Det där som kallas äktenskap känns väldigt vuxet. Det är ganska vuxet. Många människor som ingår äktenskap genomgår ett bröllop för att förtydliga detta. Jag har aldrig i hela mitt liv vart på ett bröllop. Jag har varit på ett dop och oräkneliga begravningar, men aldrig på ett bröllop.

Nu helt plötsligt får man börja inse att man nog bör börja inträda vuxenlivet, även om det sker under protest. Nu när ens allra bästaste och äldsta bästis helt plötsligt ska genomgå äktenskap är det inte annat än att hakan närmar sig de nedre regionerna eftersom man själv nästan känner som att det var igår jag och Annapanna kröp mot varandra på Lilla dagis terass innan vår första födelsedag. Det var inte igår. Det är ganska rätt och slätt 24 år sedan och min lilla tvilling ska nu bli fru. Jag ska få gå på mitt livs första bröllop. Inte nog med det. Jag ska gå på mitt livs första bröllop axlandes rollen som tärna. Jag är så stolt att jag nästan päser över. Annapanna förklarade redan idag att jag inte behöver oroa mig för att bära rosa, för hon hade redan planerat att om hon skulle föreslå detta skulle det innebära protester från min sida. Aldrig i livet. Det är hennes bröllop så vill hon att jag bär orangea tights med lila hajar på så gör jag det.

Nu börjar planerandet. Möhippa, hur fixar man en sådan? Skor, ska jag fixa det själv? Tal, herregud, tal! Jag måste ju leva upp till mitt största intresse och åstakomma det bästa jag någonsin skrivit. Lika bra att börja redan nu. Jag måste dessutom ge mig ut på jakt efter världens superstarkaste deo eftersom ska jag gå runt och känna mig konstig i klänning och dessutom hålla tal inför hundra personer kommer vi nog inte snacka cd-skivor under armarna. Nej, här kör vi på nostalgi och bör vara förberedda på lp-skivor. Dessutom måste jag ta tag i mig själv och plocka ögonbrynen. Jag kan inte gå med dessa buskar på bröllop. Tur att jag har dryga halvåret på mig då.

Hoppas hoppas att Annapanna inte gillar orangea tights med lila hajar på.

Tragisk fotbollehelg måste jag säga. Gårdagen var verkligen mörk. Vårt b-lag innledde dagen med sin sista kvalmatch för att hålla sig kvar i trean. Förlorade med 3-1 och ramlar därför ur. Dagens nästa match var mer prestige än viktig, men det är ganska ohyggligt när det står 2-0 efter en minut och 45 sekunder. Man tappar lätt modet. Och det var inte slut där. Hela kalaset slutade 4-0 till Öster och Smålandsderbyt blev inte mycket att hänga i julgranen.
Nu har vi ett a-lag i tvåan och ett b-lag i fyran istället för ettan och trean. Det är inte alls bra.
Får se om dagen idag blir bättre. Tar med mig brudarna och far på allsvensk fotboll istället. Malmö tar emot Göteborg under eftermiddagen, och privilegier då MFF sammarbetar med oss är att vi får knalla in på dammatcherna gratis. Tack och hej.

Att komma fram till vilka de stora svenska målvakterna är just nu, och deras kvalitéer måste ju ligga i författarens ögon. De målisar jag anser vara stora av olika anledningar kanske andra rynkar på näsan åt. Jag skriver härmed under på att detta är mina åsikter och mina ord så ingen ska känna sig bortglömd eller känna missnöje.
Just nu måste jag säga att målvaktssidan i Sverige är relativt svag, men vi har ju alltid några guldkorn i rampljuset.

