält saken. Eftersom jag inte kan vara tyst utbrast jag att det finns ju inte ens några bilar här ute, men jo, även här hände det hemskheter menade tanten.

Det är inte lätt att bo på landet och ha kasst utbud av dejtoffer, demolerade lådor och skumma människor som går igenom ens post. Hjälp!

Prisa Gud, här kommer pensionen

Plötsligt är skallen proppfylld av saker som ska skrivas och som inte alls hör ihop. Jag hoppar mellan worddokumenten och kommer då på mitt i allt att blogga kanske vore en lysande idé. Ja, för att då fylla upp lite mer skrivnödvändigheter.

Denna veckan har gått i rakertfart. Det har även min postrunda gjort. Igår körde jag in bilen strax efter tolv och var tvungen att ringa Malin och sjunga lite skadeglatt i luren att jag snart var färdigjobbad för dagen. Hon muttrade något till svar och jag peppade henne med att hon ju kommer få betydligt mer lön än jag.

Idag gick det nästan lika snabbt. Dock kom ju fartsinkaren upp relativt snabbt under rundan i form av pensionsutbetalningar. Men, det gör absolut ingenting eftersom jag enbart har trevliga och snälla pensionärer där jag kör (Det är traktens ynglingar som kör på min bil och skriver "Ingen reklam för fan!" på sina lådor). Under mitt första stopp med pengaräkning och betalningar fick jag höra att jag var så snäll och så duktig och så hjälpsam. Jag blev så rörd av den söta lilla gubben som hyllade mig så trots att jag bara gjorde mitt jobb att jag hade lust att direkt åka och köpa en tidning eller en chokladask att lägga i hans låda så det inte skramlar tomt när han går ut för att leta livstecken i plåtasken.

Sedan glömde jag bort vilket pensionärspar som ringt och bett mig ta med extrapengar. Ingen bricka hängde ute heller så jag saktade ner på ett ställe där jag brukar ha lite ärenden och sjöng lite för mig själv innan jag körde vidare. Då kom en stackars tant ut och sprang efter mig. Snäll och hjälpsam som jag är stack jag genast ut huvudet genom rutan och backade tillbaka så hon inte behövde springa så långt.

Under gårdagen fräste jag med förbi en brickförsedd låda men hade strax efter det en vändning. Då såg jag en figur långt långt borta som vinkade som en tok. Givetvis åkte jag tillbaka och fick glädjen att sälja ett frimärke. Idag var det dags att åka in där igen för att lämna pengar. Damen i fråga blev så glad att jag kom in så vi inte behövde stå ute och jag sa att det var ju det minsta jag kunde göra för att gottgöra min förbifräsning under gårdagen. Tanten själv tyckte dock att det var bra att hon fick lite motion. Utbetalningen var klar på tre minuter och sedan inbetalningar under kommande fyra minuter. Sedan spenderade jag 25 minuter med att sitta och hålla med om hur dyra och farliga tandläkare är. Sist jag var där hade vi samma ämne uppe och jag funderar skarpt på att ta med en present med värktabletter eller flourtuggummin till henne nästa gång. Annars är det ju en ganska trevlig sysselsättning att titta på 90 år gamla tänder och förundras över att tandläkarna kan sno hela ens inkomst utan att känna någon skam i kroppen.

Jag drog till med att hon kanske kunde råna en postbil i pensionstider för att dryga ut sin kassa, men bad henne samtidigt att kanske ta en bil på en annan runda än min för annars var det ju risk att hon snodde sin egen pension. Hon skrattade och menade på att jag ju var så rolig. Jag och min kollega var de trevligaste brevbärarna hon haft sa hon.
- Ja, en sådan bra lärare får du väl aldrig igen?
Jag höll med och mumlade tyst att det är ju inte för intet jag både krockat och repat och fått bilen att svaja på vägen då jag fått galna sånger sjungna för mig i luren.
- Jo, för han är ju så trevlig och snäll och gullig. Och alltid lika hjälpsam. Mycket trevlig karl.
I mitt stilla sinna kom jag fram till att hon med andra ord skonats från att få apelsinskal kastat på sig av denna trevliga karl.

Strax innan jag körde ut i morse försvann jag till kassan och bad om extrapengar varpå tanterna förvånat tittade på mig och undrade om de 15 000 jag redan fått inte var tillräckligt. Jag menade på att så inte var fallet och fick 4000 till under visst knorrande. Mycket underligt att när jag räknat kassan vid hemkomst trots 19 000 vid utfärd stod på 68 kronor minus.

Är mön verkligen hipp i gummistövlar?

Nu är den blivande bruden möhippad och nu kan man andas ut i en och en halv vecka innan det är dags att iförd högklackade dojor inte göra bort min bästa vän genom att snubbla i kyrkan.
Den mest minnesvärda läxan att lära av helgen är att nu när man är 25 orkar man inte hur mycket som helst längre. Man börjar med andra ord bli gammal.

Självklart började vår överraskning inte som någon överraskning alls då vi hukande gömde oss bland de parkerande bilarna då Anna och hennes blivande man, Peter, syntes borta vid horisonten i sin bil. Då ringer en mobil och Peter är på andra sidan och hittar inte.
- Men ni är ju här, skriker jag och plötsligt ser jag Anna i bilen som tittar rakt på mig. Nåväl. Tanken var god.

