Min kupp för morgondagen börjar göra mig lite nervös.
Jag har under dessa 24 veckorna ständigt fått höra att jag ska sluta gå i mina säckiga, killfärgade kläder (ja, bara det ordet: killfärgade!) och hur fin jag skulle vara i klänning och ett par "rediga klackaskor" (här hoppas jag verkligen att det framgår vilken del av landet jag befinner mig i). Som den principfasta och väldigt bestämda männika jag är har jag naturligtvis vägrat. Jag avskyr att bära klänning, och kommer jag längre än fem meter alternativt över en tröskel i ett par högklackade skor utan att bryta två fötter och ett näsben är det en bragd. Med andra ord är jag inte riktigt född och van vid att knalla runt och se flickig ut. Jag har aldrig varit sådan, och såvitt jag vet har jag inte lidit någon större nöd på grund av detta. Det verkar snarare omgivningen ha gjort. Alla dessa invändningar människor haft om huruvida jag skulle vara så fin i klänning har nu börjat promenera på Icas nerver. Jag gillar verkligen att få tyst på människor om jag tycker att de frammanar skavsår i öronen med sitt tjat. Dessa veckorna har jag fått skavsår i öronen flera gånger om, och för att inte tala om hur folk har dragit i mina kläder, rynkat på näsan, pillat mig i huvudet och snörvlat högt över att jag ska sluta vara så rebellisk med mina kläder. Naturligtvis har jag fortsatt att vägra. Samtidigt vill jag inte vara en individ som är trångsynt och inte bjuder på sig själv. Därav har jag inhandlat (ja, köpt, inte lånat) en splirrans ny klänning, i en färg och form som jag aldrig tidigare burit. Jag har lånat en bolero, vars namn jag alltid tidigare trott stod för något exotiskt musikinstrument. Jag har lånat ett par svarta skor med klack som skulle kunna spetsa ut ögat på vem som helst om man vore oförsiktig och vig. Jag har till och med införskaffat ett par strumpbrallor. Detta ska bäras min näst sista dag: i morgon. På detta har jag både personlig frisör och personlig make up-artist. Jag försökte övertala Anna att vara personlig påkläderska, men hon avböjde. Hm, undrar varför. Så imorgon ska jag skrida (eller, vänta nu, vem försöker jag lura? Trilla känns mer realistiskt) nedför trappan och graciöst trippa (snubbla) in i vardagsrummet för att feminint glida (stå på huvudet) ner i soffan, lägga det ena benet över det andra (sparka mig själv) och låtsas som det regnar (få lökringar under armarna). Allt detta kommer ske inför åtta ur personalstyrkan som sitter med hakan nere i golvet alternativt skrattar som hysteriska hyenor samt sex stycken övriga små liv som troligtvis förfasas över allt och undrar hur i hela friden det kan vara min sista dag när jag uppenbarligen fortfarande har stora problem både med identitet, kroppshållning och över huvud taget något logiskt tänkande. (61 ord i samma mening. Räkna LIX på den vetja.)
Jodå, även en duktig fotograf kommer vara närvarande och säkert kunna arbeta fram någon form av bildserie på detta spektakel.

Allt jag ber om är att ni håller en eller kanske för säkerhets skull två tummar för mig imorgon. Tur att man är född med humor och en stor dos självironi.