Daniel Andersson- Helsingborgs IF. Detta är en målvakt av hög klass som jag tyvärr bara sett live en gång. Jag anser att det är synd att han inte blivit mer uppmärksammad än vad idag är fallet. Detta är en målvakt som dominerar sitt straffområde på ett respektingivande sätt. Han läser spelet och sätter sig därför sällan i farliga situationer. Jag minns Thomas Ravelli sa en gång en sak som var väldigt sann och som jag kan skriva under på hundra gånger om: En målvakt som gör snygga reflexräddningar är oftast inte den bästa. Vid reflexräddningar har man misslyckats med att läsa spelet rätt och står med högsta sannolikhet felplacerad i målet. Man spelar säkert och tryggt om man inte behöver utsätta sig för farliga räddningar.
Detta är fritt tolkat ur mitt eget minne, men nånting ditåt var det. Daniel Andersson är en spelare som kan göra många snygga benparader visserligen, men sätter sig sällan i situationen att utföra några större bragdräddningar. Han har även lysande förmåga att sätta igång spelet efter avslutat anfall och snabbt starta en kontring.

Caroline Jönsson- Malmö FF. Sveriges i särklass bästa dammålvakt. Hon dominerar sitt straffområde med ett mod som är få damspelare förunnat. Hon är stor, och lång och har röstresurser som heter duga. Samtidigt är hon mycket av en lagspelare och har en utmärkt förmåga att starta spelet snabbt och läsa av motståndarna. Hennes styrka är främst hennes rörlighet i sidled och den spänst hon besitter, samt givetvis den säkerhet hon utstrålar i målet. Jönsson har länge varit förstamålvakt i landslaget, men haft lite motgångar med skador och liknande den senaste tiden. I mitt tycke har hon stor del i att det gått så pass bra för Malmö i allsvenskan som det gjort. Jönsson norpade åt sig många priser under sitt bästa år då hon samtidigt snuvade hela herreliten för priset för bästa personlighet. Det var ett självskrivet pris för Jönsson med hennes underbara personlighet. Det sägs ju att man måste vara en smula udda för att bli målvakt, och hon är inget undantag. Henke i all ära, men den här tjejen kan snacka för sig på ett roligt sätt.

Sofia Lundgren- Umeå IK. Detta är också en målvakt som tidigt fick ställa sig i en hög division och utföra det med bravur. Lundgren är född 82 (mycket bra årgång för övrigt), och redan spelat i allsvenskan flera år. Hon har dessutom varit med och tagit sm-guld med Umeå och även vunnit Womans cup. Vad som imponerar mig mest med Lundgrens är hennes bredd i talanger. Hon är den absolut bästa fotspelaren av samtliga nämnda. Jag har för mig att hon spelar ute i Umeås b-lag och bara det visar ju på stor talang. Utespelare kan ofta byta position på planen, men det är ytterst sällan en målvakt gör det. Lundgren har trots sin ålder utvecklat ett skarpt öga för placering och läsbarhet (LIX måhända?), och känns i mina ögon som en målvakt som kan fortsätta utvecklas länge länge. Dock anser jag att detta möjligtvis är en brud med ett smärre behov av mental träning för att stärka självsäkerheten.

Rami Shaaban Fredrikstad Bk-En spelare som på kort tid vuxit enormt i mina ögon. Att han dessutom råkat befinna sig i min absoluta favoritklubb gör inte saken sämre. Tyvärr satte en skada stopp för honom på julafton 2002 då han bröt benet och kom aldrig riktigt igen i storklubben Arsenal. Nu spelar han för norska Fredrikstad Bk. Har inte samma förmåga att läsa spelet som Andersson och står tyvärr väldigt ofta felplacerad och sätter sig i lite väl farliga situationer. Dock verkar detta vara en målvakt med en skopa tur. Med detta vill jag inte mena att han kommit så långt på röta. Shaaban är en trygg sista utpost. Han är rörlig och explosiv. Just explosivitet är en kvalité som står högt på listan för att bli en bra målvakt.