Vi började med att genast tvinga av bruden kläderna. Eftersom stället där vi skulle vara inte hade öppnat ännu lät vi inte henne byta om i någon omklädningsrum, utan det fick göras ute på parkeringsplatsen. Vi skylde henne jätteduktigt tills vi insåg att väggen hon vände rumpan mot inte alls var någon vägg utan ett välputsat och klart genomsebart fönster.

Inför femkampen gav jag blivande bruden en rundvandring bland alla grenar hon kunde välja i den femkamp hon nu skulle genomlida i kjol med remsor, gummistövlar, slöja och en linne det stod "Snäckan" på. Vår lag kändes redan från början vinnande med två smålänska, blonda wannabetvillingar (jag och Anna) och två skånska bönner (syster och kusin till Peter).

Femkampen inleddes med yxkastning där tack och lov de flesta verkade totalt talanglösa. Utom då våra skånska bönder som skaffade en promenadseger åt Lag Snäckan som vi kallade oss. Basket med tillhörande fastsättning av grovt gumminband var nästa gren. Ja, ni som följt min blogg vet ju mina uppenbara baskettalanger. Särskilt när man sitter fast i ett gummiband som är lika tjockt som ens överarmar. Annapanna var klart bäst med sina långa armar och satte nästan samtliga bollar. Även jag vann faktiskt min match och även i den grenen vann Lag Snäckan.

När nästa gren följde kan jag inte annat än hålla med min semsterlediga kollega: Man orkar inte bli tjock. Vi fick nämligen kliva i gigantiska sumobrottardräkter och brottas mot varandra. Eftersom jag vet att min muskelstyrka inte är nåt att skryta med tänkte jag åtminstone parera och kanske lura ur min motståndare ut ringen. Det var bara att glömma. Försöket att parera i den dräkten resulterade enbart i att jag själv ramlade ur ringen och Annas kusin Malin ramlade över mig. Därifrån kunde ingen ta sig loss och vi fick vackert ligga där och bli utskrattade tills någon rullade bort oss.

Svettig som en gris hoppades man på att kunna sitta kvar på den livsfarliga tjur som man sen skulle tävla med. Tjuruschlingen tyckte inte om mig och arslade av mig ganska snart och bjöd på ett ömmande arsle. Dock lyckades jag sitta kvar näst längst av alla. Annapanna var riktigt snygg som cowgirl i gummistövlar.

Vi avslutade allt med rockringsfångande iklädd bjällror och ögonbindel. Peters kusin var rysligt duktig. Jag fick ett rapp över armen som sved härligt men fångade iskallt in min motståndare. Anna däremot försökte med vara iskall och var snabbast av alla att fånga en av sidostängerna i tron att hennes motståndare plötsligt var gjord i gummi och väldigt uppblåst.

Dagen fortsatte med biltur till Hanna där vi åt brunch, hade frågesport och kalenderfotograferingen. Jag har aldrig sett Anna så chockad som när jag sa till henne att nu var det minsann bara att strippa av sig allt utom trosor och att jag dessutom menade allvar. Det krävdes en bild och sen agerade Pannan som värsta proffsiga pinup:an och hjälpte till att få 12 kreativa bilder som ska användas i bra syfte.

Vi slängde ut bruden på stan med sin remskjol för att erbjuda snygga karlar att klippa av och läsa. Första snubben tog sönder saxen. Andra pratade norska och vid tredje blev vi filmade av en konstig man hela tiden. Men Anna (och vi andra med) fick sin beskärda del av pussar, kramar, vitsar och sånger så killarna var ändå ganska duktiga.

Sedan följde ju mer bisarra saker som att bruden skulle fotograferas med en mans rumänska svåger, bygga sandslott mitt i stan och gå på en svensexakilles socialdemokratiska tvärtomlur och hoppas på gräddfil för rika.

Någonstans på vägen blev det lite mycket. Både brud och Ica satt med blixtrande huvudvärk och när vi sedan fick världens största grekiska middag var det mest längtansfyllda man kunde tänka sig en stor säng och sömn. Bruden tog dock sitt ansvar och ville leva ut kvällen till max. Som tärna och ansvarsfull bästis sa jag naturligtvis att vad hon än ville göra hängde jag med (även om jag i det läget ville höra orden "taxi hem" och "sova"). Hela gänget gick ut och med lite groggar blev de flesta relativt dansugna. Utom Ica. Hon satt i en soffa med en stor stark och sa till Pannan att gå och dansa så kunde hon ligga kvar i ett hål hon hittat mellan soffan och väggen. Då kläckte Annas kusin att en Red bull-vodka kunde ju vara en idé.

Sagt och gjort intogs en rejält stark red bull-vodka och sedan var kalaset igång även för mig. Vi dansade, sjöng och blev mingelfotograferade. Jag komponerade ihop en riktigt bra sång till tonerna av en sommarplåga för Pannan. Dock kan jag varken minnas orden eller vilken sång det var, så det får vara.

Tack och lov följde klassisen Liv med och dokumenterade allt, så när de bilderna når min dator kommer ett urval upp på bloggen. Så länge får man nöja sig med de extremt snygga bilder vi fann på festen.se och insåg att vi nog inte kommer få gå på Nivå iklädd en med sneakersballerinadojor och en med gummistövlar.

- Om två veckor gäller annan outfit. Bara så du vet.

- What???

