Det som skulle ta tolv veckor blev visst vips ett halvår. Sedan nionde maj i år har jag inte gjort många produktiva ting, eller har jag gjort massor. Det beror lite på hur man ser det. En parantes i livet ska det kallas, men jag har fått för mig att paranteser glömmer man lätt, och även om jag diagnostiserats med dåligt minne så försvinner inte denna vistelsen under en livstid. Och det är nog lika bra. Det här ska jag bära med mig för att kunna plocka fram och slå mig i huvudet med då jag behöver en moralkaka.

Nu är den tiden slut, och himlars vad konstigt det känns. Om allt skulle vara som vanligt hade jag nu hunnit käka tre gånger, spelat volleyboll, vattengympat och gått på stan på den här tiden. Nu har jag bara ätit och sovit. Jag avskyr att bli skriven på näsan. Särskilt av min egen kropp. Vi gillar visst att hämnas på varandra. Jag har inte låtit den sova under alltför lång tid, och som hämnd har kroppen förvandlat mig till en sovande svamp. Min första dag i frihet har jag nämligen spenderat enligt följande: 9.00- knallade upp och åt frukost. 9.30- gick och la mig igen. 10.00- somnade. 12.30- gick upp för att laga lunch. Ja, underbart produktiv dag.

Har jag blivit frisk i huvudet? Hm, väldigt svår fråga. Jag har gjort så gott jag kunnat, och min kända envishet har väl sparkat mig i arslet xx antal gånger. Då inte envisheten gjort det har gladeligen andra människor gjort det åt mig. Jag är nöjd. Jag är stolt. Samtidigt: Jag är livrädd. Det känns som att lära sig gå igen, och eftersom jag glömt hur det var förra gången får jag antagligen testa mig fram åter en gång. Kommer jag klara att vingla omkring som Bambi på hal is? Inte en aning, men jag vore allmänt korkad om jag inte försökte.

Idag har jag ätit spagetti och köttbullar. Det gick lysande förutom att jag var tvungen att få spagettikokarinstruktioner över MSN och att jag råkade bränna mina köttbullar lite då jag pratade blodtryck och p-piller med mödravårdscentralen. Jag ska nog försöka mig på att bara göra en sak i taget.