Andreas Isaksson- Manchester city. Att Isaksson fått Svenska fotbollförbundets pris för bästa manliga målvakt fyra år i rad är ingen tillfällighet. Isaksson besitter många kvalitéer en toppmålvakt bör ha. En sak har han fått gratis, nämligen sin längd. En smidigt målvakt bör inte ha några nackdelar med att vara lång. Han ses nu som Sveriges förstemålvakt i landslaget, även om han senaste tiden varit väldigt skadedrabbad. Med sin låga ålder har han dessutom en lång framtid som målvakt om han håller motivation och förblir skadefri. Isaksson är född 1981 och det är ingen direkt låg ålder för en landslagsspelare, men målvakterna brukar ha en förmåga att höja lagets medelålder, och till skillnad från utespelare som ofta har sina toppar i åldern mellan 25-30 brukar målvakterna snarare ha sin höjdpunkt i karriären efter fyllda 30.
Isaksson kan ibland vara en smula ojämn, men hans absolut största styrka är hans spänst. Spänst är enligt min åsikt den största kvalité som krävs för att bli en toppmålvakt. Isakssons räckvidd slår samtliga ovanstående målvakters då han med bara ett steg åt sidan utan tvekan kan nå en markboll ute vid stolpen. Samtidigt är han säker på spelet med fötterna och slår lätt en utspark över hela planen. För en jämförelse kan jag berätta att jag når strax över halva, och då räknas mina utsparkar som en av mina starkare sidor.

Detta är mina svenska favoriter som är aktiva just för stunden. Möjligt kan en fortsättning komma med bäst målvakter genom tiderna. Glöm Rio-Kalle, hej Ravelli.

Nu vet jag varför alla läkare, kiropraktorer, sjukgymnaster, massörer och annat löst folk rent av förbjuder mig att stå i mål mer.
Efter tio längder fram och tillbaka över planen började jag nästan hyperventilera. Jag sträckte baksidan av låret när jag nös och halkade snitsigt på bollen och försökte i fallet att nå Kina rakt genom jorskorpan med min haka. Man kan med andra ord säga att det spelar ingen roll hur skadad jag är för evigt, jag är ju ändå en fara för mig själv.
Nåväl. Efter ett tag blev allt som vanligt och man kom in i det hela. Dock gick slängningarna i slow motion. Mina ögon har visst satt funktionen att automatiskt rensa ögonen vid gräskontakt ur spel och ibland rasslade det i nätet utan att jag visste att skottet ens gått. Det är lite retsamt och Ica fräste några engelska och några svenska svordomar så alla skulle förstå, sparkade stolparna, pussade dem förlåt efteråt och fortsatte. Min snyggaste räddning kom redan i början: en snygg benparad som givetvis fick mig liggande på marken. Fram kliver då lilla jäkla amerikanskan och placerar in en stenhård retur, men inte in i mål, nejdå, placeringen sattes fint på insidan av mitt lår. Det är lätt att man känner sig som en målbrottspojk när man biter sig i tungan för att inte skrämma henne. Nu kommer jag minnas träningen ett par dagar med det fint avbildade röda boll på mitt lår. Minnas lär jag nog få göra ändå eftersom ryggen, armarna och benen säger att vi gjorde nog för en vecka framåt. Ryggen har i ren protest stelnat i ett läge. Om inte min digitalkamera pajat hade jag banne mig publicerat fina bilder på både rött lår och härligt växande blånagel. Ska jag ha samma borrprocess som förra året månne? Summakardemumma i listan är pannont efter nick med dum boll, hakont efter grävning, ryggont för den är allmänt dum, knäont för min slängningsteknik behöver verkligen finslipas, låront på grund av kast med liten amerikan, tåont på grund av trånga och outtänjda skor, axelont för att helt plötsligt skjuter brudarna hårdare än förr och fingeront eftersom jag råkade böja det åt fel håll vid en räddning. I morgon är chansen relativt stor att Ica får rulla ur sängen.

Men jävlar vad roligt fotboll är.