"Hunger hurts, but starving works!" Yeah right.

Det är egentligen inte många saker som får mig riktigt tvättäkta förbannad. Dessutom brukar jag väldigt sällan ventilera det när det inträffar, särskilt inte på min blogg. En av dessa saker är fullt funktionsdugliga människor som i ren lathet parkerar på handikappsparkering. Ser jag sådant vill jag orsaka plåtskador på dess fordon.

Nu är det dock Tv3 som får mitt hjärta att banka igång i en ilsken rytm. På helt vanlig sändningstid sänder de ett program som heter "Superskinny me". I programmet ska två tjejer hetsbanta sig ner till det ökända eller hett eftertraktade size 0. Forskarna vill se hur jobbigt försökspersonerna är. Min fråga är: Varför i helvete då? Vad spelar det för roll?

Personerna uppmanas till att dra kändismetoder och träna och gud vet allt. En av tjejerna ska leva på 500 kalorier om dagen. Mycket sunt. Den andra simmar i minusgradigt vatten för att öka ämnesomsättningen.

Vad är vitsen med programmet? Förmana folk att inte följa idiotiska metoder? Det framgår inte någonstans. Om inte annat kommer det i vilket fall ha helt fel effekt. Folk som redan har en skev uppfattning om sin kropp kommer suga åt sig tipsen som svampar och sen själva kasta sig i kallt vatten, jogga i bastun iklädd gladpack, käka bomull (fast det har de inte tagit upp) och leva på cola light och cigg. Det kommer bli som all thinspiration och ProAna som cirkulerar överallt, men nu klockan 17 och med svensk översättning. Underbart.

Läkarna i programmet värjer sig med att de ju tagit mentalt stabila människor utan fysiska men. Jo, det stämmer säkert. I någon liten vecka eller så. De kommer varken vara mentalt stabila eller fysiskt i toppform efter bara dagar i sin diet. Efter två dagar visar de redan tecken på ätstörning. De uppmanar att glömma tanken och ignorera allt som handlar om mat.

Kan vi inte dessutom visa ett program om folk som skär sig. Hur man ska skära för bästa effekt och kanske att man ska salta lite i såren? Eller varför inte studera överkonsumtion av alkohol bara för att se hur jobbigt det är för den snart blivande alkoholisten?

Visst, man får se tjejerna må sämre och sämre och att det då kanske inte är någon åtråvärd metod, men kommer någon att bry sig? Mitt svar är Nope, inte ett skit. När vi ändå är igång kan vi väl gå ut i samtliga mellanstadieklasser och åter och åter mässa "Hunger hurts, but starving works!" tills de små storögda flickorna (och pojkarna med för den delen) kan mumla det i sömnen och inte göra några snedsteg som inkluderar mat eller dryck med kalorier i.

Om jag är en bitter moraltant? Jajamensan. Det är fredagen den trettonde och min mascara ligger under ögonen. Jag fick inte sova klart min eftermiddagslur eftersom telefonen ringde hela tiden och dessutom har jag ingen kall cola light i kylen. Men nu har jag predikat klart för den här månaden... ehhh... veckan... dagen... Nåväl, nån timme kan jag väl hålla tyst.

Fel dag till fel datum

Jag har försökt förtränga det in i det sista. Jag har visslat högt för mig själv när jag tänkt på det, och jag har inte haft kalendern uppslagen på hela veckan. Strax efter tre fick jag dock bekräftat att saker inte försvinner bara för att man inte tänker på det. Då flög en skata in genom mitt öppna fönster och rakt på min gardin. Jag skrek i ren förskräckelse och det gjorde väl skatuschligen så rädd att han bajsade på sig. På min fönsterbräda. Inne i lägenheten!

Något måste vart mycket attraktivt i min lägenhet för vid halv fem var han tillbaka igen. Nu var jag dock beredd och vid ljudet av krasande fågelklor mot fönsterbräda högg jag närmaste burk (en mycket liten en i plåt innehållande navelpiercingar) och sulade iväg. Av det klonkande ljudet att döma träffade jag åtminstone något och vingslaget förvissade mig om att skatan nu avlägsnat sig.

Som jag skrivit tidigare är detta datum en smula ångestfyllt för mig. Jag brukar sjukskriva mig från diverse evenemang och hålla mig inomhus men långt borta från hyllor som kan ramla, spisar som kan bränna och knivar som kan skära. Min kära neongula hockeyhjälm från JOFA som jag haft sedan 1984 är med en kär vän dessa datum.

Idag har jag dock inte denna möjligheten. Jag kan inte sjukskriva mig från Albert och all post som ska ut till mina trevliga små pensionärer. Dock vill jag inte ens tänka på vilka skador man kan åstakomma i en illgul bil som redan är både bucklig och repig detta ödefyllda datum. Att jag dessutom ska spendera hela eftermiddagen/kvällen på ett tåg ner till södra regioner av Sverige ger mig gåshud. Man får verkligen hoppas att befolkningen från Hultet som åker tåg idag har flera alternativ på fordon att ta sig hem med eftersom jag med min vanliga tur lär sätta eld på tåget eller få det att spåra ur.

Min gula hjälm befinner sig dessutom just i ovannämnda Hult. Det är inte en betryggande känsla. Jag vill ha den nu när jag både ska cykla, köra bil, promenera, bråka med postlådor, hantera pengar och åka tåg.

