Friday, September 15, 2006

Jag försöker mynta ett nytt motto. Typ: Livet är som en bergochdalbana. Det går upp och ner, och man får vara förbannat glad sålänge inte tågfan spårar ut.
Jag är sällan arg. Eller, nu ljög jag, jag kan vara arg, men jag är sällan arg utåt. Det var längesedan jag skrek på mågon människa, men i torsdags var det vrål så människorna flydde huset. Hade blickar kunnat döda hade min trevliga kontaktman inte bara vart ett minne blott. Hon hade även varit strypt, uppeldad och förkolnad med lite blyg rök stigandes från kroppen, eller det som var kvar av den. Tur att blickar inte kan döda. Det passar inte riktigt mig.
På det hela redde vi sedan ut det, och resterande tid av dagen var alla löjligt snälla mot Ica. Som om jag skrämt vettet ur samlingen. Det var i och för sig ganska roande. Den dagen var bergbanan i en riktig dipp.

Morgonen innan kom lilla Eva upp för trappan vid sex på morgonen. Ett paket adresserat till mig hade dimpt in. Jag fick mitt livs första gottogram. En liten chokladask och ett kort där det stod "Hallå där ditt blåbär". Det värmde och bergbanan for upp igen.

Måndagen tilldelades jag ett utegångsförbud med anledningen att jag var sjuk. Pyttsan, jag var bara lite snuvig. Och folk som känner mig vet att jag ofta är en smula snorig. Det påverkar inte min energi när febern väl trätt ut ur kroppen. Jag fick med andra ord inte gå ner och visa vår fina svenska smålänska stad för de två amerikanskorna. Med tanke på att i min för tillfället mycket understimulerande värld förstörde det halva dagen. Ungefär som det skulle göra för femåriga Stina som inte får gå till dagis. Bergbanedip.

Dessa två utrikiska brudar gasade på bergvagnen. Efter att jag enkelt förkunnat att jag inte inte kunde besöka dem fick jag följa två förvirrade individers vägletande för att istället besöka mig. En timme senare kom de svettiga knallandes uppför gatan. Den vägen tar i vanliga fall 10 minuter att gå. Skitsnack och skämt om att kasta äpplen på förbipasserande barn på cyklar för så gör vi i Sverige kan förgylla hela dagen. Och att ********gatan street lätt blir dubbelbetydelse när man frågar om vägen. För att inte tala om boopboop och älglekar är hysteriska. Det roligaste de dessutom hört var att vi har en kondomsort som heter Namman.
"What!??! Numb nuts!!!???"

Jag har fått sedvanliga stora såren under snoken på grund av intensiv snytning. Dagens dip.

Öl med killarna under gårdagskvällarna uppåt. "Patienten har mycket smal musiksmak. Av samtliga band patienten nämnde kände jag endast igen Smashing Pumpkins." eller varför inte "Patienten verkar stressad när han kommer. Patienten ger ett svettigt intryck".

När kommer urspårningen?

1 Comments:

Blogger Mia said...

humor är ett skydd. läser man mellan raderna märker man att du är lite bitter och egentligen ledsen och känner dig maktlös. det gör mig ledsen att du inte mår bra och det gör mig ont att se dina hårda murar men jag inser att de nog måste plockas ner sten för sten innifrån så jag säger inget. hoppas du mår bättre sen sist vi pratade och att du slipper sjukhus (by the way är jag säker på att du inte berättade att du var inlagd förut, jag kände mig lite trampad på när du skyllde på att det var jag som glömt. vi låter det vara ett mysterium). puss på dig bönan

8:57 PM  

Post a Comment

<< Home