Det finns vissa dagar då jag av helt etiska och nödvändiga skäl stannar inne. Med all rätt i mitt eget tycke. Jag vet inte vad folk bygger sina anklagelser på, men jag får ständigt höra att jag är en smula överdrivet skrockfull. Vad är det för snack? Jag bara kastar salt över axeln på människor om de råkar tippa över karet, hoppar ovanligt spänstigt över alla brunnar markerade med ett A, spottar tre gånger över vänster axel om en svart katt får för sig att korsa gatan där jag går, svingar nycklarna tre gånger runt kroppen om någon skulle med bristande förmåga lägga dem på ett bord, går omvägar runt stegar, säger aldrig tack efter varesig prosit eller lycka till eftersom jag inte kan hålla isär vilket som är olycksbådande, håller stadigt i en spegel som inte är ordentligt fastsatt på väggen, pussar stolpe stolpe ribba innan match för att hålla mig kompis med dem, blundar och tänker vackra tankar om jag råkar hamna i obehaget att råka höra en låt av The Hives och jag stannar alltid alltid alltid inne fredagen den 13:e. Oftast innebär det skolk, sjukskrivning eller bara att låtsas som det regnar.

Idag är det just denna olycksbådande dag, och jag är helt omotiverat hemma. På papperet är jag ju hundvakt, men den hunden som i vanliga fall både hörs och syns väldigt mycket har varit väldigt frånvarande sedan jag klev innanför dörren. Jag befarar att hon faktiskt befinner sig i Stockholm med övriga familjen. Kanske lika bra, annars hade jag väl råkat spotta på henne när vi skulle promenera, och säkerligen tappa bort henne på samma gång. Jag har med andra ord skonat min omgivning både från olyckor då huset skulle städas, och säkerligen också en oätbar måltid då jag skulle laga Chicken á la King till lunch. Jag vet i och för sig inte ens vad det innebär, men något säger mig att det inte skulle sluta väl.

Dessvärre är vädret alldeles ypperligt idag. Det betyder att sitta inomhus när man väl är ledig känns inte som ett roligt alternativ. Dessutom lovade jag igår med trots i rösten att komma ner på träningen och agera målvakt eftersom det bara var sisådär ett och ett halvt år sedan jag befann mig mellan stolparna sist. Det om något riskerar att bli väldigt olycksbådande oavsett datum. Jag har inte tränat på 20 veckor.

Igår satt jag och tittade på Oprah på dansk tv 3. Danska är ett mycket underligt språk, och trots den tro alla i norra delen av Sverige verkar ha att vi sydlänningar kan det språket förstår jag inte ett jota. Tack och lov är danskar inte så mycket för dubbningar utan kör textat, vilket gjorde att jag kunde lyssna på tant Oprah och förstå utomordentligt. Nu till programmets tema: barn och fixeringar. Där kom meningen som fastnade i min hjärna och fick mig att ligga sömnlös och vrida mig i sängen hela natten. Nåja, att jag svettades som en gris och helt enkelt inte var trött hörde inte dit. En mycket känd psykolog(ja, hon måste vara känd, för hon är ofta med i Oprah) sa att man för sina egna oläkta sår vidare till sina barn när de föds. Nej, då menar vi inte ett skrubbat knä eller en blånagel, utan de riktigt härliga mentala såren. De två stackars mammorna satt där och hulkade i soffan och snyftade att de aldrig känt sig tillräckligt vackra eller tillräckligt smala, medan Oprah avbryter en sisådär tio gånger med att tack gode gud för att inte hon fått barn, för de hade ju blivit ärrade för alltid, i försök att locka till skratt. Vid gång nummer nio tror jag att hon gav upp, men kände sig ändå tvungen att säga det en gång till.