Den oro jag besitter är dessutom helt klart befogad. Kan det vara någon annans fel än datumets att jag idag redan lyckats med att tappa en slev med glödhet gröt på min stortå så hela den nu är röd och pulserande (Dock matchar den nu den blå tån väldigt fint). Och lyckas jag något annat datum än dagens att peta in hela mascaraborsten i ögat och numera kan titulera mig halvblind?

Kan man inte förebygga detta på något sätt? Så som man kan värja sig från vampyrer med träkors och vitlök och fotbollsspelare med doften av dyr parfym? Om jag kanske går baklänges hela dagen? Sjunger en och samma sång om och om igen? Drabbas av en heltäckande psykos i min oro? Det sista känns nästan realistiskt. Eller ska jag göra en Potter och helt enkelt utmana genom en pangpreimär?

Fjärde gången gillt?

På begäran från allmänheten har jag nu äntligen fotograferat mig med Albert. Har har förlåtit mig för de gångna veckornas obehagligheter och hämnas bara lite genom att gnissla vid inbromsningar och vibrera med rutan när de hissas upp och ner.

Får det lov att vara lite post? Jag har massor.

Albert har uppenbarligen varit hos Bosse Bildoktorn, för nu är han så gott som ny. Ett litet ärr efter kollisionen har dock kommit för att stanna, men på det stora hela är han nu pigg och frisk igen, och ser inte hälften så illa tilltygad ut som flertalet bilar man ser parkerade vid gårdarna ute på landet. Jag kan garantera att även de befunnit sig i kurvor med skymd sikt utan att någon ringer och sjunger för dem.

Alberts enda bestående men från nojsandet med den mötande bilen.

Dagens körning var en smula traumatisk utan galna krockar eller rörliga grindstolpar. Mitt inne i samhället där jag spenderar någon liten timme med postutdelning blir jag plötsligt förföljd. Varje gång jag kollar i backspegeln har jag en vinröd merca bakom mig. Eftersom jag stannar sisådär var tjugonde meter är det ju då en ganska bra anledning till att faktiskt köra om lilla Albert. Men icke.

Slutligen kommer jag ner till en av mina rondeller i industriområdet. Jag verkar äntligen vara ensam och stannar till vid en lådgrupp. Tji fick jag. När jag tittar upp igen står jag plötsligt nos mot nos med bilen. Detta börjar bli en vana, men inte en särskilt trevlig sådan. I bilen sitter en man som håller en karta utanför rutan och en tant bredvid som vinkar som en besatt att jag inte ska köra iväg.

Både jag och mannen krånglar oss ur våra bilar. Sedan börjar någon form av kurragömma då vi inte kan enas om vilket håll vi ska gå för att faktiskt mötas där någonstans vid sidan av min bil. Vi går runt ett varv. Båda vänder. Vi går runt ett varv till. Jag suckar och stannar vilket leder till att mannen ju slutligen kommer ikapp mig. Det är en mycket orginell man om jag får säga det själv. Tubsockor med istoppade träningsbrallor och trätofflor. Upptill en proper skjorta, solbrillor i ösregnet och tillhörande keps. Med andra ord ser han väldigt välstädad ut när han sitter i bilen och man inte ser brallorna men mest skrattframkallande när han väl kliver ut. Dessutom har han en stockholmsk dialekt som får mig att fnissa.

Fram slänger han en karta och vill hitta en av alla små vägar som kringlar sig omkring mitt område. Jag som kör där borde ju veta var alla ställen låg menade han. Sakta började kallsvetten bryta fram och jag börjar studera hans karta som inte ens har några gatnamn. Jag ser Eskilstuna, men enligt kartan under detta pressade tillfälle vet jag inte ens vilken väg jag åkte för att komma ut ur stan.

Två bilar på samma ställe är ingen vanlig syn där jag kör, så givetvis kommer ägaren till stället där jag lämnar post ut. Jag skiner upp och säger att Rullo här är mycket bättre på vägar än jag och kan kartor som en orienteringsmästare. Sedan studsar jag in i bilen och kör iväg.

Kommande halvtimme blev sedan väldigt roande. Jag har väldigt många sidogator att köra fram och tillbaka på. Vid första efter stoppet kommer en vinröd merca från vänster och susar förbi mig i t-korset där jag ska ut och tanten vinkar snällt. Nästa gång jag ska ut på en väg kommer en vinröd merca från höger och far förbi med en vinkande tant på passagerarplatsen. Vid gatan nummer tre hinner jag inte ens riktigt fram till korsningen innan det kommer en vinkande tant från höger även denna gång. Hon färdas i en vinröd merca. När jag ska lämna gatan nummer fyra är det en kurva på vänster sida så om någon döljer sig där bakom i hög hastighet kan det bli olustigt att köra ut. Jag stannar helt enkelt och lägger hakan i viloställning på ratten för att invänta det självklara: en vinröd merca kommer fram genom kurvan och tanten i bilen vinkar glatt till mig.

Det var sista gången jag såg dem eftersom det sedan var dags för mig att åka ut på landet. I mitt stilla sinne undrar jag fortfarande om Rullo verkligen var så haj på kartor som jag låtsades vara övertygad om.

Lika barn leka bäst?