Är inte detta ändå en smula hemskt? Folk går omkring och känner sig normala men egentligen bär de på sår som förts över i generationer, och kanske bryter ut mitt under en menalt stressig period. Julafton är väl ett bra exempel? Här sitter alla och koncentrer sig på flottiga frityrer och slåss om senapssillen då plötsligt moster Märta får ett utbrott över att hon hatar sitt lockiga hår, fast hon egentligen hela sitt liv haft rakt hår. Eller drar jag det hela till sina ytterligheter nu?

Min poäng på det hela är i alla fall att jag säger som Oprah. Skulle jag nu få för mig att skaffa små kottar är det inget snällt drag. De stackarna kommer ju bli relativt messed upp uppe i bollen. De kommer ha fobier de inte ens visste existerade och någonstans kommer de säkert få ett evighetskliande myggbett.
Nåväl, de små vännerna hade ändå inte vetat att de fått de från mig, för mest troligt är ändå att jag skulle tappat bort dem i ett köpcenter eller liknande när de fortfarande är spädisar.

Jag kallar detta bloggabstinens. Eller har jag skaffat mig ett nytt uppdrag i livet, nämligen att uppdatera bloggen på så många olika ställen som möjligt. För tillfället knappras dessa bokstäver in från en dator på biblioteket i Växjö. En drop in dator dessutom där man enbart har trettio minuter till sitt förfogande, samt ett mycket flottigt tangentbord. De har visst inte samma städrutiner på sina datorer som vi har i Etuna. Å andra sidan är det här bibblot väldigt snyggt ch luftigt så det får väl väga upp.

Någonstans inom mig har begreppet tid skaffat sig luddiga former. Antingen finns det för mycket, eller finns det för lite. Antingen går den för sakta eller så rusar den iväg som om den hade eld i baken. Min tidsuppfattning gör nu alla dessa delar. Tiden går sakta när man är uttråkad, samtidigt inser jag att augusti blev september som nu blev oktober, och jag är fortfarande kvar på samma ställe. Hade någon sagt det i maj hade jag antagligen lagt av ett rågarv och sedan avlägsnat mig. Dagen är uppdelad i nya delar som egentligen bara är dagliga rutiner som bara ska sväva förbi i periferin men som ändå helt plötsligt tar väldigt stor plats. Det finns tid att döda mellan Simpsons och Dr Phil, medan mina helger har för lite tid för att hinna med alla de vänner jag helt plötsligt funit kraft att orka umgås med, vilket jag älskar att göra. Man tilldelas åter så många saker som man hela tiden haft, om än något bortglömda. Det är väldigt intressant, om än lite skrämmande när man som jag i och för sig är diagnostiserad med dåligt minne, men vet med mig att mitt minne är det som är störst och bäst i hela mig.

Nåväl, tisdag och en smula dammig. Dock får jag fara hem redan på torsdag vilket förgyller hela helgen. På papperet är jag egentligen hundvakt, men jag skulle nog byta det till partyprinsessa. Det blev visst mycket fest, och snart simmar de få stackars hjärnceller som fortfarande lever i evigt alkoholrus. Nåväl. Vad ska jag med dem till ändå?

Erkänna fel är inte min starka sida, men det här var inte en vansinnigt bra idé. Jag kan väl inte sitta bland en massa folk och blogga med en dator som hela tiden slänger upp små trevliga hotmeddelanden: "Du har nu tio minuter kvar. Om du inte avslutar innan tiden är ute kommer allt släckas ner och osparat arbete gå förlorat."
Tack för påminnelsen, men räcker det inte med ett meddelande när det är en sisådär tre minuter kvar. Snart kommer väl meddelanden upp som "Avsluta nu nu nu! Annars kommer byggnaden sprängas. Jorden kommer att förmultna och du kommer ätas upp av rabiessmittade kackerlackor."
Alexandra sa idag att jag har väldigt livlig och bred fantasi. Undra var hon fått det från. Bred fantasi?