Jag ska vara helt ärlig. Jag är inte en kulturell och intelektuell människa. Det är man om man läser författare med italienska namn och ser filmer på tv2. Jag tycker inte om Amelie från... ja, var hon nu är i från. Något på M är det i alla fall. Jag är heller inget fan av Tarantino och tycker att svensk humor är Glenn Killing.

Just därför spenderar jag gärna ensamma stunder med billig amerikansk skit utan budskap där grejen är att "Om vi tjänar mycket pengar på den så gör vi en uppföljare som vi kanske kan få lika mycket pengar för." Väldigt sällan lyckas detta, men ändå har vi skådat ändlösa rader av Star Wars, Hot Shots, Charlies Angels och så vidare. En trend har ju med vart att göra parodier av storsäljare. Scary movie kom ju som en succé och parodi främst av Scream-filmerna. Jag roas verkligen i film nummer fyra när Dr Phil sågar av sig sin egen fot i en Saw-version. Sedan dök det ju dock upp parodier på parodierna och filmer började heta "I know what you did last halloween", "Scary Video" och liknande. Senast jag var på ett lågprisvaruhus gjorde jag klippet att köpa en dvd med två filmer på för den nätta summan 19,90:-. Den ena av filmerna var "Shriek if you know what I did last friday 13th". Med andra ord en härlig, lågprisparodi på precis allt som inte sålt bra trots ett stycke b-skådis (Tiffany Amber Thiessen), och tjejer som fastnar i garagedörrar och flertalet sexskämt.

När jag satt och tittade på den filmen slog tanken mig att översättarna kanske får lön efter hur mycket pengar filmen dragit in. Denna kunde nämligen skriva under på en av de kassaste översättningar på länge (Då räknas det inte när thailändare översätter Lord of The Rings innan den släppts på marknaden på dvd).

Följande är ett slående bevis på detta. Och även på översättarens härliga okunskap (eller kanske nedsättande tanke på tittarna). Av någon anledning tror jag nämligen inte det var vad de amerikanare som producerade filmen hade i åtanke vid detta replikskifte.
Scen: Äntligen har den sexfixerade journalisten hittat mördaren och huvudrollsinnehavarna har ännu inte dött. Bakom ett hundratal ansiktsmasker döljer sig polisens onda tvillingbror som då är mördaren och ond. Följande ordväxling inleds (Ja, jag skriver även på svenska för den med språksvårigheter, och även för att annars tappar man det mest roande).

- Look it's one good and one evil!
- Titta, det är en god och en ond!

- Yeah. Just like the Olsen twins!
- Ja, precis som bröderna Olsen!

Ja, jag vet inte, men känns det inte lite... lite... fel?

Same shit but diffrent?

Tårgas eller ugglebarn

Under alla somarjobb jag haft har jag träffat massa olika människor. Det kan i och för sig sägas på både gott och ont. Dagisjobb ger en intelektuella möten i form av blöjbyten och föräldrar som misstänksamt tittar på en och undrar om de verkligen vågar lämna över sin lilla skatt till monstret framför dem. Lagerjobb ger galningar som suttit fast inne i lokalen för längre och som börjar tugga fragda och hugga efter en om man råkar snegla lite länge på deras truck, medan bibblojobb ger stirrögda studenter med en uppenbar överdos av koffein i blodet.

Som anställd på posten möter man människor av olika orginell rang precis hela tiden. Det är inte bara när man är ute och kör som man befinner sig i riskzonen för verbala attacker av olika slag. Nejdå. Redan innan fikat tas det upp alternativa förslag om huruvida det hade vart fördelaktigt för mitt utseende att genomgå en lobotomi eller om jag egentligen bara kommer ihåg saker om jag får dem sjungna för mig. Det däremot är väldigt roande, men framkallar undran över kollegornas mentala hälsa.

Under de veckor jag hittills jobbat har jag inte sålt ett enda frimärke. Enbart på grund av det skaffade folk razzia på frimärksfronten idag. Jag sålde de enda två frimärken jag hade och fick sedan beklagande skaka på huvudet till fem kommande kunder som ville ha allt från ett enkelt märke till fyra häften. Ingen berättade för mig innan jag åkte att jag har en liten sunkig blå påse i min kassa fylld med frimärken för 550:-. Inte alls så konstigt att mina små kunder tittade så undrande på mig när jag förkunnade att de var slut efter att enbart besökt tre byggen.

Idag såg jag dock fram emot ett studiebesök. Tanten som jag redan på grund av sin post tyckte var cool ville ha besök med tillhörande pengar under dagen. Nu snackar vi en som vandrar långväga för att hämta sin post och som dessutom prenumererar både på Språkvård och Ridsport. För det första hittade jag inte hennes hus, utan bara en 20 centimeter bred sträng med gräs rakt in i skogen. Förvirrat ringde jag lobotomiassocierande kollegan som lika gärna kunde skicka in mig i skogen på ren jäkelskap, men litade ändå på hunom och puttrade in på gräset. Tillslut dök det upp en liten stuga med tillhörande tant.

Cigarrlukten låg som en hinna över hela området och hon var inte särskilt intresserad av sitt församlingsblad, men desto mer av att jag ens hittat dit. Hon menade på att det var ju stencool av mig att ta jobb som brevbärare, men jag måste väl ha körkort för att köra min lilla bil. Jo, det var ju bara att hålla med att det kanske är en nödvändig grej, och la dessutom till att jag haft det i sju långa år. Det trodde hon inte ett smack på, för jag kunde väl inte vara äldre än 18? Hövlig och åldersnojig som jag är hostade jag fram "25" lite diskret. Jag fastnade där ute i skogen på tok för länge, och hon sa att kollegorna nu inte fick skälla på mig för att man som vikarie var långsam, utan jag fick skylla på henne. Jag sa att det inte var någon större risk.

På det stora hela var det mycket lärorikt att stå still där ett tag. Jag fick lära mig när hot time för inbrott är mellan 13-15 för då är pensionärer och hälsar på vänner på sjukhem, alternativt iväg och handlar. Om det nu var hot time för pensionärerna att ha alibi som låter trovärdigt eller om det var de som blev utsatta för inbrotten framgick inte. I dagens nya kunskaper stod även ett helt kapitel om skogsugglor och hur de låter och växer upp. Jag blev tipsad att skaffa tårgas även om det inte var särskilt lagligt, men det fanns i Tyskland för 150:-, och väldigt värt att ha som tjej. Det kunde ju komma folk och råna min postbil, och vårt land var ju inte säkert längre.

När jag skulle tuffa ut genom skogen igen fick jag med mig lite choklad som färdgodis och orden att jag var välkommen tillbaka när som helst. Mycket trevligt. Frågan är om tantstackaren är medveten om att där det finns choklad är jag ständig gäst varesig jag är välkommen eller inte.

En bra skylt säger allt

Varje dag passerar jag den här skylten. Vem går dit? Måste man boka tid? Är det lång väntetid?
Vem är stället döpt efter? Bor han där? Är han kusin med Dr Snuggles? Undra om han behöver någon marknadsföring. Man skulle ju kunna ställa upp med en klatchig slogan typ. Dr. Mental- När ångesten är total eller kanske Dr. Mental- Gör din självkänsla kolossal eller varför inte Dr. Mental- Både nära och global, möjligtvis Dr. Mental- Alltid lika central.

I egen åsikt tycker jag att skylten måste vara den bästa på länge. Men jag vill veta mer om den. Det kanske inte är så uppskattat att man går och knackar på och frågar. Men varför varför varför har de döpt stället till det där?

Dr. Mental, vilken förtroendeingivande snubbe.

Sjunger bäst som sjunger sist

När ens kollega ringer i slutet av ens runda och sjunger "Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig?" börjar man kanske inse att man vart en smärre plåga att lära upp. De sista dagarna har jag bara ringt ett par gånger i genomsnitt. Det är väl inte så farligt?

En olycka kommer sällan ensam.

Efter en natt kantad av bilar som jagade mig, körde på mig, skällde på mig och konstigt nog mätte hur lång jag var flera gånger var det dags att åka tillbaka till jobbet idag och se om Albert ens levde. Ett svagt ögonblick funderade jag på att ringa och säga att jag drabbats av akut galopperande pest eller kanske bilastma, men not my style att bara studsa av så där, så det var bara att cykla ner.

Jag slängde fram min skiss från gårdagens kollision till chefen som jag ritat ner direkt när jag kom hem. Fick skriva en skadeanmälan med bilsnubben. Det kändes en smula konstigt att han satt och skrev och gjorde det i jag-form, fast det var jag som skrev under. Kändes som någon form av diktamen och som om jag vore oförmögen att skriva. Men jag hade inte skrivit så kortfattat. Jag hade blarrat ut med citationstecken, kurvor, bromssträckor, barn, hundar, foppatofflor och pissmyrorna på gatan.

Dock har jag väldigt söta kollegor som är väldigt omtänksamma. Man säger kanske inte till alla att man verkligen inte vill ut och köra egentligen, utan nickar och ler snällt när det frågas om allt är bra. Andra får veta, men då är det lugnt annars skvallrar jag om hur han uppmanar att lägga undan post, eller om det nu var uppmaning till vilsekörande. Äsch, som sagt: kör jag inte nu lär jag inte göra det sen. Lika bra att få det gjort.

Det hela gick väl egentligen bra även om jag smög överallt, hade ångest för varje grusväg och hade magsäcken i halsen i varje kurva och skrek i luren till Herr Kollega i ilska att folk inte flyttade på sina hundar utan verkligen uppmanade mig att köra över dem. Jag stod och kollade på hundarna i min bil. Kom ingenvart. Ägarna satt och tittade på hundarna runt min bil. Gick ingenvart. Sa ingenting. Såg bara allmänt hålögda ut. Tillslut fick jag köra det gamla låtsas-kasta-godis-så-hundstackarna-avlägsnar-sig-tricket. Det är elakt men ibland nödvändigt.

Nu när kvällen nalkas har jag stilla kommit fram till att en olycka sällan kommer ensam, eller helt enkelt att jag är livsfarlig för mig själv.

De människor som känner mig vet att jag cyklar överallt, jämt och alltid. Jag cyklar hem från krogen mitt i nätterna med alkohol i blodet och det går som en dans. Jag parerar is och snö hela vintern och kryssar mellan snödrivor och overallklädda kottar.

Nu är det sommar. Det är ljust. Jag är nykter. Hjälper det något? Eh, nej.