För övrigt har jag lagat köttfärslimpa idag. Mina starkaste och sista minnen av köttfärslimpa var då den intogs hos farmor och las tillbaka fint på hennes dyraste matta. Det var den största ulriksnacket jag någonsin sett.

Nu går jag och tar en snus.

"Ica!!!!"
Förvirrad Ica öppnar ena ögonlocket. Ingen där.
"Ja" *duns och snark*
"Men för i helvete Ica, kom och öppna!"
"Visst ja"
Ropen kom ju utifrån, och jag hade ju varit ansvarsfull och öppnat så jag lätt skulle höra när sista gängen kom hem och vara så vänlig och släppa in dem. Missade nånstans där på vägen att folk nog inte gastade mitt namn för att det var så utomordentligt roligt.

När ett hel hög brudar från två helt olika fotbollslag men spelandes i samma division samlas kan man lätt tänka att det blir slagsmål. Icke. Vi satt alla sentimentala och kramades varvat med lyckliga suckar över Allbäcks mästerlighet. Var finns konkurrens i ett sådant läge?

Skulle egentligen skriva om hela kvällen, men min buss går ju strax.
Men jag är en jäkel på karaoke, shotta och hjälpa berusade människor hem på natten.

"Dina vader är ett katastrofområde!"
"Tack. Några mer smickrande saker du kan komma på?"
" Ja, axlarna, häcken, ryggen, låren och nacken är likadana."

Jag och min massör är överens för det mesta. Eller aldrig. Han säger jag ska slappna av medan jag menar att jag alltid är avslappnad. Han anser att han ska få betalt för att massera medan jag tycker han borde betala för misshandeln. Han menar på att jag är en mästare på att fuska i saker man inte ens kan fuska i medan jag anser att jag aldrig skulle få för mig att fuska. Jag tycker bara det är hopplöst omöjligt att han ens kan begära att jag ska ligga med både häck och höfter i bänken medan han försöker få mitt ben att fixa en nittio graders vinkel uppåt. Vad tror han att jag är? En rysk lindansös? Jag är väl lika nära det som Bush är att få Nobels fredspris. Men på detta tycker jag faktiskt väldigt bra om min massör, även om han säger till mig att andas när det verkligen inte är att tänka på, samt fnissar onskefullt när det är är uppenbart att det gör så ont att jag inte kan tala och intresserat säger att jag ska berätta mer. Dessutom är han en av de få som tillåter mig att skrikasparkaslå flera gånger under en och en halv timme och dessutom uppmanar mig till det. Dock vet ju alla som känner mig att det är på tok för långt under min värdighet att syssla med sådant. Bah. Sist men inte minst är det få som dessutom får en privat stylist i sin massör. När jag steg upp hade jag en frilla som påminde om Albert Einsteins där man kan tänka att han dessutom stoppat fingrarna i en stickkontakt. Herr Massör menade på att det tog fram mina spända drag i vader och ansikte, samt att han hade bara en känsla att det här var "rätt" frilla för mig.

Det var med andra ord väldigt trevligt att på lätta fötter dansa in på Systembolaget med en kropp lika samarbetsvillig som ett spagettisnöre och ett hår som fått en elstöt samt ser ut att inte ha tvättats på sisådär ett år. Dessutom luktade jag som ett gigantiskt jenka-tuggummi. Nummer 172 blinkade i taket och jag hade lyckan att trycka fram 201. Spagettisnöret gick raskt från överkokt till al dente med möjligtvis lite ånga framkallandes ur öronen. Till detta måste ju alltså tilläggas att vi har två kassor öppna på systemet med två kassörskor som uppenbarligen gått en gå-inte-in-i-väggen-utan-ta-allt-lugnt-och-stilla-kurs plus Hultets samtliga russin som inte kunde hitta pengar, promt skulle ha exemplaret i skylten samt slarvat bort sin rullator bland likörerna.