I sakta mak rörde jag mig neråt träningen med min nykedjade cykel idag. Eftersom jag var en smula sen var hela laget samlade. Ja, utom SenaLena då som lever upp till sitt namn. Delar av herrlaget var också där. Jag tänkte gena lite fint över gräsmattan och stanna i rätt tid. Vad gräset inte avslöjade var diket det dolde. Framhjulet ville helst stanna där nere där det uppenbarligen var varmt och mysigt. Det gjorde han också. Ica flög över styret och ner i backen med benet fastklämt i cykeln som plötsligt bestämde sig för att agera hopfällbar solstol. Fingrarna klämdes ihop mellan styre och mark och hakan snackade allvar med gräset. Min mp3 höll jag dock krampaktigt fast i över markytan i andra handen. När jag väl var där nere hade jag på tok för många ögonpar på mig och jag tänkte åtminstone försöka hoppa upp sådär fort som man alltid gör när man vurpar så man halvt slår ihjäl sig. Detta var nu omöjligt: jag satt fast.

Nu är cykelkorgen lika sned och vind som den förra var. Vilken tur att jag har den fastlåst. Och i mitt tacktal till vinsten av snyggaste vurpan vill jag tacka gräset på andra sidan diket som såg till att jag faktiskt har kvar det mesta av min hud på knän, haka och liknande. Nu har jag bara ett blått pekfinger, en väldigt öm punkt i ryggen där uppenbarligen sadeln hamnade och lite sträckt där med, samt viss påbörjad ärrbildning på knäna.

Kommer jag ens våga använda rullator när jag blir russin eller innebär det att jag direkt vurpar och bryter lårbenshalsen?

Crash boom bang

Jag tror att jag ska sluta sommarjobba. Eller får folk gå inomhus när jag kör. I det här tempot kommer Albert att vara totaldöd om en månad. Tyvärr är det inte heller ett skämt utan helt och hållet dagens sanning. Jag har gått med i klubben. Den jag aldrig ville gå med i av alla dumma klubbar: Hej-jag-har-krockat-klubben.

Det hela som gick så bra. Jag ringde inte en enda gång. Jag la inte fel (såvitt jag vet). Jag backade rätt och mina paket hamnade på rätt ställe. På rätt ställe befann sig dock inte den svarta bilen. Jag körde i trettio och bromsade lite snällt in innan kruvan. Plötsligt står jag nos mot nos med svartbilen. Han bromsar. Jag bromsar och svänger undan.
PANG!

Jag har aldrig varit med om att bli så blank i skallen. Snubben i andra bilen är inte glad. Jag är inte glad. Vi börjar ringa hit och dit. Jag skäms som en gris eftersom det inte bara sitter en hund och flickvän i hans bil utan även en liten kotte. Killen är dock mer oroad för pengarna. Men no hard feelings. Tills han säger:
- Så du går med på att det är vållande då?
- Ehhh... vaddå?
- Ja, du körde ju för fort och dina bromsspår är ju dubbelt så långa som mina.
- Njae. Det går jag nog inte med på.
- Okej, då ringer jag polisen så får de avgöra.
- Gör så.

Givetvis skickar inte polisen ut någon när det inte är personskada. Snubben ska knalla iväg och hämta kameran för att dokumentera att det var mitt fel.
- Men va fan! Spåren syns ju inte längre. De har ju ljusnat. Jag kan ju inte ta kort på det.
(No shit Sherlock. Så bromsspår i grus bleknar bara så i en skuggig skog?)
- Men det är ju ditt fel. Dina bromsspår är ju dubbelt så långa som mina.
- Jo, men dina hjul är rakt fram och på min sida av vägen medan mina har svängt in i skogen.
- Jo, men man kör ju inte precis på kanten på en så smal väg.

Jag lät inte hälften så kaxig som det möjligtvis kan framstå som. Jag stod och darrade och klämde ihop käkarna till kramp för att inte börja grina rakt ut. Det hade inte precis gjort mig tuffare. Men jag vägrade erkänna skriftligt på plats. Snubben ringde min chef som sa att jag kunde erkänna i skadeanmälan som gjordes sedan. Så han propsade och propsade på att jag skulle ta på mig det. Jag får ju inte stå för nåt personligen. Nej visst, förutom min stolthet och risken att alla på posten tycker jag är kass på att köra bil, och aldrig vill anställa mig igen.

Jag åkte hem igen. Chefen ringde för att se om jag levde och jag klev in på hans kontor direkt. Jag drog min version och han sa att jag inte alls skulle erkänna. Det var inte vårdslöst och jag körde inte för fort eller nånting. Jag sa att det kändes skit, men trevlig chef som jag har sa han att sånt hände, och att det absolut inte var nåt att hänga upp sig på och att ingen såg snett på mig.
- Jo, jag!!

Nåväl. Nu är jag mest darrig. På det hela är jag förbannad. Sedan är jag dessutom livrädd att jag ska få en galen grabb i hasorna om jag inte erkänner eftersom han var helt besatt av pengarna och säkert gärna mumsar i sig en liten postanställd till middag.
Oh well. Det är ju bara tisdag och jag har ju ungefär jobbat en femtedel av tiden.

Åsa, blunda vid bilden

Trevlig morgonunderhållning är att titta på Nyheterna. Mindre trevligt är när de där säger att de har en farlig nyhet från Eskilstuna. Någon har släppt ut en två meter lång grön mamba i Vilsta koloniområde. Det har man upptäckt eftersom ormuschlingen dessutom ömsar. Grön mamba räknades visst som en av de farligaste ormarna i världen.