Eftersom kvällen blev väldigt sen hos de små underbara utrikiskorna (jag förlorade stort igen i fotbollen på play station, men det beror enbart på att Arsenal blev snott tidigt och jag fick bli barcaspelare) kom jag verkligen för sent i säng där det dessutom låg en lång och stor hund som inte lät mig få någon plats. Därav ingen sömn förutom vid nio på morgonen vilket gjorde att Ica försov sig till massagen. Nu ligger Ica väldigt efter i sitt schema och bloggen gjorde ju inte det hela bättre.

Det är väldigt mörkt ute vid halv fem på morgonen. Nu vid halv sex är det fortfarande lika mörkt. Jag tycker inte om att vara ute i mörker. Gud så bra. En rädsla att trotsa. Kunde ju inte börja veckan på ett bättre sätt. Undra om grannarna uppskattar att man spelar Rammstein vid denna tidiga timme. Nåväl, jag ska ju snart lämna lägenheten och låta dem sova i fred.

Helgen har gått väldigt fort. Hann jag vara medverkande? Självklart. Jag har varit så här och nu jag inte trodde var möjligt. Har träffat (nästan) alla jag ville. Vissa bara en kort stund, men ändå. 10 timmars fest kan man ju inte bara glömma i bakfickan.

Får se nu. Vad har jag gjort?
- Träffat vännerna
- Hälsat på på bibblo
- Haft bibblofest
- Varit på stor 25-årsfest
- Varit i kyrkan (jag vet!)
- Fjäskat för min dator
- Cyklat och gått
- Ätit

Vad har jag missat?
- Min läxa
- Städa
- Laga mat
- Sova tillräckligt
- Agera rationellt
- Tvätta
- Snyta mig
- Titta på alla filmer jag lovat mig
- Bränna all musik jag lovat mig
- Skriva arslet av mig

Nu är klockan kvart i och det är hög tid för Ica att gå ner med sopor, packning och cykla mot stationen.
Visst ja, måste fixa matsäck och dra ut alla sladdar.

Jag har någon gång hört uttrycket "Inga festar som vi i södra Sverige". Möjligtvis måste det varit någon från de regionerna som myntade detta, eftersom det uppenbarligen kommer från nån självgod sydlänning. Efter gårdagskvällen skriver jag väl dock under. När en blond, glad skåning bjuder in till fest kan det inte bli annat än succé. Man känns välstrukturerad då limmet ramlar av från ens kort, när blommorna glöms hemma och måste hämtas, när killarna kommer bärandes på en fåtölj genom dörren och när födelsedagsbarnet misstar en väl tecknad bild föreställande en massör och sitt offer för att vara en DJ.
Uppenbarligen är vi ett bra folk på att förtränga saker, särskilt en analkande vinter eftersom ingen ville ha fortsättningen på min lapp där det stod "nu är det jul igen" och därmed sitta med mig. Tack och lov förbarmades någon över mig och jag slapp sitta på en kant och se mobbad och utstött ut.

Billig öl är trevligt. Gratis vin är också trevligt och trots att Ica vänligt men bestämt förklarade att hon blir schizofren av vin satt hon ständigt med ett välfyllt vinglas. Det kan aldrig sluta väl. Men det gjorde det nog. Under kvällen var jag ju väldigt lugn och diskret genom att: kollektivt mobba en illustratörsetta med Maja, ragga på en pirat, spela fotboll med en ballong, få skumt sms, dansa foxtrot, erhålla en väl tilltagen bula på smalbenet, fått rådet att bli relationscoach, haft religiösa diskussioner i regnet, startat ett svartsjukedrama samt blivit väldigt älskad. Det sista var riktigt tilltalande. Jag satt i mitten och kuttrade lite förnöjt med mig själv. Vad kan man annars göra?

Att vakna av kajsnack med en mosad banan på kinden var inte riktigt lika tilltalande, men kanske receptet på en lyckad kväll?