Jag har mitt promenadstråk vid Vilsta koloniområde. Jag går där x antal gånger varje vecka. Jag har oftast inte koll mot marken. Jag lyssnar på hög musik och hör inte hotfulla väsanden. Jag har nästan alltid solen i fejan under denna tidpunkt och ser då ingen skillnad i alla gröna nyanser. Dock är jag hälgångare som om inte ormjäkeln hör vibrationerna i marken av mina steg och avlägsnar sig är han banne mig både döv och korkad. Eftersom jag kommer inte agera snäll och icke våldsbenägen tipsar jag ormen om att hålla sig på svanslängds avstånd.

Watch out!

Rea eller tidsenlighet?

När jag berättade för mina vänner att min cykel lämnades in i fredags och jag inte skulle få den förrän på måndag undrade de varför jag inte lämnade den till ett ställe där jag kunde få tillbaka min lilla rosthoj redan på lördagen. Jag menar dock på att man ska gynna orginella egenföretagare då jag själv är en sådan.

Min lilla cykelhandlare har en liten källarlokal bara ett par hundra meter från min bostad. Enligt mitt tycke ska cykelhandlare bo i lite mörka skabbiga källare och det ger mig lite hemmakänsla att se gubben behöva kånka ner cykeln i sin källare.

Just min cykelhandlare här är jag mest facinerad av. Han har glasögon i form av gigantiska flaskbottnar och att han ser skillnad på cyklarna och kunderna är för mig en stor gåta utan svar. Han är dessutom förvirrad som få och har aldrig krävt fullt pris av mig någon av gångerna jag vart där. Alltid är det något jag får rabatt för, vilket jag i och för sig är trevligt, men kanske inte så lönsamt för verksamheten.

Hur som haver lovade nu denna lilla bastanta farbror mig att jag skulle få min cykel på måndag, men jag fick inte komma mellan 13:00- 15:00 för då har han lunch. Jag lovade att jag skulle komma runt klockan sexton och det gick lysande.

Idag kom jag knallandes ner i källaren runt kvart över fyra och frågade om min kedja till cykeln nu fanns där. Jo, den var klar. Det var den röda? Jo, någonstans på cykeln är det nog lite rödfärg. Kisar man lite är nog hela cykeln röd på grund av det något heltäckande lagret av rost. För att förtydliga pekade jag lite över axeln och sa att jag menade den som står däruppe. Jo, han visste och den var klar.

Vi knallar upp ur mörkret för att hämta min cykel. Jag anar dock lite oråd när jag ser den:
- Men... det är ju ingen kedja där.
- Nej, det har du ju rätt i.

Ska man börja fundera lite då? Skulle han släppt iväg mig utan kedja om jag inte vore observant?
-Behöver du cykeln idag?
Hmm, är det en svår fråga. Med tanke på att det tar en halvtimme lite drygt att gå till jobbet och jag tycker dessutom att gång är mördande tråkigt svarade jag helt sanningsenligt att ja, det behövde jag. Jag ombads att komma tillbaka efter lite drygt en timme. Lilla gubben menade på att jag hade väl ändå inte så långt att gå. Då ville jag inte tillägga att jag knallat så det räcker för en vecka om man frågade mig.

Sagt och gjort knallade jag ner en timme senare precis som sagt. Utanför dörren stod Herr cykelhandlare och drömde uppenbarligen då han hoppade två meter upp i luften när jag hejade lite väl hurtfriskt för att ha gått så mycket. Jag undrade om cykeln var klar, men det var den inte. Stillsamt frågade jag när han hade tänkt att den skulle vara klar.
- Om fyra veckor.
- Eeeeeh, jaha? Det känns ju lite lång tid kanske (Fundera frenetiskt: Kan man sno tillbaka sin cykel från en cykelhandlare och sen springa iväg med den eftersom den ju inte går att cykla på.)
- Hahaha! Nej, jag skojar bara! Den är klar.
- Ehhh... lysande.

Upp kom min cykel.
- Ja, du får det för 200 jämt säger vi då eftersom du fick gå en gång extra.
Det var ju skönt att vi inte föll från våra traditioner.

Nu knarrar inte cykeln längre. Den gnisslar ju givetvis som förr, men nu vänder sig inte folk om och kollar när jag är 100 meter bakom dem. Nu är det snarare runt femtio. Cool. Dessutom går tramporna runt så mjukt, istället för att varje tramptag är uppdelat i fyra olika hack. På något sätt känns det som att jag svävar. Och så köper folk majja för att sväva. Det räcker ju med att byta kedja på cykeln.

Förutsättningar för kommande vecka

När klockan är sex på morgonen och man insett att cykelkedjan som gick av på mitten i fredags ännu inte är lagad och att ens jobbkläder som hängdes på tork igår inte har torkat känns det som att veckan kunde börjat med bättre förutsättningar.

Wow, räkna lix på den meningen. Nåväl. Jag är ju ute i god tid. Solen skiner ute, än så länge. Cykeln ska vara klar i eftermiddag. Gilmore Girls börjar klockan fem på morgonen och även om jag inte är överdrivet förtjust i det programmet är det helt klart godkänd frukostunderhållning nu när jag kollat på mina Simpsonboxar för många gånger.

Jag funderar på att köpa ett torkskåp.

26 dagar till premiären med stort P

Hm, frågan är om jag borde önska att jag vore född i Springfield.